Hunden Asta var hennes vän och vapendragare i flera år. Här skriver Carin Holmberg om hur hon förberedde sig för att hjälpa sin vän – och sig själv – inför den sista vilan.
Läser en artikel på Facebook skriven av en amerikansk veterinär. Han berättar om djurägare som inte orkar eller vill följa med sina djur när de ska avsluta sina liv. Han beskriver att det är hjärtskärande att se hur djuren oroligt söker med blicken efter matte och husse i ett rum bland främlingar. Men denna sista resa får många göra på egen tass. Jag har hört liknande historier från veterinärer i Sverige. Jag vill därför berätta hur jag gjorde och kanske kan du som läser och som har tvekat eller känner dig rädd, hitta ditt sätt för att orka vara närvarande.
Asta, min tibetanska terrier, var väldigt allergisk, bland annat var hon allergisk mot protein. När hon var tio år insjuknade hon med blödande sår i tarmar och magsäck
på grund av detta. Men med en underbart kunnig veterinär och medicin tillfrisknade hon. Nu fick jag klart för mig att proteinallergi fungerar så att man blir allergisk protein för protein och Asta var inne på det sista, vit fisk; Alaska Pollock. I fyra år kokade jag fisk och ris till Asta men jag visste att när hon blir allergisk mot detta protein är det vägs ände. Jag hade också sagt till veterinären att jag skulle släppa henne och inte låta henne lida.
Asta var inte enbart min hund, hon var min vapendragare och bästa vän. Solen sken alltid när vi var ute och ingen har lärt mig så mycket som hon. Tanken på att lyfta luren och beställa tid för det sista veterinärbesöket var omöjligt att ens föreställa sig. Bara jag tänkte på det kunde jag börja gråta. Jag förstod att jag var tvungen planera hur det oundvikliga skulle gå till. Några saker visste jag med säkerhet; jag ville inte lägga över min ångest på Asta; jag vill vara mentalt närvarande och liksom ”bära” oss båda genom situationen. Min sorg fick komma efteråt.
Jag sitter i soffan och skapar en bild av hur jag vill att det ska gå till. Eftersom hon haft så sträng diet de sista fyra åren i sitt liv ville jag ha med en favorit som hon inte behövde tugga, bredbar leverpastej, och jag skulle ha pastejen på mina fingrar så hon bara kunde slicka i sig den. Jag skulle sitta på golvet med Asta mellan benen såsom vi suttit så många gånger förut; hos vänner som inte vill ha hund i soffan; när hon legat på golvet och jag satt mig en stund med henne, men mest för att det är tryggt att vara omsluten.
Innan den andra sprutan skulle jag lägga mig sked med henne. Det här var en bild som nästan blev som ett manus som jag kunde spela upp för mig själv. Jag tränade på att inte gråta utan andas och jag kom under den här tiden också att se denna handling som just den sista kärlekshandlingen. Det gjorde att jag inte trängde bort känslor utan var i dem och reglerade mina känslotoppar med andningen. Långa djupa andetag och bilden av Asta mellan mina ben. Jag kunde till sist gå igenom förloppet i tankarna utan att börja gråta.
Och trots dessa förberedelser var jag oförberedd när det var dags. Asta fick inte behålla någon mat och självklart kunde hon inte leva på ris. Jag ringde veterinären och frågade vad ska jag göra? Jag ville så gärna att det skulle finnas en lösning. Veterinären svarade med varm röst: Det är dags att släppa nu Carin. Jag minns att jag svarade: Nu? samtidigt som hon bekräftade en tanke jag inte velat lyssna på.
Jag har alltid pratat med Asta och berättat vad som är på gång, vart vi ska gå, när jag kommer tillbaka, vem vi ska träffa etc. Nu berättade jag för Asta att det inte gick längre,
att hon inte skulle blir frisk den här gången. Och jag sa hur jag tänkt att vi skulle göra. Jag berättade det nog mer än en gång.
Det är märkligt att det går att bestämma en tid och att det går att gå till hallen, sätta på kopplet och klä på sig själv och sen gå ut genom dörren. Varifrån kommer kraften? Vi tog bilen till kliniken. Asta låg alltid i framsätet när vi var ute och åkte. Men den här gången satt hon upp och tittade ut genom fönstret ut i vintermörkret. Jag upplevde det som att hon såg sig om en sista gång. När vi kom fram öppnade jag bildörren och hon brukade alltid lukta lite innan hon hoppade ur bilen som för att kolla var vi var. När det bjöds veterinärdoft ifrågasatte hon lite fint om vi verkligen var på rätt ställe. Men inte den här gången. Hon hoppar ut, kissar och går sedan raka vägen in till kliniken med bestämda steg.
Där hade de gjort så fint. Det var nedsläckt men med tända värmeljus och en fleecefäll. Precis som jag föreställt mig slickade hon mina fingrar rena från leverpastej tills hon inte orkade längre. Det jag inte kunde förutse var hur snabbt allting skedde. Att värme och liv bara upplöser sig i ett avbrutet andetag. Hon var där, hon slickade pastej och det var gott, hon vilar med huvudet på min arm, och sen är hon inte där längre. Jag är nära, nära men hon har lämnat mig.
Här borde jag kanske sätta punkt. Men jag vill dela några tankar om sorg. Förr hade man ett svart band på armen som visade att man var i sorg. Jag borde ha skaffat mig ett sådant. Jag var skör och hudlös väldigt länge och det hade varit skönt att slippa att förklara varför. Många förstår inte att sorg är en process som tar tid och inte något som bara går över på några veckor.
En annan sak som blev tydlig är hur sorgen efter ett djur och sorgen efter en människa skiljer sig åt. I sorgebearbetning ska man bland annat minnas händelser
där den döda gjort mindre lyckade saker, missförstått eller bara varit dum. Man ska balansera sin bild och sina minnen. Men när det gäller ens fyrfotade kamrat finns det inget att balansera. De har inte och kan inte göra fel. Den enda som gjort fel är jag. Den enda som inte alltid räckte till – som ibland var trött, ibland var sur och ibland bara upptagen av något annat – var jag. Det gör sorgen mer smärtsam.
Nu efteråt är jag glad över att jag var förberedd när det var dags. Att jag hade gått igenom hur jag skulle göra och att jag berättat det för Asta. Att jag inte lät min sorg vara det sista som hon upplevde. Men ibland tänker jag att det var Asta som gjorde det lätt för mig. Egentligen var det kanske hon som bar oss båda två.
Text Carin Holmberg, författare och fil dr. i sociologi
Foto Johanna Henriksson
