I Danmark har det blossat upp en het debatt kring så kallad rewilding. Kritikerna anser att det handlar om att runda djurskyddslagen under förevändning att gynna den biologiska mångfalden. Anhängarna ser det som ett spännande biologiskt experiment.
Vägen till Molslaboratoriet slingrar sig upp på kringliga grusvägar. Inte så långt härifrån ligger Himmelbjerget, Danmarks mest kända berg, som man långt in i vår tid också trodde var det högsta. Uppe på höjderna ligger vitkalkade stenkyrkor, korsvirkesgårdar med halmtak och solgula rapsfält varvade med spädgröna åkrar sträcker sig ner mot Kattegatts djupblåa vatten. En vacker försommardag som denna är det svårt att värja sig mot idyllen som strålar ut från Mols nationalpark, där Molslaboratoriet är en del.
Men idyllen är bedräglig. Marken är sandig och torr och gräset kämpar för att överleva både torka och desperat betande mular. I nationalparken finns enligt den senaste statistiken 22 hästar och 13 nötkreatur. Normalt skulle en hävdad betesmark på ungefär 40 hektar kunna ge tillräckligt med bete åt djuren sommartid. Vid en dubblering till 80 hektar skulle man även kunna skörda vinterfoder till dem. Därför låter det kanske som att 120 hektar, vilket är området som djuren är inspärrade på, är tillräckligt för att föda dem. Men drygt hälften av området är skogbeklätt, en del består av kärr och sumpmark och resten av marken består endast till en liten del av något som skulle kunna liknas vid mycket mager och torr betesmark.
– Men snart försvinner gräset härifrån, du ser här, all örnbräken som är på väg upp, säger Lotte Bøgedal och drar lätt i en ormbunksstjälk som redan hunnit bli en dryg halvmeter.
Lotte är hästveterinär och som sådan djupt bekymrad över vad som försiggår på Molslaboratoriet. Framför allt är det betesdjurens foder – eller snarare brist på – som oroar henne. Lotte har varit engagerad i djuren på Molslaboratoriet i ett och ett halvt år och har sett dem svälta, särskilt om vintern.
På grannfastigheten mitt emot Molslaboratoriet finns en av Danmarks blivande naturnationalparker, Mols Bjerge, där samma policy och syn på djuren tillämpas som i nationalparken Molslaboratoriet. I en tillsynsrapport som läckte ut till press och allmänhet 2021, konstaterade den inspekterande veterinären på Mols Bjerge att hon aldrig sett något liknande under sina yrkesår. Två stutar och fyra kor hade dött av svält och dräktiga kor hade aborterat döda kalvar. De avmagrade djuren hade i ren desperation ätit bark från träden upp till två meters höjd. En ko visade under samma period kraftiga förgiftningssymptom och gick inte att rädda trots veterinärbehandling. Samtliga inblandade myndigheter var överens om att det hade gått för långt. I dag utfodras djuren i Mols Bjerge två gånger i veckan.
Men på Molslaboratoriet, där rewildingexperimentet pågått sedan 2016, utfodrar man inte djuren av princip. I stället skjuter man de djur som riskerar att svälta ihjäl. Under vintern 2019-2020 sköt man 67 procent av djuren. 28 nötkreatur och 15 hästar, innan de mötte svältdöden. Enligt Lotte Bøgedal var de överlevande djuren ändå i så dåligt skick att det under efterföljande vår och sommar inte föddes en enda levande kalv och bara ett föl.
– På Molslaboratoriet blir djuren aldrig äldre än sex år, säger Lotte.
Även sommartid råder det brist på mat. Det lilla som finns är nergnagt till jorden. Det innebär att hästarna får i sig massor av sand när de gnager på det i stort sett obefintliga gräset – sand som sjunker till botten i tarmarna och ger sandkolik. Nötkreaturen som måste ha någorlunda långa strån för att kunna vira om tungan och dra av det (de saknar tänder i överkäken och måste slita av gräset med tungan) har inte en chans att få i sig något gräs. Både hästar och nötkreatur står inne bland träd och björnbärssnår och stoppar i sig det de kan, även giftiga växter – alternativet är ju att svälta.
