Om en häst inte gör som vi vill och det enda verktyg vi har är att ständigt öka trycket blir den naturliga slutpunkten våld, oavsett hur mycket vi brinner för hästvälfärd. Så är systemet riggat.
Det säger etologen Renate Larssen i ett samtal om hästvälfärd, vikten av personligt ansvar och hingstars rätt att få gå ute i flock.
Efter alla avslöjanden om våld inom hästsportseliten har etologen Renate Larssen, som är specialiserad på hästars beteende och träning, ständigt betonat vikten av att rikta blicken mot sig själv och erkänna de fel man gjort mot hästar. Varför behöver vi göra det?
– Vi är alla produkter av samma hästkultur. Även eliten har fått lära sig rida en gång i tiden och de allra flesta har gått på ridskola. Vi är fostrade i samma tävlingskultur oavsett om det är klubbmästerskap, distrikt- eller GP-nivå. Vi är medansvariga för att skapa och upprätthålla den här kulturen. Det är rimligt att ställa högre krav på kunskap och utförande hos professionella ryttare, men det betyder inte att vi hobbyryttare, dit jag själv räknar mig, inte behöver utvecklas och reflektera över vad vi gör. Ju fler vi är som ändrar vårt sätt mot hästar desto större blir den samlade effekten på hästvälfärden, säger Renate Larssen och fortsätter:
– Vill vi ha förändring behöver den ske från grunden – inte från toppen. För problemet är systemiskt. Ingen föds med instinkten att använda sporrar så att hästen får blödande sår i sidan eller att dra så hårt i tyglarna att hästen får stasad tunga. Inte heller att hålla hästar socialt isolerade. Det är någonting vi lär oss att göra. Om vi fortsätter lära ut och upprätthålla samma system ska vi inte vara förvånade över att problemen kvarstår. Vi måste se vårt eget ansvar inom den bredare kontexten som vi alla är en del av, förklarar hon.
Det krävs ett känslomässigt arbete att inse att det vi har lärt oss och gjort mot hästar inte var bra.
– Därför brukar jag vara väldigt ärlig och öppen med att jag har gjort ganska hemska saker mot hästar. Jag har ridit på stångbett. Jag har använt spö. Jag har korrigerat och bestraffat. Jag gjorde saker förr i tiden som jag trodde var helt okontroversiellt och rätt men som jag i dag vet var fel.
Upplever du att intresset för och kunskapen om hästvälfärd ökat?
– Det har alltid funnits ett intresse för hästvälfärd, men begreppet har inneburit olika saker i olika tider. I dag har det fått en väldigt tydlig vetenskapsförankring eftersom det skett en explosionsartad ökning av etologisk forskning de senaste decennierna. Vi vet mer om hästars biologi, beteenden och behov än någonsin tidigare. Forskningen fortsätter och bygger vidare på den här kunskapsbasen.
Skulle man fråga: Är du emot hästvälfärd? tror Renate Larssen inte att en enda människa hade svarat ja.
– Skillnaden ligger i vad vi menar. Både vilka värderingar vi lägger i begreppet och vilken praxis. Den vanligaste metoden vid hästträning bygger på eskalerande tryck. Om en häst inte gör som vi vill och det enda verktyg vi har är att ständigt öka trycket blir den naturliga slutpunkten våld, oavsett hur mycket vi brinner för hästvälfärd. Så är systemet riggat. Det finns få ryttare över trettio år som inte kommer från denna bakgrund. Den yngre generationen som har kommit i kontakt med hästar efter den här forskningsbaserade revolutionen har förhoppningsvis en lite annan utgångspunkt. Men vi äldre behöver gå igenom en förändringsprocess och inse att vi inte är ensamma i att ha gjort fel men nu vill göra rätt.
Varje gång vi skriver om kornas betesrätt undrar vissa varför vi inte kräver detsamma för hästar. Tycker du att hästar skulle ha lagstadgad rätt till sommarbete?
– Inte sommarbete. Vissa hästar kan inte äta så kraftigt foder som gräs en hel sommar. Däremot daglig utevistelse i grupp i ordentliga hagar – inte ett litet grusat frimärke – året runt borde definitivt vara lagstadgat.
Hon tror att det finns en missriktad oro för akuta fysiska skador, som värderas tyngre än de betydligt större riskerna för mentala och känslomässiga skador som hästar de facto får av att hållas isolerade. Du brukar även lyfta hingstarnas rätt att få vara ute ihop med andra hästar.
– Ja, alla rimliga människor inser att en häst i första hand är en häst. Grundläggande behov av social kontakt med artfränder och att röra sig i flock ute har alla hästar, oavsett vad de har mellan benen. Självklart har hingstar samma sociala behov som ston och valacker.
– Men vi har fört över mänskliga idéer om manlighet, att den är förenad med aggressivitet och bristande känslomässig reglering, på våra hästar. Det är fördomsfulla idéer som inte direkt passar in i en mänsklig kontext heller, men framför allt inte i en hästkontext. Uppfattningen att hingstar är lite farliga och opålitliga har ingen bas i forskningen alls.
