I flera månader kämpade Maria Knutsson på Djurskyddet Ängelholm-Bjäre för amstaff/labradorblandningen Elvis liv.
— Ett tag jobbade jag dygnet runt med det, säger hon.
Det var i somras som Maria Knutsson för första gången fick höra talas om treåriga Elvis.
— Jag träffade en kompis till en kompis som vet att jag jobbar för Djurskyddet. Och hon berättade om en hund på orten där hon bor som inte mådde bra. Den var ensam hemma hela dagarna, verkade väldigt understimulerad och stod och skällde hela tiden. Den hade till och med slagit sönder ett par fönster i huset där den bodde, berättar hon.
Maria Knutsson och en kompis bestämde sig för att pejla läget på plats.
— Vi pratade med hundägaren. Och han blev faktiskt glad och lättad av att vi ville hjälpa honom, för det här hade gett honom dåligt samvete länge.
Mannen hade fått ta hand om hunden från en släkting, han var i en svår livssituation och arbetade heltid.
— Han hade kommit in i en ond cirkel och hade funderat mycket på vad han skulle göra, för han visste ju att det inte var rätt att hunden var ensam tio, elva timmar om dagen. Så han tillät oss direkt att försöka hitta ett nytt hem åt Elvis.
Så påbörjades en lång och länge oviss resa som till slut skulle ge Elvis ett nytt lyckligt liv. Djurskyddet Ängelholm-Bjäre inledde ett samarbete med Djurskyddet Malmö och hittehund.se, ett ideell förening som arbetar med omplacering av hundar och katter. Och man använde sig av en mängd olika kanaler, som Facebook och den egna hemsidan.
— Ganska snart började folk höra av sig och vi fick lägga ner väldigt mycket jobb på att sålla ut människor som inte var lämpliga som ägare. Vi är väldigt noga med det, att kolla med länsstyrelsen, djurambulansen, polisen, kronofogden och så vidare, säger Maria Knutsson och fortsätter:
— Jag blev hotad ett par gånger, av folk som inte accepterade att jag inte bara lämnade ut Elvis till dem.
Processen att hittade ett nytt, bra hem till Elvis skulle alltså ta lång tid, ända till mitten av oktober. Eftersom man inte hittade något jourhem fick Elvis först bo kvar i sitt gamla hem men Maria Knutsson och ytterligare två tjejer gjorde besök varje dag under två och en halv månad och gick långa promenader med honom.
— För egen del fick jag köra ett par mil varje dag. Vi fick skaffa en sele åt honom för det gick inte att gå med honom i koppel, då drog han nästan omkull en. Han var väldigt understimulerad, berättar Maria Knutsson.
— Vi la ner mycket tid för att testa honom i olika situationer och miljöer för att se hur han skulle reagera och för att lära känna honom. Det är väldigt viktigt att göra det för att kunna ge en rättvis bild till den som vill ta hand om ett omplaceringsdjur. Vi märkte att han hade en bra grundmentalitet och sunt psyke, och då kände vi att det fanns stort hopp för honom.
Dessutom hade Elvis skaffat sig ovanan att kissa inomhus – inte konstigt eftersom han under lång tid så sällan fått komma ut. Men det försvann med de dagliga långpromenaderna. Till slut hörde en nybliven sjukpensionär med lång erfarenhet av hundar av sig. Han hade sett Elvis på hittehund.se och han bodde perfekt, nära till skog och natur.
— Vi träffade den här mannen tillsammans med Elvis ett par gånger. Och han och Elvis klickade direkt, det var fantastiskt att se. Efter en promenad hoppade Elvis upp i mannens bil, det var som om han ville säga ”när ska vi åka hem då?”.
Idag ”rockar” livet för Elvis. Han är mycket ute i skogen och har en ägare som verkligen bryr sig om honom.
— Många hundar som polisen får in akut avlivas eftersom det inte går att hitta hem åt dem. Ett tag jobbade jag i princip dygnet runt med det här, för jag kände att Elvis inte skulle få gå den vägen. Att sen hitta en så rätt person som ägare känns som ett mirakel mer eller mindre. Oftast hittar man inget nytt hem åt amstaffs och liknande raser – det är så verkligheten ser ut, säger Maria Knutsson.
Text: Pontus Ljunghill
