Volontärerna strömmar dit. Medlemmarna likaså. Vad gör egentligen Djurskyddet Mälartassen för att lyckas? Vi for till deras nya katthem i centrala Köping och undersökte!
– Vem kan följa med till Forum i morgon kväll?
Sofia Wallbom, volontär och styrelsesuppleant, tittar ut över lokalen där volontärer och styrelsemedlemmar som vanligt samlats på torsdagsträffen.
– Vad innebär det? undrar någon.
– Vi är inbjudna av kommunen för att informeras om det nya bidragssystemet. Förut fick vi 20 000 kronor om året, nu måste varje förening redovisa hur många aktiviteter man har i veckan. Är många av deltagarna ungdomar premieras det, förklarar Sofia och konstaterar att upplägget gynnar idrottsföreningar i lagsporter väldigt mycket men inte direkt djurskyddsföreningar med katthem.
En av volontärerna säger att hon kan följa med.
– Bra, då går vi, säger Sofia.
Mörkret faller utanför fönsterna i den tidigare bilskolan medan de går över till nästa punkt: rapporter om hur katterna har det. Vi har kommit rakt in i Djurskyddet Mälartassens torsdagsmöte mitt i Köping. Hit flyttade de i höstas. Sofia leder som vanligt mötet, runt bordet är det fullsatt. Ute i korridoren under porträtten av några av alla katter som föreningen hjälpt under sina sex år sitter de som inte fått plats runt bordet.
En diskret knackning hörs från ytterdörren.
– Det är kanintjejerna! säger Sofia och in i salen kommer Ulrica Alm och Matilda Selander Alm. Föreningens ordförande Marie Persson bjöd in dem i höstas just till ett tordagsmöte för att berätta om sitt engagemang i Smådjurschansen, där de är jourhem för kaniner.
När mötet var slut hade båda blivit medlemmar i Djurskyddet Mälartassen och värvats som volontärer till katthemmet.
– Det gick inte att låta bli! Klart vi vill vara medlemmar här och jobba med katterna, säger Ulrica Alm, som å Smådjurschansens vägnar är jourhem åt kaniner och musen Bus.
– Bus har jag precis adopterat! Det kändes fel att omplacera en så liten varelse efter att han redan fått byta miljö, berättar hon och slår sig ner vid bordet.
Dags att gå igenom statusen på de katter som just nu finns på katthemmet och i jourhemmen. Katten Chilla sitter i karantänen, hon har överlåtits till föreningen.
– Vi upptäckte lite blod på kanten av kattlådan, men hittade inga sår.
– Kan det vara från tarmen?
– Kanske, när vi är klara här ska jag göra en mer noggrann koll, säger Helene Eriksson, som arbetar inom vården.
De skygga katterna Max och Siri finns också i katthemmet. Max har krupit in under soffan i samlingsrummet, och Siri ligger i sin bur.
– De fångades in tillsammans med flera andra katter. Dessa och Aslani, som jag är jourhem åt, är nog de mest förvildade katter jag mött, säger Sofia.
Strax innan mötet var Max ute och lekte med fjädern som hänger ner från taket i korridoren. Ett stort framsteg.
– De här katterna som varit utan omsorg länge stänger liksom av på något sätt. Att få dem att komma ur sitt skal är viktigt. På katthemmet finns en ryggkliare som de sträcker fram för att se om de får klia katten med den. Chilla hade inga problem att låta sig klias. Max försökte direkt bita den. Leken med fjädern slutade med att han fräste till och tog sin tillflykt under soffan. Där, långt inne vid väggen, glimmar hans ögon.
– Aslani verkar komma till mer ro varje dag. Hon bor i ett eget rum och jag socialiseringstränar henne hela tiden. Min hund har blivit kompis med henne!
Föreningen har tillstånd att ta emot 15 katter, som får stanna i max tre månader, enligt länsstyrelsen. Det är gott om tid kvar att få Aslani och Max lugna.
