Kluvna öron, inflammationer och variga sår. Varje år ansöker över 100 djurägare i Sverige om dispens för att få slippa öronmärka sina lantbruksdjur.
– Öronmärken leder till enormt onödigt lidande för många av lantbrukets djur, och även för vilda djur som märkts, säger veterinären Åsa Fahlman, docent i viltmedicin vid SLU.
På Jordbruksverkets hemsida står vilka regler som gäller för djur som hålls inom lantbruket. Får som inte är ”tänkta att leva längre än ett år” ska ha ett öronmärke innan de blivit sex månader. Är de ”tänkta att leva längre” ska de ha två. Ett i varje öra. Detsamma gäller getter. Nötkreatur ska också ha ett märke i varje öra. De ska vara på plats när kalven är 20 dagar.
Djurägare vars djur tappat sina märken,fått skadade eller inflammerade öron kan ansöka om dispens hos Jordbruksverket. Över 100 ansökningar gällande 130 får, getter och nötkreatur om slippa märka sina djur i ena och ibland båda öronen beviljades under 2024. Nekros i sårområdet, inflammationer och spruckna öron var några av skälen.
”Tvååringarna ska åka till slakt nästa vecka och en av dem saknar öronmärke. Försöken att märka den har tråkigt nog resulterat i att båda öronen har slitits sönder, se bifogade bilder. Jag hoppas kunna få dispens för att märka denna kalv då det skulle vara både djurplågeri och resultatlöst” skriver en djurägare. Dispensen beviljas.
Även ansökan från fårägaren vars äldre tackas båda öron är så trasiga att det inte ens finns någon flik kvar att fästa ett nytt märke i beviljas. Tidningens granskning visar att alla djurägare som skickat in foto på det skadade örat beviljades dispens från att sätta in ett nytt märke i det örat.
– Dispensen borde ju även gälla för det andra örat, eftersom risken är stor att även det skadas, säger Åsa Fahlman.
För tamdjuren går myndigheters bestämmelser före djurens välfärd, konstaterar hon.
– Djurskyddslagstiftningen säger ju att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Samtidigt har vi regler om märkning som leder till smärta, skador och onödigt lidande. Det
här behöver beslutsfattande myndigheter uppmärksamma, säger Åsa Fahlman.
Öron är känsliga kroppsdelar. I instruktionerna från en öronbricksleverantör läser vi att i djuröron löper två vener, som man ska undvika då det kommer att blöda om de träffas när brickan skjuts in. Även brosket mitt i örat ska undvikas så att örat inte inflammeras. Märkningsproceduren gör ont.
– Många djur vokaliserar, skakar på huvudet, gnisslar tänder, visar smärtuttryck i ansiktet. Det kan uppstå blödningar och är en stor stress för djuren. Blir örat inflammerat uppstår en kronisk stress och smärta. Hur många djur ska behöva skadas innan man gör en förändring av regelverket och inser att det är ett stort djurvälfärdsproblem? undrar Åsa Fahlman och tillägger att det finns många olika öronmärken i olika material som alla kan ge olika grad av problem.
Agronomen Madeleine Högberg är en av eldsjälarna i arbetet för att getter ska slippa öronmärkas och har forskat om detta på SLU. SLU:s dispens för att slippa öronmärka de getter som användes inom undervisningen gick ut 2005.
– Vi såg på en gång att öronmärken inte var bra. Utöver att de kunde fastna i buskar och sly på sommarbetet kunde öronen svälla upp när det blev varmt och leda till problem med öronmärkena, berättar hon.
– Vi åkte ut och klippte bort dem på samtliga getter. Då började vi vårt arbete för bättre skonsammare märkningsmetoder av get
SLU har samarbetat med Svenska Getavelsförbundet under senare år för att genomföra studierna.Märket började skava mot örat och inflammation uppstod. Vi åkte ut och klippte bort märkena på samtliga getter, då började vårt arbete för skonsammare märkningar.
Ett samarbete med Getavelsförbundet för studier om öronmärkningens följder för djuren har pågått de senaste åren. På förbundets hemsida står att ”öronbrickor är ett stort problem när det gäller djurskyddet med mycket onödiga plågor. De är också ett hygieniskt lotteri med stor risk för spridning av patogena bakterier, som kan spridas i ystningsmjölk och ost”.
2019 visade husdjursagronomstudenten Alicia Josefsson i sitt examensarbete ”Finns det behov av en ny metod för id-märkning av get – vad tycker Sveriges getägare?” att 80 procent av getägarna i undersökningen ville ha en ny metod.
