Orden vi använder om fiskar speglar hur de värderas och behandlas. Det talas om fiskodlingar, som vore fiskar grödor. De kallas prydnadsdjur, som vore de inredningsdetaljer. Fiskars liv värderas ofta mycket lågt.
I gryningen den 16 december i fjol brast en av de genomskinliga akrylväggarna på ett av världens största fristående cylinderformade akvarium. Det stod i en foajé i Berlin, var 15 meter högt och innehöll 1,5 miljoner liter vatten. AquaDom var dess namn och inuti denna simmade 1 400 fiskar som tillhörde fler än femtio olika arter. De flesta förlorade sina liv den här kalla vintergryningen när cylinderväggen plötsligt gav vika. Vatten, växter, splitter och tusentals fiskar for ut över golvet med sådan kraft att portarna brast och de forsade vidare ut på Karl-Liebknecht-Straße.
I en intervju med räddningspersonal som nyhetsbyrån Reuters gjorde på morgonen direkt efter olyckan säger Adrian Wentzel, vid Berlins Brandkår, att det finns en massa skräp på våningsplan ett. ”Man kan inte gå in där så vi har räddningshundar som söker igenom. 350 gäster har uppmanats att packa ihop och ta sig därifrån. Två har skadats lindrigt och förts till sjukhus. Vi har inte hittat några andra skadade”, säger han.
När pressen rapporterade blev vinklingen främst vilken oerhörd tur att ingen – människa – skadades allvarligt. De tusentals fiskindividernas skador och död räknades inte i den initiala nyhetsrapporteringen. Trots att det tidigare gjorts reportage om hur fiskarna introducerades i tanken, hur vissa handmatades och att de viltfångade sattes i karantän i den underjordiska bassäng som låg i källaren. De 630 fiskar som befann sig i den underjordiska källartanken i väntan på att placeras i akvariet klarade sig och fördes till andra anläggningar.
– De olika uttalandena kring den här händelsen visar tydligt på hur vi ser på fiskar och vilken låg status de har. Debatten skulle sett helt annorlunda ut om det var ett stort antal däggdjur på en djurpark som dog i en olycka. Empatin för fiskar är anmärkningsvärt låg och det här är bara ett ytterligare exempel som visar det. Vi utsätter fiskar för saker som vi aldrig skulle tillåta för däggdjur eller fåglar, säger Emma Brunberg, sakkunnig hos Djurskyddet Sverige.
Clownfiskar var en av de arter som levde i den gigantiska saltvattencylindern i Berlin. Tyvärr blev just clownfiskar mycket populära efter filmen Hitta Nemo, där huvudpersonen var en clownfisk. I de thailändska vattnen fiskades så många upp för att säljas att beståndet blev hotat. Nu föds de oftast upp. Men de är krävande fiskar. För att de ska trivas behöver de anemoner att gömma sig i och de lever i saltvatten. De flesta privatpersoner har sötvattensakvarium och många clownfiskar köpta efter biosuccén dog efter att ha placerats i sötvatten.
I föreskrifterna hos Jordbruksverket och i myndighetens information som vänder sig till privatpersoner används ordet ”prydnadsdjur” om fiskar. En ingress lyder: ”Du som har akvarium måste följa djurskyddsreglerna för akvariefiskar. Reglerna gäller akvariefiskar och andra vattenlevande prydnadsdjur som hålls för sällskap och hobby i akvarium.”
Prydnad innebär att något är till som dekoration eller utsmyckning. Det för inte tankarna till ett levande väsen med känslor och behov. Fiskar har genom historien ofta setts mer som ett prydnadsdjur än ett sällskapsdjur – i akvarium i hem, hotellfoajéer och på restauranger blir de oftast ett slags simmande färgglad mobil inredningsdetalj.
Redan för tusen år sedan fångades Carrassius auratius, guldfisken, in och domesticerades. Det skedde i Kina. Genom avel fick de sin brandgula guldiga färg på fjäll och fenor. I dag är guldfisken bland de mest populära djuren i akvarium och dammanläggningar, enligt akvariehemsidan Zoopet, och beskrivs på flera sajter och av handlare just som en prydnadsfisk.
– Vilka ord vi använder spelar roll; att vi håller ”prydnadsfiskar” och vi ”odlar” fisk för matproduktion kommer att påverka hur vi ser på fiskar. De lever i en annan värld och vi har svårt att läsa deras beteende och uttryck, jag tror att en stor del av den låga empatin för fiskar ligger i att gemene man inte förstår dem, säger Emma Brunberg.
Samma linje var djuretikern Helena Röcklinsberg, docent på institutionen för husdjur och miljö vid SLU, inne på under webinariet Djurskydd för fiskar vid slakt – problembild och möjliga lösningar, som hölls för några år sedan av Djurens Rätt. Hon resonerade i sitt föredrag ”Kan vi strunta i fiskarnas känslor – för att vi inte känner för dem?” just kring vilket ansvar människor har att behandla även de djur vi inte känner så väl med empati.
– Givet att empati är etikens grund, är det möjligt att utvidga etiken till dem vi har svårt att känna med? Och är det då lite extra svårt när det handlar om fisk? Är det inte lite knepigt när det handlar om sådana här slemmiga djur som är svåra att förstå, och vars mimik vi inte kan dela och alla de andra aspekterna som gör att det känns som en väldig distans mellan oss och fiskar?
Jo, så kanske det är, men vi har trots det ett etiskt ansvar för dem. Det kan inte, som filosofen Cora Diamond slagit fast, vara så att de enda varelser vi har ansvar för är de vi älskar, utan vi har etiskt ansvar för alla kännande varelser.
– Enligt Diamond har vi ett etiskt ansvar inför fiskarna då vi förstår att de kan vara offer för orättvisor, och vi kan visa dem en ”loving attention” utifrån vår insikt om vår egna och med fiskarna delade sårbarhet. Om det var en förutsättning att människan skulle ha starka känslor för eller älskade någon för att vi skulle bry oss om den, hade det varit en alltför godtycklig bas för etisk reflektion och handling, sa hon.
Under samma webinarium talade fiskforskaren Albin Gräns, docent på institutionen för husdjur och miljö vid SLU. Han lanserade begreppet fiskskam. En skam som nog många delar. Han visade en bild på två pojkar som satt på en brygga. Det var sommar och de fiskade. Båda log. På kroken hängde en fisk. En idyll.
– Om de krokat upp en kanin och dränkt den, hade det inte varit en idyll. Nu ses inte detta som djurplågeri, eftersom ”det är ju bara en fisk”, sa han.
– Om jag ser till mig själv har jag goda minnen från när jag var barn och ute och fiskade. När jag tänker på vad jag gjorde då, utan att veta bättre, när man skar halsen av fiskar man dragit upp, så var ju det djurplågeri och jag vill inte se mig själv som en djurplågare. Så tror jag det är för många av oss. Man känner en skam. I dag talar man om flygskam, men det finns kanske också en fiskskam som håller tillbaka utvecklingen av djurskyddet för fiskar. Om fiskar är så kännande som de är så borde man inte ha utsatt dem för det man gjort.
Text Katarina Hörlin
Foto David Clode, Unsplash
