TEMA: HÄSTAR PÅ LÖSDRIFT Ute tillsammans jämt eller inomhus i box på kvällar och nätter? Eva Malmström har erfarenheter från båda världar och är en varm förespråkare av lösdrift, numera.
Djurskyddet har träffat henne och pratat mer om vilka fördelar hon ser med att ha sina hästar ute dygnet runt.
Vinterns första storm har bedarrat och fält och skogar kring Örsundsbro är täckta av ett tunt lager snö. Fyra hästar står i den fyra hektar stora hagen utanför Eva Malmströms hus. Två av dem är fullt upptagna med att krafsa i snön och leta efter ätbara strån. De andra två äter vid varsin foderstation som erbjuder hästarna hö genom ett finmaskigt nät, dygnet runt.
– Sättet vi fodrar på kallas för fri begränsad tillgång, hästarna har mat jämt, men de kan inte äta hur fort de vill, förklarar Eva.
Alla fyra hästar är leriga i pälsen, det syns i det vintervarma förmiddagsljuset.
– Men en lerig häst är inte en misskött häst, även om det finns de som tror det, säger Eva.
Hästarna tittar nyfiket på henne när hon böjer sig ned under eltråden och kliver in i hagen.
– Innan du kom var det världens fart på dem här, de busade runt och jagade varandra, säger Eva och stryker en av hästarna på halsen.
– De rullar sig året om, det är ett naturligt hästbeteende. Det tar tid att borsta av dem innan man ska rida, men det är det värt.
Evas hästar har aldrig täcke på sig. Såhär års är de lite lurvigare än om sommaren, de har satt vinterpäls och fryser inte även om temperaturen sjunker rejält.
Tillsammans med sin sambo har Eva drivit gården i två år. Dessförinnan bodde hon, inbiten hästälskare och lantis, en kort period inne i centrala Stockholm. Men längtan efter att ha nära till djuren fick henne att flytta tillbaka till landet.
Hon är ingen rookie i hästsammanhang. Nyligen räknade hon ut att hon ridit regelbundet i mer än 40 år. I 30 av dem har hon haft egna hästar. Eva har drivit traditionell ridskola i tio år, tävlat i klassisk dressyr och ännu mer i westernridning. Hon är dressyrdomare och westerndomare.
I slutet av 90-talet startade Eva westernridskolan Cowboy dreams i Ösmo som hon sedan drev i 10 år. Numera håller hon kurser i naturlig hästhållning och hästhantering hemma på gården, hon tar emot hästar för inridning och håller lektioner för privatryttare i olika stall. Och så föreläser hon, bland annat om hur man genom att förändra hästens miljö och livsbetingelser kan förenkla hästhanteringen och undvika problem för både häst och ryttare.
För den som är ovan vid hästar i grupp kan tanken på en stor hästflock på stor yta kännas skrämmande.
– Men det är inte alls läskigt att gå in i en flock så länge de har fri tillgång till mat, säger Eva.
– Där man ger hästarna uppvägd mat på bestämda tider däremot, där kommer hästarna bråka med varandra och risken är stor att de också stökar med oss människor. De puttar iväg oss, behandlar oss som om vi är foderautomater, eller jagar varandra och springer i värsta fall över någon, säger hon.
Evas hästar har inte gjort någon tydlig koppling mellan människa och mat. De kommer förvisso nyfiket fram i hagen, men gör sig ingen brådska.
Vi lämnar hästarna i hagen och kliver in hos Eva för att prata mer om lösdrift, det sätt att hålla häst som alltså går ut på att hästarna vistas ute i grupp dygnet om, året om, ofta med mer eller mindre fri tillgång till foder. Eva är en inbiten lösdriftsförespråkare, inte alls en opartisk källa. Men det som gör Eva lite speciell i sammanhanget är att hon arbetat kommersiellt med hästar på mer ”traditionellt” sätt, med stall, i tio år innan hon gick över till lösdrift. Och anledningen till det var delvis en ren slump.
– På ridskolan jag drev hade jag faktiskt både unghästar och ston på lösdrift en period. Men jag hade ingen direkt tanke med det. Det var bara praktiskt rent tillfälligt. Vi hade ligghall i en lada och det passade fint just då.
– När säsongen med lektioner drog igång igen så började vi ha ridskolehästarna i stallet över natten igen. Jag tyckte väl att det var enklast så, att ta in dem och ge dem mat inne i boxarna och så. Men det var mest av gammal vana, det inser jag ju nu, säger Eva.
Vi ska återkomma till det här med gammal vana, som tycks vara ett av de starkast vägande skälen till att nya hästanläggningar fortfarande i stor utsträckning byggs med tonvikt på stall och viss innevistelse för hästarna. Men först en liten reflektion från Eva, som just hällt upp kaffe.
– Alltså, hela idén med stall är ju rätt knepig. Ställ in en häst i en box, där får den äta och bajsa. Sen tar du ut den och lägger en hel del tid och arbetskraft på att ta ut allt bajs. Hur smart är det egentligen? Säger hon och skrattar.
