På Nordens Ark finns snöleopard och amurtiger, hundratals mil från sin naturliga miljö. Men de utrotningshotade djuren är mer än bara levande genbanker. I djurparksmiljön kan forskare studera beteenden och utrustning som senare används på plats i det vilda.
Morrandet påminner lite om ljudet från en mopedmotor. Mörka, puttrande basvibrationer. Snöleoparden Iribis är på dåligt humör. Han gnager lite förstrött på nätgallret som skiljer oss åt, och jag är rätt tacksam över att befinna mig på utsidan av inhägnaden. Rovdjursskötaren och djurvårdaren Mia Abrahamsson har precis justerat temperaturen på vattnet i Iribis vattenkopp, och passar på att titta till honom samtidigt.
– Han tycker att det är lite jobbigt med halsbandet idag, tror jag. Men vi har kliat oss lite där runtomkring så det blir nog bra, säger hon.
En stor grå klump sitter fast i halsbandet runt snöleopardens nacke. Ewa Wikberg, biträdande zoolog på Nordens Ark, berättar att de testar utrustning som senare ska användas i bevarandeåtgärder i artens naturliga miljö – ”in situ”, på plats, är termen i djurparksjargong.
– Det är ett likadant radiohalsband som de har i Gobiöknen, för att vi bland annat ska kunna ta positioner på snöleoparderna. Det är en så kallad drop-off, så halsbandet är programmerat att ramla av i april, säger hon.
Nordens Ark ligger vackert längs en bohuslänsk fjord, ungefär ett halvt jordklot från Gobiöknen och snöleopardernas naturliga miljö. Båda platserna tillhör dock den norra hemisfären, och de flesta arterna på Nordens Ark kommer från ett klimat som liknar vårt. Ungefär 80 arter och raser finns på parken, som fokuserar på bevarandearbete. Djuranläggningarna ligger insprängda i skogsdungar och på öppna ytor, på marker som förr tillhört ett gammalt säteri.
Förutom exotiska djur som snöleopard, amurtiger och tadzjikiska stäppfår finns här även mindre iögonfallande arter. Dels hotade djur från vår del av världen, inklusive nordiska lantraser som håller på att försvinna i det moderna lantbruket. Men även små, till synes obetydliga djur – två av parkens huvudprojekt inom bevarandearbetet är den grönfläckiga paddan och den bredbandade ekbarkbocken. Knappast publikmagneter, men ändå så viktiga. Det menar Claes Andrén, professor i bevarandebiologi vid Göteborgs universitet och fast stationerad på Nordens Ark.
– Om man plockar bort vissa arter i ett ekosystem så kan hela ekosystemet påverkas. I många fall är det dock svårt att se om det händer nåt dramatiskt om en enskild art försvinner. Men man vet aldrig vad enskilda arter härbärgerar för kunskap som vi människor kan ha stor nytta av, säger han.
Claes Andrén tar kaskadgrodan som exempel. Arten, som bland annat lever i sydostasiatiska bergsregnskogar, har utvecklat speciella sugskålar på tårna för att fästa på slipprigt underlag. Kinesiska forskare studerade nyligen körtlarna i grodans tunna hud.
– Grodorna har väldigt tunn hud och är väldigt exponerade för bakteriella angrepp, så de har mer antibakteriella försvar än någon annan djurgrupp. Forskarna upptäckte att framtidens antibiotika förmodligen kommer att hämtas från den här typen av djur. Just den här gruppen grodor är ett sånt fantastiskt bra exempel på varför det är så viktigt att vi bevarar även djur som inte verkar så spännande och viktiga.
Nordens Ark drivs som en stiftelse, med uppdrag att bevara hotade arter och att främja den biologiska mångfalden. De senaste åren har parken vuxit kraftigt, trots att besökarantalet är lågt jämfört med många andra djurparker – mindre än en tredjedel av parkens inkomster kommer från entréavgifter. Istället har man valt att satsa på samarbete med högskolor och universitet, och därmed möjligheten att söka bidrag, samt ett så kallat 90-konto som fungerar som en godkäntstämpel på ideella organisationer. Det är möjligt eftersom Nordens Ark är en stiftelse och inte får gå med vinst. Nordens Ark får tack vare 90-kontot flera miljoner från Postkodslotteriet.
– Vi är ju kommersiella på det sättet att vi driver verksamheten kommersiellt. Men alla pengar går tillbaka in igen i verksamheten, berättar Claes Andrén.
Nordens Ark deltar i flera nationella och internationella bevarandeprogram. Gemensamt för alla arter är att de är ”rödlistade”, det vill säga finns med på listan över utrotningshotade arter. Det finns dels en internationell lista, dels en nationell. Den senare gäller de djur som har en stabil population globalt sett, men som riskerar att försvinna i Sverige – till exempel den grönfläckiga paddan. Oavsett om det gäller inhemska djur eller långväga, exotiska arter, görs en noggrann avvägning innan arten tas in.
– Vi tittar på om vi har förutsättningarna för att hålla djuren här, hur dyrt det är och om vi har den kunskap som man måste ha. Hur klarar vi av det långsiktigt? Vi väger in alla de här förutsättningarna, säger Claes Andrén.
