− En gammal föreställning är att ett beteende antingen är medfött eller inlärt. Men i själva verket är det en produkt av båda. Det säger etolog Kenth Svartberg.
Röster har höjts för att förbjuda raser av så kallad kamphundstyp, som american staffordshire terrier
och dogo argentino. Vissa hävdar att de är farligare än andra hundar. Etologen och forskaren Kenth Svartberg är expert på hundars beteenden. Han är kritisk till ett rasförbud.
− För att dra det till sin spets skulle nästan varenda hundras behöva förbjudas i så fall. Det finns hundar i alla raser som kan bitas.
Han tar ett exempel från ett klassiskt forskningsprojekt från 1960-talet med forskarduon Scott och Fuller i spetsen. De hittade rasskillnader i många beteenden. Men framför allt förvånades de över den stora variationen mellan individerna inom varje ras.
− En av de mest uppmärksammade genetiska studierna av hundars beteende som kom häromåret ger samma bild. Beteenden – och de gener som påverkar dessa beteenden – är mer eller mindre vanliga i olika raser. Inget beteende existerar enbart i en ras.
När en hund uppvisar ett beteende som är oönskat går det aldrig att säga att det beror på vilken ras hunden har, utan beteendet kan ha många olika skäl, enligt Kenth Svartberg.
− Det går inte att kommentera enskilda fall om varför en hund har bitit en människa utan att ha mycket kunskap om både hundens tidigare beteenden och erfarenheter samt situationen som den bet i.
Men på ett generellt plan tror han att det ofta brister i hundägaransvaret när en bitolycka sker. Det kan saknas kunskap om hur hundar fungerar och vad de kan reagera på. Det kan också vara så att hunden inte har socialiserats under de avgörande veckorna som valp. Den påverkas väldigt mycket av vad som händer när den är cirka tre till tolv veckor.
− Då öppnar generna upp ett socialiseringsfönster där valpen lär sig vilken art den ska umgås med. Det vet den inte i förväg. Seriösa uppfödare inom den reglerade aveln i Sverige känner till det här fönstret och är noggranna med att låta valparna träffa både människor och hundar av olika typer, ibland även andra djurarter, under den här perioden för att hunden ska se dem som naturliga att umgås med.
Generellt kan olika hundraser eller hundtyper ha närmare till hands att utveckla vissa beteenden. Kenth Svartberg jämför det med att ha talang för något. Till exempel har apporterande fågelhundar, som labrador retriever, en fallenhet för att lära sig att bära och hämta saker. Hundar av rasen border collie, som länge avlats för att valla, kan jämfört med de flesta andra raser lättare utveckla användbara vallningsbeteenden.
− Men även om det går att anta att en viss ras är mer talangfull i något avseende gäller det inte alla hundar inom rasen. Det handlar mer om sannolikheter, det vill säga hur troligt det är att finna en hundindivid med en viss talang, förklarar Kenth Svartberg.
Även om det finns talang betyder det inte att hunden kommer att utföra just det beteendet. Det krävs träning där beteendet kan tillåtas att utvecklas. Han liknar samspelet mellan gener och miljö vid ett recept för en sockerkaka. Receptet ger förutsättningarna: så här skulle sockerkakan kunna skapas. Men receptet kan inte baka kakan själv. På samma sätt är det med generna: de finns där och lägger grunden för vad som är möjligt, men sedan är det miljön och erfarenheterna som formar den slutliga personligheten hos hunden.
Han påpekar också att talanger falnar för varje generation om de inte prioriteras i aveln. Som exempel nämner han de raser som en gång i tiden använts för att valla får och nötboskap.
− Ingen eller väldigt få har selekterat för vallning på länge, därför har sannolikheten minskat för att en hund av de raserna, exempelvis en shetland sheepdog eller en tysk schäferhund, blir en skicklig vallhund, säger Kenth Svartberg.
I dag har de endast kvar lite av de egenskaper som krävs för att utbildas till en välfungerande vallhund.
− Vi kan utgå från att det är på samma sätt med så kallade ”kamphundsraser” som är godkända av Svenska Kennelklubben, SKK. Utan att exakt veta hur deras anfäder tidigare selekterades har de inte på väldigt många generationer avlats för sitt historiska syfte. Tvärtom har de, som alla andra raser, utvecklats med sin tid och blivit bättre rustade för ett liv i ett modernt samhälle.
De har med andra ord inte längre en lika stark ”begåvning” för att slåss, förklarar Kenth Svartberg och fortsätter:
− Jag tror att en anledning till att många reagerar på vissa raser är att de historiskt varit avlade för strid och kamp. Dagens seriösa uppfödare i den reglerade aveln vill inte ha de egenskaperna.
När föräldradjur inte väljs ut för en viss spetskompetens minskar den för varje generation.
− Tanken att alla hundar av kamphundstyp skulle vara hyperfarliga är felaktig.
Många SKK-anslutna uppfödare beskriver sina valpkullar för att utvärdera sin avel. De vanligaste beskrivningarna är Beteendeoch Personlighetsbeskrivning Hund, BPH, och Mentalbeskrivning Hund, MH. De kallas för beskrivningar eftersom de inte är ett test eller ett prov, utan ett tillfälle där hundens sätt att reagera i flera olika situationer noteras, bland annat i sociala situationer. Det är tydligt att hundar är mycket olika där – en del är mer glada i folk, andra mer reserverade.