Det tog henne själv mer än 20 år av jobb och liv i hästmiljö innan hon tänkte lösdrift fullt ut. Hästarna tycktes må bättre ju mer de fick gå ute, det kunde hon själv se. De som erbjöds tillgång till mat oftare blev inte alls lika rastlösa som de som fick mat på fasta tider inne i sin box i stallet.
I USA är stall relativt ovanliga där man arbetar med hästar enligt westernprinciper.
– Hästar i frihet rör sig över revir som är tre kvadratmil stora, per flock. Tänk dig vilken yta va!
– Här hemma stänger vi in dom i små hagar, förvarar dom inomhus, avskilda från sina kompisar på än mindre yta nattetid. Så förväntar vi oss att de ska vara lätta att hantera. Westernryttare i USA tycker vi är konstiga som tar in våra hästar och ger dem extra mat, säger Eva.
Till svenska hästägares försvar ska sägas att få svenska hästgårdar har tillgång till prärievidder. Att låta sin häst ströva helt fritt i grannskapet är varken lagligt, säkert eller praktiskt möjligt i Sverige. Men visst finns det fördelar med att låta sin häst leva så nära det ”fria” livet som möjligt.
Utanför fönstret skymtar Evas fyra hästar i vinterhagen. De har stått en stund runt den eluppvärmda vattenkoppen som ger dem tillgång till friskt vatten alla dagar på året, oavsett yttertemperatur. Två av dem har varit inne i det vindskyddade skjulet, den så kallade ligghallen, och trampat runt lite i den fluffiga halmen därinne. När alla har druckit rör sig flocken upp mot skogsbrynet.
– Såhär års ligger de sällan i sin ligghall, de använder den mest som toalett faktiskt, säger Eva.
Sommartid däremot, går de ofta in under tak en stund på dan. För att skydda sig mot solen och bromsar som faktiskt inte bits under tak.
Eva har ett litet stall på gården, med boxar. Det använder hon när hon gör i ordning sina hästar för ridning och så förvarar hon sadlar och annan utrustning i stallet. Det händer att hon tar in hästarna i stallet några timmar under varma sommardagar så att de får vila i skugga en stund. Om någon häst blir skadad och konvalescent är det också viktigt att ha tillgång till ett par boxar så att den skadade hästen kan tillfriskna i stillhet och inte lockas att överanstränga sig.
– Men det räcker med ett par boxar, ett helt stall är onödigt oavsett hur många hästar man har. Mina hästar skadar sig ytterst sällan.
De största fördelarna med lösdrift, menar både den samlade vetenskapen och de flesta som driver lösdriftsanläggning för häst, är att hästarna mår bättre både fysiskt och mentalt. Lösdriften påminner om hästars naturliga livsbetingelser där de strövar runt i flock och ägnar ett stort antal av dygnets timmar åt att äta, leta mat och socialisera i flock.
– En fördom som många har om lösdrift är att det alltid är väldigt lerigt i hagen och att alla hästar bara står stilla runt maten, säger Eva och fortsätter.
– Det finns också fördomar som handlar om att lösdriftsförespråkare är lata och fattiga och därför väljer att låta hästarna stå ute.
En fånig inställning, tycker Eva. Hon och hennes sambo har lagt ned en hel del tid och resurser på att markbereda, dränera och hårdgöra marken kring de olika foderplatserna i vinterhagen för att undvika lera och kladd.
– Det är viktigt att hästarna har tillgång till torra platser att stå på, och det är väl egentligen det som kräver störst arbetsinsats. Man måste hårdgöra med mattor och grus, vi har tagit hjälp av en anläggningsfirma.
Evas hästar har fri begränsad tillgång till grovfoder, alltså hö. De kan äta när de vill men kan inte sätta i sig hur mycket som helst på en gång. Då skulle de bli överviktiga och det är lika ohälsosamt för en häst som för en människa. De finmaskiga hönäten hänger på två platser i vinterhagen. Hästen kan bara äta några strån i taget. Så missunnsamt, kanske någon tycker. Men betänk då att hästens naturliga bete sällan består av illgröna ängar. Hästens mage är gjord för ständig men mager påfyllning.
Fördelarna med lösdrift är inte bara hästens, tycker Eva. Hon räknar med att hon, med sina fyra hästar, sparar minst en timme kroppsarbete per dag på att ”slippa” mocka stallet och ta in och ut sina hästar morogn och kväll.
– Vi mockar foderplatsen och gångarna där hästarna går ofta i hagarna. På våren när det fortfarande fryser på natten tar vi undan och rensar vinterhagen rejält med traktor och skopa. Gödslet plöjer vi ned i en vall där vi odlar lite foder varje år.
Under sommarhalvåret går hästarna i ännu större hagar, vinterhagen får mer eller mindre ligga i träda till senhösten. Tack vare en hästvan granne kan Eva och hennes sambo vara borta från gården en natt då och då. Grannen tittar till hästarna ett par gånger och maten i foderpåsarna räcker minst två dygn efter det att man fyllt dem.
– Har man traditionellt stall så är man såklart också mer bunden, säger Eva.
