Utvidga empatin!


Dela artikeln:


Mitt tidigaste minne av höns är en slakt på mina morföräldrars gård när jag var i sex-sjuårsåldern. Morfar hängde helt enkelt upp hönsen i benen i ett tak i ladugården, en efter en, och klippte av deras huvuden med en stor sax. En höna flaxade så vilt efter dödsklippet att den trillade ner på marken och sprang iväg, huvudlös, över halva gårdsplanen. Och sedan, när det var dags för nya kycklingar, fick vi barn försiktigt hålla de små gyllengula som pysslades om med värmelampor och omsorg. Och så fortsatte kretsloppet av liv och död.

På mina morföräldrars gård respekterades alla djur. Men det fanns en klar hierarki. Hästarna stod allra högst, älskade och ompysslade. Gårdshunden var en självklar vän som fick bo och äta inne hos människorna. Katterna däremot, till skillnad från stadskatter, räknades som ladugårdsdjur. De fick mat, men skulle hålla sig i ladugården och sköta sin uppgift – att fånga råttor.

Ju närmare djuren är människan, desto mer bryr vi oss om dem. Uttryck som ”hönshjärna” speglar detta snarare än hönsens kognitiva förmågor – djurtränare kan intyga att höns är relativt smarta och lär sig klickerträning fort.

Djur lockar fram det bästa i oss människor. Om vi ser en hund som lämnats ensam i en bil i några timmar rör det upp känslor. Men den empati som kommer naturligt när vi ser en hund eller en katt, är avstängd när det kommer till lantbruksdjur – i alla fall för slutkonsumenten, som bara ser ägget eller biffen i matbutiken. Varför får vi inte leva oss in i hur en höna har det? En höna som lever sitt liv i en liten bur, eller i en jätteflock på tusentals djur?

Vi kan nog aldrig helt förstå djuren, vare sig det rör sig om en hund eller en höna. Och kalla det vad man vill, att förmänskliga djur eller att projicera sina egna känslor på dem. Men det är det som gör oss till människor, och även vi mår dåligt om vi inte får utföra våra naturliga beteenden.

Micke Hanås

Vikarierande redaktör för Tidningen Djurskyddet.
Bokmärk permalänk.