Dygnet runt finns de tillgängliga för den som behöver dem. Med Djurambulansen Stockholm behöver ingen längre vara ensam i sin oro över en fyrbent familjemedlem.
– Vi har en dubbel roll. Vi gör det för djuren, men ofta har vi nästan en ännu viktigare roll för djurägaren, säger Kina Fritz på Djurambulansen Stockholm.
När telefonen ringer lämnar han det han har för händerna och ger sig av. Oavsett om det är en trevlig lunch, en bra film eller en mjuk dunkudde i natten. Som gammal taxichaufför kryssar han lätt Stockholms gator i den gula ambulansen för att undsätta länets djur.
– Man vet aldrig vad som väntar en, det är rätt kul, säger Tommy Bergkvist, som är pensionär sedan ett år tillbaka och en av dem som ideellt bemannar Djurambulansen Stockholm.
Han ler milt, slänger ett öga i backspegeln och rattar vant ut bilen från en parkering söder om Stockholm.
Ofta är de två volontärer i ambulansen, en som kör och en som åker i vårdutrymmet tillsammans med djuret – och ofta en husse eller matte. Körningarna ser väldigt olika ut, ibland är de planerade, ibland är det bråttom. Det har hänt att han åkt till djursjukhuset liggandes ovanpå en hund med ett epileptiskt anfall. Andra gånger handlar det om att ge första hjälpen, linda om, plåstra och bära.
I bilen finns också resurser för att sätta in dropp och ge syrgas, men för att göra det måste det vara en veterinär med i ambulansen, förklarar Tommy.
– Mycket handlar det om att trösta och stötta människor. Vi följer med hela vägen in och lämnar inte patienten förrän vi känner att det är läge. Om det går illa för djuret känner man att man i alla fall gjort något som medmänniska, säger han och tillägger:
– Den dagen min hund får åka in så kommer det inte vara jag som kör.
Djurambulansen Stockholm har ett samarbete med polisen och blir uppringda när polisen hämtar in en person med ett husdjur hemma.
– Då kommer vi efter och hämtar djuret. Det är rätt mycket skit man får se, säger han och sänker blicken.
– Men också så mycket fina grejer.
Han minns när två asylsökande pojkar räddat en liten kattunge, men inte fick ha kvar den för hyresvärden.
– Då ringde de oss. Den var så här liten, säger han och kupar högerhanden.
De tunga dagarna är sammanhållningen i föreningen viktig, säger han.
– Om man varit på en utryckning och det gått bra berättar man det hemma. Men om det inte gått bra så håller man det för sig själv. Då är det är guld värt att ha kollegor som förstår och varit med om samma sak och har samma förutsättningar. Vi blir verkligen ett team och pratar ihop oss om vad kan göra bättre nästa gång.
Ambulansen är en ombyggd vanlig ambulans – en så kallad humanambulans – som föreningen köpte i oktober. I bilen finns en bildskärm där föraren alltid kan se vad som händer bak i bilen, en anordning som gör att föraren kan få ut buren ur bilen på 15 sekunder vid brand, och två temperaturanläggningar så att föraren kan höja temperaturen enbart i den bakre delen.
– Det är viktigt för bland annat djur i chock att det är varmt, förklarar Tommy, utan att släppa blicken från gatan framför.
Blåljus har de också, men de får bara använda dem i undantagsfall med ett särskilt tillstånd från polisen.
– Vi valde att investera i en riktig ambulans främst för att både djurägare och veterinär ska kunna åka där bak och hela tiden ha kontakt med djuret, säger Tommy
Djurambulansen Stockholm gör utryckningar över hela länet – från Norrtälje till Nynäshamn. I framtiden satsar föreningen på att kunna köpa ytterligare en ambulans så att en kan stå norr om staden och en i söder.
Ofta handlar det om husdjur eller småvilt. Men utryckningarna kan se väldigt olika ut.
– Det mest exotiska jag kört är nog en stork. Den skulle ha varit i Afrika, men hade flugit fel, berättar Tommy.