– På sommaren ser det grönt ut här, men du ser ju vad det är som frodas, säger Lotte och sveper ut över landskapet med armen. Jo, vem som helst med erfarenhet av hästar blir förskräckt av vegetationen. Vart man än vänder blicken sprider harginsten ut sig. På många håll anses den invasiv. Vacker med sina gula blommor, men giftig för både hästar och kreatur. SVA, Statens veterinärmedicinska anstalt, konstaterar att ”hela plantan är giftig på grund av sitt innehåll av alkaloider” och att den ger upphov till excitation, diarré, förlamningar och nedsatt hjärtrytm. Örnbräken kommer snart att spänna ut sina gröna paraplyer över marken och effektivt kväva all växtlighet där under. Växten är även den giftig för djuren.
I skogsdungarna som kringgärdar den öppna ytan reser sig stora ekar som om hösten – när djuren börjar bli extra hungriga eftersom kylan smyger sig på och vårens små individer vuxit upp och blivit till betydligt större och mer näringskrävande djur – släpper sina gröna ekollon. De flesta hästägare med ekar i hagen hägnar av dem hela hösten. Ekollonen är giftiga, även om somliga djur uppskattar dem som föda.
– Det är ju inget djuren dör av omedelbart om de inte vräker i sig oerhörda mängder, men efter några säsonger med upprepade skador framför allt på levern, är de dödliga, säger Lotte.
På avstånd skänker hästarna och nötkreaturen liv och vackra vyer åt landskapet. Och eftersom djuren inte får vara ”kontaktsökande” och inte får fodras (även om djurvänner i närområdet försöker ge dem extra mat om vintern) lever de otämjda, och det är ingen som kan komma nära dem. Det gäller även de myndighetspersoner som kommer för att inspektera. Inspektionerna består av ”visuell besiktning” på avstånd, något som hade varit fullständigt otänkbart om djuren tillhört en privatperson. Men här rör det sig om en nationalpark med en offentligt finansierad ägare, dock inte en naturnationalpark, vilket är en viktig skillnad. I juni 2021 klubbade nämligen politikerna igenom en kontroversiell ny lag om just naturnationalparker, där den vanliga djurskyddslagen sätts ur spel. Djuren som lever inhägnade i dessa parker ska ”reglera sitt bestånd naturligt efter födotillgång”.
Dessa parker kan ansöka om undantag från två paragrafer i den vanliga djurskyddslagen som bland annat säger att ”djurens behov skall tillgodoses”.
– Men än så länge har ingen sådan dispens getts, alltså ska alla djur – ännu så länge – behandlas enligt den gällande djurskyddslagen. Därför är det konstigt att man tillåter uppenbara brott mot lagens intentioner om till exempel tillsyn av djur på individnivå och att man tillåter att de får svälta, säger Lotte.
– På närmare håll ser man hur illa ställt det faktiskt är för många av de här djuren, säger Per Øxenholt, som bor alldeles i närheten och besöker området så gott som dagligen. Per är fotograf och har alltid med sin kamera för att kunna dokumentera det som försiggår.
Från projektets sida hävdar man att betesdjuren lever vilt och att de får tillsyn varje dag för att säkra deras välfärd. Men det finns många dokumenterade fall där djur farit illa under längre tid, bland annat ett föl som i flera dagar släpade sig fram på tre ben efter att ha skadat sitt ena ben i samband med ett slagsmål där modern försökte freda sig och fölet mot en hingst. På området finns nämligen onaturligt många hingstar i förhållande till stona. De begränsade resurserna leder till ideliga slagsmål mellan djuren. Kamper, som i naturen hade varit avklarade på kort tid eller inte ägt rum alls eftersom de svagare djuren oftast drar sig undan i stället för att slåss, pågår enligt Pers dokumentation kontinuerligt.