Hästar har sociala koder för hur de ska förhålla sig till varandra.
– Deras kommunikation är subtil, men de måste lära sig hur man gör. En hingst som hållits ensam i box och hage under större delen av sitt liv har aldrig fått en chans att utveckla de här färdigheterna. Släpper vi plötsligt en dag ut den med andra hästar i en hage, oavsett om de är hingstar, valacker eller ston, så är det inte så konstigt om det inte går bra.
Det går att rehabilitera vuxna hingstar, men det kräver tid och kunskap.
– Många skulle nog må bättre som valacker. Alla hingstägare har inte kunskap. Inte alla elitryttare heller. Det är en diskussion som vi behöver ha i hästvärlden: Hur det är möjligt att jobba professionellt med hästar och inte kunna någonting om dem? Med det sagt, vi behöver titta på de här systemiska faktorerna. Kan vi hitta bättre sätt att låta hästar växa upp så att vi skapar individer med social kompetens som besitter förmågan att reglera sina känslor och lösa sociala problem?
Om vi tillbringade varje dag inspärrade i en gallerbur i 18 timmar utan någon som helst sysselsättning och togs ut på en rastgård och tvingades att springa i exakt den takt som en främmande art krävde av oss i femtio minuter och aldrig fick en chans att krama eller prata med en annan människa – är det liv vi skulle trivas med att leva i 20 år?
– Om vi svarar nej, varför ska vi då utsätta våra hästar för det?
Det innebär inte att alla hästar ska släppas ut i frihet, att ingen ska äga eller rida hästar.
– Det argumentet förs fram ibland, men det är en halmgubbe för det finns många steg på skalan mellan att inte ha häst alls och att neka dem all form av värdigt liv. De absolut viktigaste frågorna vi måste ställa är: Vad kräver vi av våra hästar? Har de en möjlighet att säga nej?
Hon tar ett exempel: Vi ska hoppträna. Hästen börjar att vägra vid några hinder. Vad gör vi då?
– Börjar vi skänkla hårdare och lägga på spöet? Eller stoppar vi oss? Säger ”OK, vet du vad, vi rider ut istället! Vi skrittar på lång tygel och provar igen i morgon”.
Att ge hästen rätt att ha en dålig dag är nödvändigt. För vi har alla dåliga dagar.
– Ibland har vi migrän. Ibland har vi lite ont i ryggen. Ibland har vi en allmän ångestkänsla. Det betyder inte att det är någonting allvarligt fel. Det är bara så livet är och bästa sättet att må bättre är att tillåta oss en paus. Det ska vi erbjuda våra hästar också.
Den senaste hästräkningen 2016 visade att det finns 335 000 hästar i Sverige. Hur länge dröjer det innan alla får utföra sina naturliga beteenden?
– Med tanke på att vi människor lyckats skicka folk till rymden borde vi rimligtvis även kunna hitta sätt att låta våra hästar gå ut i en hage med varandra utan att det ska krävas ett gigantiskt förarbete. Så svårt är det faktiskt inte. Det handlar mest om att tillämpa den kunskap och de lösningar som redan finns.
Vilka fler mindre steg finns på vägen för att ge hästar värdiga liv?
– Kan jag vänja in mina hästar på halm så att de har fri tillgång till någon form av grovfoder och extra tuggtid vid sidan om det de får i hagen? Kan jag lägga min ridtid på morgon och kväll för att maximera hästarnas hagtid? Kan jag ordna en hästkompis i hagen? Om jag har nosgrimma, kan jag knäppa upp den ett hål? När jag sadlar och tränsar – kan jag ge hästen en morotsbit samtidigt? Kan jag vara så flexibel att om jag tänkt träna skänkelvikningar men märker att min häst inte bjuder framåt avbryta och köra trickträning istället? Kan jag placera ut några stockar framför vattenkaret i hagen så att hästen får en liten hinderbana och det händer något kul i hagen? Sådana enkla saker betyder mycket, säger Renate Larssen.
Ridskolorna kan låta lektionerna vara djupt integrerade i den etologiska teorin.
– Vi ska inte bara lära eleverna hur de ska göra, utan vad som händer i hästens huvud och kropp. Vi ska använda ett vetenskapsbaserat språk.
Hur då?
– I stället för att säga ”han är lite busig i dag” ska vi säga ”han har en hög stressnivå. Hur ska vi hjälpa honom att få ner stressnivån så att han inte bockar på långsidan?” Ge eleverna en verktygslåda! När de senare köper en egen häst vet de att det finns alternativ till att ständigt öka trycket och tvinga hästen. Då kan de i stället välja lösningarna som hjälper hästen.
Text Katarina Hörlin
Foto Levi Arnold, Unsplash, Mohammed Alzubidi, Unsplash och privat.