”Offra inte tid på att diskutera hur en god människa borde vara: var en!” skrev filosofen Marcus Aurelius 100 år efter Kristus.
– Sätt er in i djurens situation. Empati är grunden! sa djuretikern Helena Röcklinsberg under en föreläsning i våras.
Bör vi visa hänsyn till djur? Ja, skulle de flesta svara, inledde Helena Röcklinsberg sin föreläsning Är smarta djur mer värda? på Djurskyddet Sveriges djurskyddskonferens.
Direkt därpå komplicerade hon bilden:
– Vad är hänsyn? Vad är djur? Sniglar är djur, korallrev är levande, ska vi visa samma hänsyn till sniglar som hästar? Hur gör vi det? Vad är viktigt för en snigel? Detta måste vi definiera först.
För att inte fastna i för detaljerade definitioner slog hon fast att vad som är viktigt för en snigel kanske vi inte riktigt vet, mer än vilken miljö och föda den behöver, men frågan är varför vi bör visa hänsyn till djur. Två standardsvar finns.
– Det ena är: Ja, om det är viktigt för människan att göra det. Människan bestämmer och vet att djur som mår bra ger oss något. Det kan vara ära, när de vinner tävlingar. Mat, om vi konsumerar produkter som kommer från djur. Bättre forskningsresultat, om det gäller djur som används vid djurförsök. Självrespekt: ”jag är en sådan som visar hänsyn till djur”. Man gör det av antropocentriska skäl. Människan är i centrum. Det andra är: Ja, om det är viktigt för djuret. Om det påverkar djurets situation.
Djuretik är moralfilosofiska reflektioner över människans ansvar för djur.
– Att vi har ett ansvar är klart. Hur det tas diskuteras. Likaså hur det bör tas. Olika etiker har olika uppfattningar om vad som är rätt eller fel att göra med och mot djur. Vi kan alltså inte fråga etikerna och hoppas få ett enkelt svar.
Olika djuretiker har olika uppfattningar om vilken hänsyn djur bör visas. Olikheterna grundas både i olika normativa teorier om vad som är rätt eller fel generellt och i olika uppfattningar om vilken moralisk status djur har. Filosoferna Immanuel Kant och Jeremy Bentham hade helt olika svar på frågan: Vad är gott? En god vilja är det enda rena goda, ansåg Kant. Att skapa lycka, ansåg Bentham.
– Kants hållning var att djur inte är förnuftiga, de kan inte agera utifrån en god vilja så därför saknar de moralisk status. Bentham hävdade att frågan inte är om djur kan resonera, utan om djur kan lida. Det kan de och därför ska de visas hänsyn, sa Helena Röcklinsberg, men citerade det latinska uttrycket: Homo Mensura est, människans är alltings mått, för att visa att även detta behöver problematiseras.
– Här måste vi vara vakna. Är det etiskt relevant att endast behandla de djur väl, som liknar eller förstår oss? Kan vi förstå andra arters kvaliteter och kapaciteter om de är långt ifrån våra egna? Jag tycker själv att det är knepigt att förstå hur en ål känner. Hur den lever i sina reproduktionscykler kan jag ta in, men dess liv är så ofattligt långt ifrån vårt. Kan vi verkligen förstå vad det är att vara en ål? Antagligen inte.
Just därför, i och med att vi inte vet vad det innebär att vara ett visst djur, behöver varje individ och hela samhället visa en stor portion ödmjukhet inför djurs förmågor.
– Man kan alltid påminna sig om att frånvaron av bevis inte är bevis på frånvaro. När det kommer till djurs förmågor måste vi vara helt öppna för detta. Bara för att vi saknar bevis för att något finns betyder inte det att detta inte existerar. Det ska vi utgå från. Gärna i kombination med etikens grundbult ”benefit of a doubt”, att de svagaste, de som inte kan värja sig, ska ha det starkaste skyddet i etiska resonemang och gärna även i lagstiftningen. Så ser det inte ut i samhället i dag, varken för marginaliserade grupper eller djuren. Men det är en bra etisk utgångspunkt.