− På både MH och BPH möter en person ägaren och hunden, hälsar, tar kopplet, går i väg, och tar på hunden. Här fångas det upp om hunden tycker att det är positivt eller om den inte vill umgås. Det är ett stabilt personlighetsdrag. Men av de som inte gillar människor backar de flesta och drar sig undan. Få hundar agerar hotfullt och ännu färre försöker bitas, berättar Kenth Svartberg.
I sammanhanget kan ändå socialiteten på BPH och MH vara intressant. Eftersom en hund med så kallad låg socialitet är mer misstänksam mot främmande skulle det kunna innebära en viss förhöjd risk att den biter.
− Varken BPH eller MH är designade för att upptäcka ”farliga hundar”. Syftet är att mäta normal variation av vanliga beteenden, säger Kenth Svartberg.
Men även tester som är avsedda för just det syftet, som Socially Acceptable Behaviour test (SAB) i Nederländerna, är oprecisa. Hundar med bithistorik går igenom testet utan tecken på aggressivitet, och omvänt kan hundar provoceras att bita trots att de tidigare inte gjort det.
− Det här är ingen lätt historia. Men jag ser varken rasförbud eller krav på beteendetester som lösningen.
Mer och bättre information, kanske riktad till vissa ägargrupper, och bättre möjligheter för tidiga insatser för individuella hundar och ägare kan minska problemet. Exempelvis bra rådgivning för de hundägare vars hundar visar tidiga tecken på aggressivitet, föreslår han.
Text Anna Carlehed
Foto Montage från iStock, Edgar Chaparro, Unsplash & Luc Huyghebaert, Unsplash.
Hundar som skadar och attackerar
Tusentals människor och djur skadas varje år av bitande hundar. En del så svårt att de inte överlever. Hur ska det stoppas?
Under 2022 attackerades 4 032 människor i Sverige så svårt av hundar att de var tvungna att söka specialistvård. Angreppen fortsatte 2023.
I september 2023 la Fredrik Kärrholm, Moderaterna, in en motion i riksdagen där han föreslog att: ”Regeringen bör utreda ett förbud mot avel och import av så kallade kamphundar och andra särskilt farliga hundar, i enlighet med det regelverk som finns i Norge och Danmark.”
Den 4 april avslogs denna motion i riksdagen, men i en intervju den 28 februari 2024 som SVT Västerbottens Lukas Delninger gjorde med landsbygdsminister Peter Kullgren, KD, svarade han på en direkt fråga om hur han ser på ett rasförbud att han ”varken stänger eller öppnar några dörrar, jag vill komma tillrätta med problemet”.
2010 förbjöd Danmark följande 13 raser: pittbull terrier, fila brasileiro, dogo argentino, amerikansk staffordshire terrier, tosa inu, kangal, boerboel, centralasiatisk ovtjarka, kaukasisk ovtjarka, sydrysk ovtjarka, tornjak, sarplaninac och amerikansk bulldog. I Norge är de fem förstnämnda raserna förbjudna, samt tjeckoslovakisk varghund. Raserna får inte heller användas i blandrasavel eller föras in i landet.
Hundratals hundar som inte attackerat människor, men som råkade tillhöra någon av dessa raser, avlivades i Danmark. Två år efter att det danska förbudet trätt i kraft refererade Jyllands-Posten statistik från Ulykkes Analyse Gruppen, (Olycksanalysgruppen, på svenska) vid Odense universitetssjukhus, som visade att året efter förbudet hade det skett en mindre ökning av antal personer som fick vård av hundbitskador, 4 140 personer vilket var runt 500 fler än 2005. Sjukhusets överläkare Michael Hansen Nord sa till tidningen att ”både antalet och svårighetsgraden av bitskadorna var desamma, förbudet har inte gjort någon skillnad”.
15 procent av hundarna som avlivats hade bitit någon, övriga var sunda hundar som fått avlivas på grund av sin ras, sa kritikerna, däribland djurskyddsorganisationen Dyrenes Beskyttelse. Frågan om man skulle dra tillbaka förbudet diskuterades men det behölls.
– Hade ett rasförbud fungerat för att förhindra olämpliga hundägare och att människor och djur angreps av hundar så hade jag kunnat förespråka det. Problemet är att det inte fungerar. Vi måste se hela den komplexa bakgrunden till varför vissa hundindivider attackerar, säger Emma Brunberg, sakkunnig hos Djurskyddet Sverige.
Flera framträdande hundkunniga har deltagit i den svenska debatten. Marie Lejon, verksamhetsansvarig för Hundstallet, skriver på organisationens hemsida att alla hundar kan bli farliga: ”Det handlar ofta om bristande avelsutvärdering, en dålig uppfödarmiljö och låg kunskapsnivå hos hundägarna. Mänskliga faktorer som behöver andra lösningar. Att införa rasförbud är en för enkel och rättsosäker väg som inte löser några problem i längden.”
I februari presenterade Statskontoret sin utredning Hund under kontroll, om tillämpningen av lagen om tillsyn över hundar och katter (2017:1150). Den visar att varken polisen eller länsstyrelsen arbetar tillräckligt effektivt när djur orsakar skador. Polisen har avstått från att omhänderta hundar som attackerat. Rutinerna måste stärkas på båda myndigheterna, konstaterar Statskontoret.
Text Katarina Hörlin
Foto Nick Bolton, Unsplash
