Det finns frivilliga kontrollprogram för djuromsorg som har höjt djurvälfärden. Men får vi nya där de djurskyddsmässiga nackdelarna överväger riskerar alla att få oförtjänt dåligt rykte. Ett kontrollprogram för gris som tillåter rutinmässig fixering av suggor vid tiden för grisning skulle kunna äventyra trovärdigheten i systemet.
Det säger Lotta Berg, veterinär och professor i husdjurens miljö och hälsa vid SLU.
Näringsdepartementet arbetar just nu med att ta fram nya bestämmelser som ska kunna användas av alla branscher som vill införa ett kontrollprogram. 2013 sände departementet ut förslaget ”Reglering i djurskyddsförordningen beträffande frivilliga kontrollprogram för djuromsorg” på remiss.
– Avsikten är att skapa ett regelverk som är så pass generellt utformat att det kan ligga till grund för kontrollprogram, oavsett vilken bransch som tar fram ett program. Regelverket är tänkt att fungera så att Jordbruksverket, precis som idag, är den instans som tar ställning till och beslutar om ett program kan godkännas eller inte, förklarar Johan Brandt, sakkunnig på Näringsdepartementet, som just nu sammanställer remissvaren.
– Vi arbetar vidare med att analysera och överväga dessa. Några mer konkreta uppgifter om hur reglerna kommer att se ut och när de kommer att presenteras kan jag tyvärr inte ge i dagsläget.
Bland remissvaren finns både optimism och farhågor. Veterinärförbundet är positivt till att dokumentsutbytet mellan kontrollprogrammets utövare och länsstyrelsernas kontrollverksamhet blir obligatorisk, men negativt till att det pågående kontrollarbetet övertagits av branschkontrollanter. Vikten av att Jordbruksverket får tillräckliga resurser för att övervaka hur programmet tillämpas betonas. Hästnäringens Nationella Stiftelse skriver att kostnaden att ta fram ett kontrollprogram måste tas med, då den kan vara avsevärd. Vi läser synpunkterna och slås av den grundläggande frågan: varför finns kontrollprogram överhuvudtaget? Vi ställer den till Lotta Berg, professor i husdjurens miljö och hälsa, på SLU.
– Det finns de som hävdar att djurskyddslagstiftningen är oflexibel. Men den uppfattningen är vi många som inte delar, säger hon och förklarar att det sker mycket klokt utvecklingsarbete inom ramen för befintlig lagstiftning.
– Samtidigt ska man komma ihåg att lagstiftning är något föränderligt. Allt eftersom vi lär oss mer så uppstår behov av förändringar i lagstiftningen, vilket inte alltid behöver vara till djurens nackdel. Det är ju inte alls säkert att nuvarande formuleringar i alla delar är de bästa varken för djuren eller för deras ägare. Det är viktigt med gedigen och oberoende forskning innan några drastiska förändringar genomförs, så att lagstiftningen inte kommer att bygga på vad ”de som skriker högst” tycker, utan på vad som faktiskt ger goda möjligheter till bra djurhållning i praktiken.
Vilka fördelar respektive nackdelar har kontrollprogrammen i stort?
– Fördelarna är att näringen i viss mån själva tar ett större ansvar för djuromsorgen, och ett väl fungerande och ambitiöst kontrollprogram kan vara ett utmärkt komplement till den grundläggande djurskyddslagstiftningen. Ett bra kontrollprogram innebär tätare kontakter mellan djurhållaren och externa personer, då inte bara djurskyddsinspektören från länsstyrelsen, vars besök av resursskäl ofta är ganska glesa, utan även med rådgivare och kontrollpersonal inom den egna branschen, det fungerar som ett stöd för den enskilda lantbrukaren. Samtidigt är det viktigt att kontrollprogrammen faktiskt syftar och leder till en förbättrad djurhållning jämfört med lagstiftningens basnivå, annars riskerar de att bli ett spel för gallerierna.
Svensk Fågel har ett kontrollprogram för slaktkyckling. 97 procent av de svenska kycklingproducenterna är med i programmet. De som inte är får ha max 20 kilo kyckling/kvm. De som är med och har höga fothälsopoäng i programmet tillåts ha 36 kilo kyckling/kvm.
Är det inte risk att djurskyddslagen urholkas när undantag tillåts?
– Det går inte att sätta likhetstecken mellan kontrollprogram och ”undantag från djurskyddslagstiftningen” för det stämmer inte. Jordbruksverkets föreskrifter tillåter uttryckligen en högre beläggningsgrad på upp till 36 kilo kyckling per kvm för uppfödare som är medlem i och har fått höga poäng i kontrollprogrammet. Det regleras i SJVFS 2010:15, saknr L100, 7 kap 8 §.
Just slaktkycklinguppfödningen började redan på 1980-talet utveckla det första kontrollprogrammet som aktivt kopplades till lagstiftningen, betonar Lotta Berg.
– Det ledde till tydliga uppryckningar av den svenska kycklinghållningen. Sett ur slaktkycklingarnas perspektiv har det svenska kontrollprogrammet med stor sannolikhet lett till bättre djurvälfärd än om man hållit fast vid den ursprungliga lagstiftningsnivån utan kontrollprogram. Sedan kan det diskuteras om kopplingen ”gott djurskydd i övrigt – högre beläggningsgrad tillåts” är idealisk.
Men, tillägger hon, det finns många andra skötsel- och inhysningsfaktorer som har större betydelse för djurens välbefinnande än just beläggningsgraden.
– Numera finns även EU-lagstiftning på området. Basnivån hade inte legat kvar på 20 kg/kvm idag även om det inte funnits något kontrollprogram. Basnivån enligt EU-direktivet ligger på 33 kg/kvm, och går via 39 kg upp till 42 kg/kvm som högst. För dessa nivåer ligger djurskyddskraven i flera fall klart lägre än vad de gör i den svenska lagstiftningen och i branschens eget kontrollprogram. Detsamma gäller på värphönssidan, där beläggningsgraden också är beroende av resultaten i kontrollprogrammet.
Ur ett strikt djurskyddsperspektiv vore ett system där kunden betalar mer för sin kyckling att föredra framför en ekonomisk kompensation i form av högre beläggningsgrad, understryker Lotta Berg och förklarar varför det inte tycks fungera:
– Dock kräver en sådan lösning en helt annan betalningsvilja än vad konsumenterna hittills visat, samtidigt som man inte kan blunda för att införseln och importen av kycklingkött från produktionssystem med både sämre djurvälfärd och högre beläggningsgrad är en kraftigt prispressande faktor som de svenska uppfödarna har att hantera.
Text Katarina Hörlin och Jeanette Polsäter
Foto Vanja Sandgren, SLU
Fotnot: Artikeln har publicerats i Tidningen Djurskyddet, nr 3, 2016.