Djuren i naturnationalparkerna är undantagna från djurskyddslagen och får aldrig hov- eller klövvård. Foto Per Øxenholt.
Hästarna får aldrig sina hovar verkade, de blir aldrig avmaskade och får heller aldrig någon tandvård eller annan veterinärvård. Inte heller nötkreaturen får elementär omvårdnad. Svårt sjuka eller skadade djur avlivas enligt ledningen för Molslaboratoriet – om de upptäcks.
– Hade jag behandlat mina hästar därhemma på det här viset, så hade jag fått dryga böter för brott mot djurskyddslagen, konstaterar Lotte.
– Och lantbrukarna undrar förstås varför de måste följa djurskyddslagen när samma djur i nationalparkerna är undantagna. Inspektionerna ger jag inte mycket för, du kan omöjligt bedöma hull på ett djur med så mycket päls som galloway-boskapen har om du inte känner efter med händerna.
– Det här måste få ett stopp, tillägger Per.
Vid besöket är han i färd med att trycka upp bilder och affischer som han ska ta med till Folkemødet på Bornholm. Det är ett event som motsvarar Almedalsveckan i Sverige.
– Politikerna måste vakna och ändra på det här! Allt fler medborgare börjar bli medvetna om de stora djurskyddsbristerna och det är inget som danskarna vill ha, anser han.
Flera djurskyddsorganisationer har börjat uppmärksamma villkoren för djuren i de nya naturnationalparkerna. Det danska veterinärförbundet har uttalat sig i ett policydokument där förbundets ståndpunkt är att djur som befinner sig bakom stängsel inte är att betrakta som vilda och att det därför finns ett strikt ägaransvar och att djurskyddslagen ska gälla utan de undantag som nu införts.
När Tidningen Djurskyddet kontaktar Morten DD Hansen, som anges som kontaktperson för rewildingprojektet på Molslaboratoriet är han först tillmötesgående och ber att få frågorna på mejl. Men när han fått frågorna ändrar han sig och säger att han inte har tid att svara på dem och skickar med en vetenskaplig artikel som inte berör det frågorna handlar om.
När han ytterligare en gång ombeds att åtminstone svara på hur han ser på kritiken som riktas mot Molslaboratoriet sänder han följande svar (översatt till svenska):
”Det är inte olagligt att hålla hästar och nötboskap som vi gör på Molslaboratoriet. Det är många som tycker det är synd om djuren, men vi prioriterar att låta djuren leva så vilt som det alls är möjligt och interagera med den varierade naturen så oreglerat som möjligt. Det bedrivs forskning i djurens beteende och när detta arbete är färdigt publiceras det naturligtvis. Kritiken är inte oväntad. Vi gör något nytt, som ingen är van vid. Orsaken till att vi inte gör som man brukar är att det klassiska sommarbetet inte fungerar. Det är erfarenheten från hela Nordeuropa, även från Sverige. Däremot ger helårsbetningen en extremt varierad natur med massor av blommor. Därför besöker danska myndigheter Molslaboratoriet för att förstå vad som händer och det samma gäller nu också svenska biologer. Vi har redan haft ett gäng svenskar här och snart kommer fler.”
Text Jeanette Thelander
Foto Jeanette Thelander & Per Øxenholt
”Hull är inte enda sättet att mäta hästvälfärd”
Molslaboratoriet skriver på sin hemsida att djuren inte ska lida. De får tillsyn varje dag. Samtidigt ska de klara sig utan mänsklig hjälp. Dock får de vatten, då Mölleåns vatten inte är bra. Om djur kräver insatser enligt dansk djurskyddslag plockas de ur projektet och flyttas till andra ställen eller avlivas. De betonar också att hull och föda inte är de enda sätten att mäta hästvälfärd. Leva i flock över stora territorier är andra parametrar, enligt de ansvariga.