Hon är särskilt intresserad av hästens matsmältningssystem och det märks när vi börjar prata utfodring. Fri begränsad tillgång på mat gör att hästen blir ett helt annat sorts djur menar hon.
– Jag får många frågor från folk med så kallade problemhästar. De hästarna har ofta magsår men det vet inte ägarna om. Klart att det är svårt att bete sig när man har ont, säger Eva.
Hästar som står uppstallade inomhus står ofta på spån eller torv, som de inte kan äta. På fasta tider får stallhästar mat, ofta energirikt hö som hästen snabbt sätter i sig. Sen är det tomt i krubban igen.
– Det utlöser extrem stress hos de flesta hästar att inte ha fri tillgång på mat. Det ger hästen överskottsenergi som leder till överslagshandlingar, menar Eva och beskriver hästar som exempelvis blir extremt rädda för postlådor eller andra ”ofarliga” saker i terrängen på grund av stresspåslag relaterat till fodertillgången.
Den stressade hästen är också en säkerhetsrisk, i synnerhet på ridskolor där många och ibland ovana ryttare, måste lära sig att hantera ett djur som i värsta fall mår riktigt dåligt. Här är Eva självkritisk, hon har själv arbetat med metoder som hon idag inte längre förespråkar.
– En ridskola bygger på en konstruerad, ibland riktigt farlig situation. Hästen står uppstallad stora delar av dygnet och har svårt att bete sig naturligt i stallmiljön. Den ska dessutom träffa mängder av människor varje dag, utan möjlighet att få vara ifred med sin flock, säger hon.
– Hästar sparkas och bits inte särskilt ofta av naturliga skäl. Att se över hästens naturliga miljö kan ta bort orsaken till att hästen beter sig otäckt. Resultatet blir ett säkrare stall för både häst och människa.
Eva har märkt att intresset för både lösdrift har ökat i Sverige de senaste åren.
– Många är medvetna om att de har problem med sin häst för att den inte får gå ut så mycket som den borde, säger hon.
Under betessäsong tar hon emot träningshästar som går ihop med hennes egna. Många hästägare förvånas över den positiva ”personlighetsförändring” som tillgång till kompisar, mat och rörelse ger upphov till hos deras hästar.
Så varför går inte fler hästar på lösdrift? Under samtalet med Eva har vi inte ens snuddat vid något som skulle kunna antagas vara en försvårande omständighet eller ett rejält motargument till lösdrift. Hästen mår bättre, kräver mindre arbete och behöver i bästa fall inte heller besöka veterinär lika ofta som en uppstallad häst. Människorna som hanterar hästarna kan lägga mer tid på ridning och mindre på stallskötsel och städning.
Visst kostar det en del att anlita markberedningsfirma för att hårdgöra delar av marken där hästarna ska gå, men det tycks man ju som regel spara in på kostnad för el, hästtäcken och andra utgifter kopplade till mer klassisk hästhållning.
– Jag tror faktiskt att det till största del handlar om gammal vana, säger Eva igen.
– En stor del av hästvärlden är ganska konservativ och vill gärna göra så som man alltid gjort, men det håller på att förändras, sakta men säkert.
Fortfarande är de flesta nya hästanläggningar som byggs baserade på att hästen ska stå inomhus i stall en del av dagen.
–Jag åkte förbi en anläggning häromdagen där de bygger nytt och såg att de gjort rasthagar på tio gånger trettio meter. Det är ju mindre än en fängelserastgård, säger Eva och konstaterar att trettio meter är detsamma som tio galoppsprång för en medelstor häst.
– Där ska de stå hela sitt liv, en och en, man ser på hästarna att de blir snabbt letargiska, de står och liksom hänger med huvudet, blick stilla. Folk vet inte att hästen inte beter sig så normalt, de tror att det är naturligt. Klart de sover ett par timmar per dag, men resten av tiden vill de röra på sig och leta mat, säger hon.
Den som bygger ett helt nytt stall av traditionellt snitt får räkna med att investera en till två miljoner kronor per hästplats.
– Om de istället lade pengarna på att dränera hagar, bygga rejäl liggdel med vindskydd och kanske en varm skötseldel där man kan ta in hästen och göra i ordning den så skulle man ändå komma billigare undan, säger Eva.
– Men folk tänker inte så, ännu.
Text och foto: Mia Sahl
Svensk hästhantering – kort historik
Det svenska sättet att hålla och hantera häst bygger till stor del på hur kavalleriet, den beridna delen av armén som använde hästar för förflyttning och strid, hanterade häst. Kavalleriet var aktivt som stridande förband i Sverige fram till tidigt 1800-tal.
Kör- och arbetshästar har också använts, bland annat i det svenska jordbruket, sedan 1800-talet.
Sommartid fick många arbetshästar beta fritt utomhus, om vintern var det ont om bete och för att hästen skulle få tid att vila och äta ordentligt stallades de upp i spilta eller box under tak.
Stallet har alltså fungerat som en praktisk återhämtningsplats för arbetsdjur som tränas och hanteras mycket och ofta av vana hästmänniskor.