– Det finns en frustration hos många ägare, särskilt när det finns bättre alternativ som chipmärkning eller ankelband.
Öronbrickornas mest synliga skador är kluvna öron, som uppstår när geten fastnat med brickan och försökt dra sig loss. Även infektioner, inflammationer och sår är vanligt och smärtsamt. Tamdjur ute på bete kan vara svåra att kontrollera öronen på.
– För att kunna se om en inflammation eller infektion utvecklats måste man komma så nära att man kan lyfta upp brickan en bit, sära på pälsen och inspektera huden, säger Åsa Fahlman.
Har örat drabbats måste märket direkt klippas bort.
– Sedan får man behandla såret lokalt, ge smärtlindring om djuret behöver det och man ska aldrig mer märka det djuret i örat igen.
Öronbrickorna påverkar djurens beteenden.
– Killingarna som vi lagt ner mycket tid på att socialisera blir jätteskygga efter öronmärkningen. De har ont i örat och vill inte att någon ska nudda det. Den rädslan sitter i – om man inte tar bort märket. För getter vars öra klyvts kan smärtan fortfarande finnas kvar, säger Madeleine Högberg.
Även hos vilda djur kan öronmärken leda till problem.
– Redan när jag började arbeta med noshörningarna i Afrika för 25 år sedan hade man frångått att använda öronmärken för att de sliter sönder öronen så lätt, säger Åsa Fahlman, som sedan dess arbetat
med forskningsprojekt kring olika djurslag i Nordamerika, Afrika, Asien och Skandinavien.
Vilda djur sövs när de får sitt öronmärke på plats.
– Många djur sövs bara en gång. Det finns ytterst sällan någon uppföljande kontroll av hur öronen ser ut.
Med tanke på hur mycket skador tamdjur utsatts för av sina öronmärken har jag, i de projekt där man sövt djur igen, noga inspekterat öronmärkena och vid behov tagit bort dem. I vissa projekt har vi slutat med öronmärkning då det är för stor risk att djurens välfärd påverkas negativt, säger hon.
Vi vänder oss till Jordbruksverket för att höra hur regler kan gälla som i flera fall leder till onödigt lidande för tamdjur.
– Vi förstår synpunkterna och skulle gärna se någon tillverkare som är intresserad av att leverera andra identifieringsmärken än bara öronmärken, svarar handläggaren Milan Mirosavljević, på Jordbruksverket.
Den delegerade förordningen (EU) 2019/2035 och SJV:s föreskrift 2021:13 styr märkningen för flera
lantbruksdjur. Mikrochip är ett godkänt märke i förordningen.
– Visserligen ska ”vanliga” djur på ”vanliga” anläggningar i princip alltid ha åtminstone ett öronmärke,
men det andra identifieringsmärket kan vara det du nämner. Vi har inte hindrat detta på något sätt i våra föreskrifter, utan öppnat för alla undantag som förordningen ger utrymme för medlemsstater att kunna
tillämpa.
Tillverkaren måste ansöka om ett godkännande och uppfylla flera krav för att använda mikrochip eller andra identifieringsmärken.
– Sannolikt har det inte funnits ekonomiskt intresse. Vi jobbar kontinuerligt med att hjälpa de som är
intresserade av att det ska finnas injicerbara transpondrar, mikrochip, genom att ge underlag som
visar tillverkarna hur stora behov och stor efterfrågan som finns, berättar Mirosavljević och nämner flera faktorer som begränsar intresset utöver att mikrochip är dyrare än öronbrickor:
– För att kunna läsa av identifieringsmärken behöver man även ha en avläsare som medför en icke obetydlig kostnad och för att kunna läsa av transpondern behöver man komma ganska nära djuret. En icke-fungerande injicerbar transponder kan exempelvis vid en kontroll från myndigheter innebära påföljder. Just därför blir det lättare för den som håller djuren att se om ett öronmärke är som det ska så att man slipper negativa konsekvenser, förklarar han och fortsätter:
– Insättning av injicerbara transpondrar är inte en lika enkel process som applicering av öronmärken, man behöver i de flesta fall anlita en veterinär för att göra detta för att följa djurskyddsreglerna och det för med sig en ytterligare kostnad. Utöver detta är det oklart hur slakterier skulle ställa sig till djur som kommer till slakt och har en injicerbar transponder i sig.
Text Katarina Hörlin
Foto Åsa Fahlman, Madeleine Högberg och iStock