Inom djurparksvärlden kallar man bevarandearbetet som sker på själva djurparken för ”ex situ”, som betyder ungefär ”utanför plats”. Motsatsen är ”in situ”, på plats, som används när man arbetar med att bevara djuren i deras naturliga miljö. En blandning kan vara när man föder upp djur i djurparken och sedan placerar ut dem. Det görs med till exempel pilgrimsfalkar på Nordens Ark.
– Det är alltid bäst att jobba in situ. Ju närmare du jobbar det området där djuren lever, desto bättre är det. Sen ibland finns det inte alltid förutsättningar för det, säger Claes Andrén.
De senaste fem åren har Nordens Ark ökat sitt in situ-arbete kraftigt. 2012 spenderades nästan tre miljoner kronor på olika projekt, att jämföra med sex och en halv miljon på ex situ, och sex miljoner på olika utplanteringsprojekt.
Det mesta av in situ-pengarna läggs på ett projekt för amurtigrar i ryska fjärran östern. Snöleoparderna kommer näst på tur – ungefär en halv miljon går till bevarandearbete i Mongoliet. Nordens Ark deltar i ett forskningsarbete om snöleopardernas beteende, samt olika projekt för att lokalbefolkningen ska se dem som en inkomstkälla snarare än ett hot mot deras tamboskap.
Det finns mellan 3500-7000 snöleoparder kvar i Centralasien. Ju mer människor breder ut sig desto mindre plats får snöleoparden. Trots att arten är fridlyst i hela världen så minskar antalet snöleoparder stadigt, främst på grund av tjuvjakt. Samarbetet med lokalbefolkningen är otroligt viktigt i projekt som dessa, menar Claes Andrén.
– Det finns mycket pengar i väst som kan dra igång saker. Men det finns många exempel på projekt som har kollapsat när man sen efter tre eller fem år släpper projektet. Man måste bygga in ett system som ekonomiskt gör att projektet inte stannar av när man lämnar det.
Nordens Ark samarbetar med en USA-baserad organisation, Snow Leopard Enterprise. som har utvecklat ett ersättningssystem för de mongoliska samhällen som ingår i projektet. Dels köper organisationen in hantverksvaror som befolkningen har producerat, och som säljs i bland annat Nordens Arks souvenirbutik. Byarna får även en premie varje år – men pengarna går bara till de byar på vars område inga snöleoparder har skjutits under året.
Forskningsdelen består i en delfinansiering av en doktorand, Örjan Johansson, som bor på plats i en yurta, ett mongoliskt tält, flera månader om året. Han fångar in snöleoparder och sätter satellitsändare på dem, för att studera deras beteende.
Ewa Wikberg påpekar att fältarbetet med till exempel amurtigrar och snöleoparder inte skulle kunna ske utan den kunskap som fåtts genom att hålla djuren i djurpark.
– I stort allt fältarbete som görs med tiger, där är bakgrundsarbetet gjort på djurparker. Hur söver man en tiger på ett säkert sätt? Vilket radiohalsband påverkar dem minst i jakten? Vilken tid på året kan vi inte gå in och störa dem? Du kan inte stå i Gobi och fippla med halsbandet, du måste veta det innan det ska vara klart.
Vi står utanför amurleopardernas inhägnad, ett stenkast från snöleoparden Iribis som inte riktigt uppskattade sitt forskningsprojekt. I det vilda förflyttar de sig över vidsträckta ytor – de mest aktiva amurleoparderna kan röra sig över en yta på 400 kvadratkilometer. Det är något större än ön Orust, några mil söder om Nordens Ark på bohuskusten. Inhägnaden på Nordens Ark motsvarar ungefär tre basketplaner.
– Vi har ju svårt att bygga en anläggning som är lika stor som i vilt, naturligtvis. Däremot så kan vi bygga en komplex anläggning, med möjlighet att variera miljön så den inte är statisk hela tiden, säger Ewa Wikberg.
Varje art har ett antal beteendemål uppsatta, och parken är utformad för att de ska uppfyllas så bra som möjligt. I mitten av amurleopardernas inhägnad hänger en stock i ett kraftigt rep. Där kan leoparderna öva sig på ”ansmyg”, det vill säga att närma sig bytet. De kan krama om stocken för att simulera ett annat jaktbeteende – att strypa bytet. I Sverige är det av etiska skäl förbjudet att ge levande bytesdjur till rovdjur, men de kan fortfarande få utlopp för sina jaktinstinkter, menar Ewa Wikberg.
Det har stormat kring Sveriges djurparker på sistone. Just brister i flera djurs inhägnader var en av de punkter som Parken Zoo i Eskilstuna anmäldes för i slutet av förra året. För Nordens Arks del har mediauppmärksamheten lett till att man gjort en egen genomgång av parkens arbete och hur det kommuniceras utåt. Verksamheten höll för granskningen och inget behövde ändras, berättar Ewa Wikberg.
Är det möjligt att ge stora djur en naturlig miljö på djurpark? På Nordens Ark?
– Det är alltid näst bäst, så är det. Vi kan göra det ganska bra, men det är klart att det är näst bäst. Men det är också bättre än bäst om man tittar på de djur som vi håller. De svälter inte, de har fri veterinärvård. Många djur som föds överlever.
På frågan om bevarandearbetet är värt djurens fångenskap kommer svaret utan tvekan.
– Jag tycker att det vi gör på Nordens Ark är värt det. Vi försöker göra naturvårdsnytta. Att faktiskt se till att den grönfläckiga paddan finns kvar.
