Djurskyddskontrollerna är ibland för detaljerade och om man får anmärkning eller inte beror för mycket på vem som utför dem. Det menar Helena Jonsson ordförande för Lantbrukarnas Riksförbund, LRF.
Helena Jonsson representerar 171 600 lantbrukare och hon tycker att djurskyddskontrollerna fungerar både bra och dåligt, och just det är ett stort problem, att de är så ojämna.
– Hur kontrollerna är beror mycket på vem som är djurskyddsinspektör och vilken kompetens personen har eftersom de behöver göra flera subjektiva bedömningar. De tittar till exempel på djurens hull, om djuren har tillräckligt med strö och om de är smutsiga. De som oroar sig mest för kontrollen och känner mest obehag, det är våra duktigaste medlemmar. De skulle se det som en personlig bestraffning att få en anmärkning på en djurskyddskontroll och se det som ett angrepp på deras yrkesheder, säger hon.
Kontrollerna ska vara förutsägbara och rättsäkra och de är de inte alltid idag menar Helena Jonsson. Hon berättar att LRF får en hel del vittnesmål där en djurägare som för två års sedan hade en djurskyddskontroll helt utan anmärkning, kan få en anmärkning gången efter trots att man har samma koncept och samma djurhållning.
– Detta skapar jättestor osäkerhet. En del djurägare upplever också att den som är kontrollant inte kan tillräckligt mycket om produktionen och då känner man sig också osäker på om man blir riktigt bedömd. Det är ofta att djurskyddsinspektören vid kontrollen säger att det är bra och när man får protokollet efteråt så finns det synpunkter som inte kom fram under besöket. Och där skulle många vilja att man hade en rak dialog direkt.
Behövs kontrollerna?
– Det är en styrka för svensk djurproduktion att vi har en kontrollverksamhet som garanterar en miniminivå på djurskydd. Det finns väl ingen som lider så mycket när man hör om vanvårdsfall som vi som har djur, man kan ju verkligen förstå hur eländigt det är.
Hur kan kontrollerna bli bättre?
– Mötet mellan kontrollanten och bonden behöver förbättras, man måste ha rätt förväntningar på varandra och så behöver kontrollen vara så likvärdig som möjligt, både mellan olika lantbrukare men också återkommande på samma gård. Jag tycker också att djurskyddshandläggarna skulle ha en mer rådgivande roll.
Helena Jonsson tycker att kontrollerna kan bli för detaljerade, beroende på vem som gör inspektionen.
– Om man får påbackning för att det fattas en halv centimeter någonstans, då tycker man att det är petigt om man uppenbart kan se att djuren må bra.
Var går gränsen då?
– Det är därför vi förespråkar en målstyrd lagstiftning med målet god djuromsorg och där bonden får större frihet hur man når dit. För, vad är det man vill uppnå med sin lag? Är det att man inte vill ha en enda ladugård som inte har för låg takhöjd eller är det att alla djur mår bra? Vi tycker att det är viktigare att alla djur mår bra än att det skulle fattas några centimeter någonstans.
Hur ska man kunna kontrollera en målstyrd lag?
– Man kan till exempel titta på antal dödfödslar, slaktorsaker, klövhälsa, överlevnadstal från födsel till avvänjning, hältor. Man kan också titta på hur bondens rutiner, hur man arbetar för att kunna hålla djuren rena, ha god foderhygien med mera, säger Helena.
Hon tycker att bonden ska få större frihet att utforma djurstallar som hon eller han vill, så länge djuren mår bra. Helena Jonsson har också synpunkter på hur skarpa verktyg länsstyrelsen har för om bonden får anmärkningar på hur han eller hon sköter djuren.
– Om man har tre så kallade förelägganden, så kan man beläggas med djurförbud. Det behöver inte ens vara så allvarliga saker, det kan räcka med att man har strött för lite eller missat något i administrationen. Då leder det till näringsförbud och det är onödigt hårt.
Är det för lätt att få djurförbud menar du?
– Ja och nej, det finns dem som borde ha djurförbud som inte har det. Men också de som har fått djurförbud som jag inte tycker förtjänar det. Det skapar en oacceptabel rättsosäkerhet kring kontrollen.