Om, föreslår Helena Röcklinsberg, vi inte vet vad ett djur mår bra av, vilket gäller för de flesta av de 30 000 olika fiskarter, och i än högre grad för alla insektsarter, ”det finns ofattbart många arter, vi vet en hel del om ett fåtal, insektsetik är otroligt intressant”, skaldjur och andra havslevande djur, då bör vi utgå ifrån att de kan känna, lida, ha relationer och intressen, för att inte riskera att orsaka skada.
– När det gäller djur kan man alltid hålla sig till de gamla goda etiska principerna, som den Hippokratiska eden, läkarnas yrkeskodex: Icke skada. Göra gott. Vara rättvis och rättrådig. Respektera alla varelsers autonomi.
Stenfisk. Foto Marius Masalar, Unsplash.
Vad vore då en anständig miniminivå för vilken hänsyn djur bör visas?
– Kanske det som anges i svensk djurskyddslag om grundläggande djurskyddskrav? Djur ska behandlas väl, skyddas mot onödigt lidande och sjukdom, och ha möjlighet att utföra sina naturliga beteenden. Det är tydligt och skarpt. Men vi lever inte upp till det. Det finns glapp mellan teori och praxis.
Glappet kan uppstå av oförstånd, av ovilja, av en nedlåtande inställning till djur – ”det är bara djur”–, eller av en oförmåga att ändra vanor.
– Alla dessa fyra förklaringar är helt mänskliga. Men bara för att något är mänskligt betyder inte det att det är rätt. Här kan etiken vara till hjälp, som påminnelse att det finns rätt och fel, utifrån rimliga argument. Jag skulle gärna uppmuntra alla att ta hjälp av etiken för att se och ta ansvar. För att slippa undan sina egna undanflykter. Det kan vara befriande. En gång hörde jag någon som sa: ”Det var så skönt att bli vegan, nu slipper jag ifrån mina egna undanflykter” och fortsatte ”varför ska jag dricka det här glaset mjölk när jag egentligen inte anser att det är rätt att korna skiljs från sina kalvar?”
Offra inte tid på att diskutera hur en god människa borde vara, var en! sa Marcus Aurelius 100 år efter Kristus.
– Jag skulle vilja säga: Gör det bara. Var en god människa. Agera så att du stöttar sådan djurhållning du tycker är etiskt välgrundad. Se djuret i systemet! Empati är grunden. Sätt er in i djurens situation. Det är dit vi ska sträva, sa Helena Röcklinsberg, som gav exempel på tre teoretiska inriktningar som försöker utgå från djurets situation:
– Critical animal studies, CAS: Här är djurens perspektiv, inte människans, centralt. Säg inte mjölkko, för det är en ko, vars mjölk människor använder. Säg inte slaktkyckling, utan det är en kyckling, som människan slaktar. Djuret ska stå i centrum. CAS bygger på en maktanalys, som belyser människans dominans över djuren, och ett kritisk tänkande kring normer, traditioner och kultur som ofta upprätthåller förtryck av djuren.
Människan och djurens frigörelse är sammanflätad i CAS.
– Forskningen i Sverige inom detta fält leds av Helena Pedersen, vid Göteborgs universitet. Hon har tagit initiativ till ett nätverk i kritiska djurstudier, GU-CAS.
Ett annat sätt att förhålla sig presenteras i fältet ”The political turn in animal ethics”. Djur ses som medborgare i ett multi-artsamhälle. Rättigheterna ges på politisk nivå och det är upp till medborgarna att upprätthålla rättigheterna. Forskarna Will Kymlicka och Sue Donaldson skiljer mellan vilda, halvvilda och domesticerade djur, där varje grupp har olika nivåer av rättigheter. De listar vilka rättigheter djur som arbetar för människor ska ha: Djuren ska inte utföra arbete som skadar eller dödar dem, de ska räknas som samhällsmedlemmar, representeras av en fackförening, ha fritid, pauser, rimlig ersättning och få gå i pension.
– En tredje variant är Martha C. Nussbaums Capabilities Approach, CA, som vill att djur ska kunna blomstra, använda sina sinnen och agera utifrån sina känslor, vilket oftast omöjliggörs för de lantbruksdjur som hålls inom den storskaliga produktionen, säger Helena Röcklinsberg.
Text Katarina Hörlin
Foto iStock, Katarina Hörlin & Maruis Masalar, Unsplash
