Medan avelsdefekter på trubbnosiga hundar har orsakat stor debatt, bryr sig färre om aveln av slaktkyckling. Varför? Djuretikern Helena Röcklinsberg förklarar.
– Ett grundläggande skäl är ju att slaktkycklingar träffar du inte om du inte arbetar med dem. Vi kan jämföra med de trubbnosiga hundarna. Många människor har någon sorts relation till dem. När man får veta att de har svårt att andas förstår man att det rör just den där hunden som man träffade hemma hos sin kompis. Slaktkycklingsvärlden är väldigt sluten. Ser man inte, vet man inte. Så blir det för konsumenterna, säger Helena Röcklinsberg, docent i etik vid Uppsala universitet och universitetslektor i djuretik vid SLU och har bland annat forskat om avelsstrategier för ekologisk husdjursproduktion.
En annan aspekt hon lyfter fram är den reklam som görs för kyckling.
– I marknadsföring visas aldrig fullvuxna slaktkycklingar, utan nyfödda som bara är ett par dagar gamla. De är ju hemskt söta. Den sortens reklambilder invaggar konsumenten i en sorts falsk tro att ingen rimligen kan behandla så små djur illa. I själva verket kläcks de ju på löpande band, många tillsammans men utan sina föräldrar, säger hon och fortsätter:
– Människor har ofta svårare att relatera till produktionsdjur. För många är det inte relevant hur de behandlas, generellt bryr människor sig mer om den individuella välfärden hos djur som de har en relation till. Också bland lantbruksdjuren finns en skala, en hierarki, för vad som väcker mest känslor. Söta kalvar som behandlas illa får fler att reagera. När kalvarnas situation lyftes för några år sedan väcktes ett tydligare engagemang. Samma debatt finns inte kring kycklingar, de ses inte som individer med personligheter.
Varför inte?
– När man talar om djur som individer som man kan ha en personlig relation till är det lättare att öppna upp för resonemang om till exempel integritet, välfärd och naturliga beteenden. Många ser kycklingarna som en massa av tusentals djur som är kopior av varandra. De göms i siffror – till exempel mäts inte kycklingar i antal utan i kilo. Det är nästan som att man odlar kyckling, det är någonting grundlägg-ande i synen på kyckling som är intressant att resonera kring. Men att vi ser på kycklingar som avidentifierade har gjort att en sådan syn, ett sådant samhällskontrakt, har kunnat uppstå.
Som etiker anser Helena Röcklinsberg att ett bredare begrepp än djurvälfärd behövs. Allt som är etiskt relevant ryms inte inom välfärdsfrågor. Att döda ett djur, till exempel, kan göras på ett skonsamt och smärtfritt vis. Ändå kvarstår det etiska dilemmat: har vi rätt att döda djur? Samma resonemang kan appliceras på avel.
– Man kan fundera på om det är så att vi kränker djurens integritet genom att avla dem till att ha medfödda defekter, som gör att de upplever lidande. Det går inte att täcka in alla etiska överväganden bara genom att titta på djurens välfärd.
Helena Röcklinsberg tror att det vore möjligt att förändra djurhållningen och premisserna för avel, men det ansvaret måste ligga på politikerna och branschen. De hänvisar ofta automatiskt till konsumenterna och deras önskemål, som om det vore den enda tänkbara lösningen.
– Allt ansvar kan inte ligga på konsumenterna. Till exempel veterinärer skulle kunna reagera tydligare och komma med en samlad reaktion, för de vet förstås hur det ligger till. Jag kan också tycka att det är lite fegt av politikerna att så ofta hänvisa till konsumenttrycket. Konsumenter har ju varken insyn eller förmågan att väga alla för- och nackdelar när de står i butiken. Snarare, visar forskningen att konsumenter vill veta att allt som säljs är både lagligt producerat och djurskyddsmässigt okej.
Text: Johanna Wiman
Foto: Birgitta Wiberg
