– Det finns inget naturligt med gallergolv. Det är ju som att sätta dig i ett badrum i trettio år och tycka att det är helt naturligt, men du kommer ju inte må bra, sa folkpartisten Anna Steele (FP) i den stundtals hetsiga debatten om minkfarmernas framtid i Sverige som genomfördes under Almedalsveckan.
Djurskyddslagen ställer tydliga krav på djurens rätt att få utlopp för sitt naturliga beteende. Ur det perspektivet är lagen tandlös för de nära 1 miljon minkarna på svenska pälsfarmer. Är det dags att lägga ner hela näringen, eller räcker det med en rejäl åtstramning av lagen?
Frågorna var många och svaren rappa under Djurens Rätts seminarium i Almedalen om minkfarmernas framtid. Seminariet inleddes med Nicole van Gemert, från organisationen Bont voor Dieren i Nederländerna. Landet är den tredje största minkproducenten i världen, efter Danmark och Kina. Efter ett intensivt arbete under nästan ett decennium har parlamentet nu beslutat om ett totalförbud för minkfarmer år 2024. Beslutet togs på etiska grunder.
I Sverige finns ännu inget förslag på förbud och Jens Holm från Vänsterpartiet förespråkade att använda ekonomiska styrmedel. Genom hårdare krav på att minkarna ska få bete sig naturligt; att de får simma, jaga och dra sig undan blir det helt enkelt inte lönsamt längre.
– Det är väldigt få som kan bedriva en sådan farmning, det blir en slags djurparksuppfödning, sa Jens Holm.
Han fick medhåll från både Helena Leander (MP) och Anna Steele (FP) som förvisso helst såg ett totalförbud. Det är något som moderaternas Linda Wemmert hade en helt annan uppfattning om.
– Vi tycker att det är en del av en levande landsbygd, och ger jobb på landsbygden, vilket också är viktigt. Den som inte följer djurskyddslagstiftningen ska straffas enskilt, inte hela näringen, sa hon.
Anna Steele (FP) tyckte att det är mycket annat man kan fylla landsbygden med istället för pälsfarmer.
– De kladdar ut lite mat och tjänar otroligt mycket pengar på en fullständigt vidrig industri, sa hon med eftertryck. Och på frågan om arbetstillfällen liknade hon pälsfarmarnas argument som en ”offerkör” då hon ansåg att som egen företagare finns det alltid en risk att man måste ändra inriktning.
I Nederländerna tog inte minkfarmerna förbudet med ro. De krävde skadestånd för förlorade inkomstmöjligheter. Parlamentet satt då omställningstiden till 10 år, för att ge tid till att lägga om verksamheten eller gå i pension. Produktionen går just nu på högvarv för att få ut så mycket avkastning som möjligt innan de tvingas stänga ner. De har dessutom anmält beslutet till Europadomstolen och kräver generella EU-regler inom pälsnäringen, i hopp om att de då kan få fortsätta.
I publiken satt Johan Dalén, VD för svensk minknäring. Han ansåg att vi måste värna om de arbetstillfällen som minknäringen ger och efterlyste istället tätare inspektioner.
– Det är vårt viktigaste kvitto på att vi har en bra djuromsorg, sa han, och bjöd Anna Steele (FP) att besöka en minkfarm under garantin att det är mer än att bara kladda ut lite mat. En inbjudan och ett påstående som Anna Steele (FP) ställde sig mycket skeptiskt till.
Text: Svanhild Hansen