Den gången åkte han ensam till Trosa för att hämta den och fick stor användning av kameran som visar det bakre utrymmet.
– När storkar ligger ner kan benen låsa sig åt fel håll. De kommer inte upp igen och 10 mil i bil är ganska länge att ligga med låsta ben. Därför fick den stå upp i buren. Jag körde försiktigt med ena ögat på skärmen. Välte storken fick jag ställa mig vid vägkanten, gå bak i bilen och resa den upp igen, berättar han.
De körde den till Roslagstull där den fick stå i en dusch hela natten med värme och mat. Efter undersökningen kördes den till viltjourhem, där den fortfarande finns kvar.
Det finns också vissa regler för vilka djur de får ta. De får inte ta klövdjur eller ormar som väger mer är 20 kilo – och katter utan chip är egentligen polisens sak, men ambulansen brukar ta hand om dem ändå.
– Och när det gäller vilda djur tar vi i princip allt, men ringer till viltjouren först. Dock måste vi nog börja välja lite vilka samtal vi tar. Till exempel åkte jag för att hjälpa en duva som enligt uppgift haltade – och så har den flugit i väg när jag kom fram. Det går kanske inte i längden, säger han.
De vanligaste vilda djuren som de mött vid utryckningar än så länge är morkullor och svanar.
– Det har varit den tiden på året. Nästa grupp, enligt viltjouren, är fladdermöss, men jag har inte sett någon än, säger Tommy.
Vi kör till ett villaområde i Huddinge där vi möter upp två andra volontärer som varit med sedan starten. Kollegorna hälsar glatt på varandra – men gladast verkar hunden Fala vara. På muskulösa ben pulserar hon genom snön med trummande svans och en tennisboll i munnen.
– Det var en hund jag omhändertog för att hon blivit illa behandlad, men det märks ju inte nu, säger Mikael Martinell, föreningens kassör.
Eftersom det varit en lugn dag utan utryckningar ska Fala hjälpa till att demonstrera bilen.
Hunden hoppar in i ambulansen innan någon hinner be henne.
– Hon gillar verkligen att åka i den här bilen, skrattar Mikael.
Alla tre har matchande gula reflexvästar på sig, som de köpt själva.
– Vi står för våra egna kläder, men funderar på att skaffa arbetskläder i föreningen. Man blir väldigt skitig ibland, säger Mikael.
Han har tidigare kört humanambulans och volontären Kina Fritz har jobbat som sjukvårdsbiträde.
– Men långt ifrån alla engagerade har jobbat inom vården. Det är absolut inte ett krav, man måste bara älska djuren, säger Mikael.
– Men man måste kunna möta oroliga människor, flikar Kina in.
– Det har hänt att vi varit nära att tillkalla en humanambulans för att djurägare varit så traumatiserade på grund av vad som hänt deras älskade husdjur. Ofta har jag en hand på djuret och en hand på husse eller matte när jag åker där bak i bilen.
Men det gör också att man kan bidra mer, menar hon.
– Går det inte bra för djuret, så har vi gjort en skillnad ändå.
Text och foto: Maria Adervall Berglund
Tommy Bergkvist har tidigare kört ambulans för människor. Bilen är full av utrustning för att volontärer och veterinär ska kunna hantera olika situationer.
Fakta: Djurambulansen Stockholm
• 10 och 15 personer turas om att bemanna ambulansen.
• Verksamheten drivs helt ideellt av oavlönade volontärer och går runt på donationer och medlemsavgifter.
• Djurambulansen Stockholm kör också planerade transporter som till exempel för vaccinering eller andra veterinärbesök åt sina medlemmar, men de akuta resorna har prioritet.
• I Stockholm finns två olika föreningar som kör akuttransporter med djur. Namnen, ”Djurambulansen Stockholm” och ”Djurambulansen” är snarlika.
• Att vara medlem i Djurambulansen Stockholm kostar 400 kronor per år. Då ingår ingår en körning per år.
• På detta nummer kan du nå Djurambulansen Stockholm, dygnet runt:
08-588 03 112