– Vi tar en dag i taget. Samtidigt är det just dessa skygga katter som behöver extra mycket tid. Får de komma till ett jourhem går socialiseringsprocessen ofta fortare. De vänjer sig vid en person och miljön. Jag tror faktiskt att Aslani blivit lite mer trygg än Max, säger Sofia.
I rummet där Aslani hålls finns inga stora möbler att gömma sig bakom.
– Jag har tippat fåtöljen på högkant, så att hon inte ska kunna ta sig in under den. Nu kan jag alltid se henne. Det är också viktigt att hon ser mig och att hon vänjer sig vid människor.
Djurskyddet Mälartassen har ett fint samarbete med veterinärerna på AniCura i Arboga.
– Dem litar vi på till hundra procent. Är deras bedömning att en katts lidande är för stort för att det ska vara försvarbart med en behandling följer vi deras råd. Vi tar aldrig lätt på en avlivning men ibland kan det vara det bästa för katten. Det är också vårt ansvar som djurskyddsförening att avsluta ett lidande.
Mötet börjar avrundas. Plastpåsar med torkad kattmynta läggs upp på bordet. Den ska fylla de små virkade mössen, som en kvinna i Köping virkar. Hon vill inte figurera med namn i tidningen och hon är inte volontär men har hittat detta sätt som passar henne att stötta föreningen på.
– De gulliga mössen är mycket populära! Vi säljer dem hos veterinärerna i Arboga.
Max far plötsligt fram under soffan, som ett svart streck rusar han genom rummet in i sin bur igen. Där hoppar han upp i en av de djupa korgarna och lägger sig.
I fjol hjälpte föreningen 35 katter att adopteras.
– Vi har inte märkt av den ökning av hemlösa katter som många andra föreningar gjort i höst och vinter. Men i somras var det otroligt många kattungar som behövde hjälp.
27 volontärer är just nu aktivt engagerade i föreningen och när de hade Öppet hus skrev flera personer upp sig som medlemmar. Det dröjde inte länge innan de blev volontärer.
Många föreningar efterlyser medlemmar och volontärer – här strömmar de in! Hur gör ni?
– Vi har Sofia! Hon är fantastisk, säger Marie Persson och alla instämmer.
– Tack, tack! Men jag tror också att det beror på att vi har en medlemsansvarig och en volontäransvarig. Var och en ska känna sig väl mottagen direkt! Känner man sig välkommen stannar man oftast, säger Sofia Wallbom.
Varje ny volontär får gå bredvid en mer erfaren några pass och kan alltid fråga om allt.
– Våra torsdagsmöten är nog också väldigt viktiga för sammanhållningen. Här får alla komma, ställa vilka frågor man vill och höra senaste nytt om katterna. Alla ska känna sig inkluderade.
Den nya lokalen har inte bara gett katterna stort utrymme – snart ska även ett kattpensionat öppnas i ett av rummen – utan även människorna en fin plats att samlas på.
– Vi är så tacksamma över att vi kunde köpa den här gamla bilskolan! Mycket tack vare ett bidrag från Djurskyddet Sverige. Nu gäller det att få in pengar varje månad för hyra!
När vi, strax innan denna artikel ska publiceras, sms:ar Sofia för att höra hur allt gått svarar hon att Forummötet gav inte så mycket. De kommer att få svårt att söka bidrag från kommunen, eftersom de är en så liten förening, i jämförelse med idrottsklubbar.
Men med Max har det gått bättre!
”En ny volontär blev kär i Max, så han fick följa med henne hem. Hon hade en kastrerad hankatt som var väldigt social. Max har blommat ut jättemycket i sitt nya hem! Jättekul att se.” skriver Sofia.
Strax efter vårt besök väntar årsmötet.
– Då kommer katträddaren Ninjatay hit. Han drar nog många nyfikna! Som kan bli medlemmar. Och volontärer.
Text & Foto Katarina Hörlin
