Travhästar är elitidrottare, det säger var och varannan inom travet. Jag vet vad elitidrott handlar om, har tävlat internationellt och varit med i svenska landslaget i judo i över 15 år.
Jag vet hur det är att träna hårt, hur roligt det är men också hur jobbigt. Hur det är när man bara vill säga, nej tack, packa väskan och gå hem. Den där smygande ångesten inför den tuffa prestationen. Hur man ändå fortsätter eftersom man tänker på OS medaljen man så gärna vill ha. Men vad får hästen att springa det fortaste den kan? Vad får den att ta ut sig sådär maximalt som bara elitidrottare gör med mjölksyran brännande i varenda muskel? Jag väljer ju att fortsätta och jag vet varför jag tränar. Jag vet varför jag måste ge det där lilla extra. Det vet faktiskt inte hästen!
Tävlingar med djur, där ära och pengar står på spel, gagnar sällan djurindividen. Men om man ändå väljer att nyttja hästen till trav då tycker jag att man med dunder och brak måste satsa resurser för att motbevisa minsta misstanke att hästarna inte skulle gilla tävlandet.
Även om man inom sporten arbetar en del med djurskyddsfrågorna så är det inte är det nog. Endast mellan en och två promille av ATGs omsättning på 12,8 miljarder kronor går till någon slags djurskydd för hästarna. Hela perspektivet måste vändas. Djurskydd för hästarna måste vara nummer ett och en försiktighetsprincip ska gälla. Man ska inte behöva forska för att bevisa att djuren far illa. Det ska vara tvärtom. Att man med forskning måste visa att hästen gillar att få ett bett i munnen och tungan fastbunden innan loppet. Att bara visa att hästen inte haltar eller är sjuk räcker inte, det är en grundförutsättning. Vi måste kunna bevisa att hästen tycker tävlandet är roligt.
