Vi gör väldigt mycket som traditionen säger och kulturen bjuder, och det gäller även hur vi hanterar djur. Det säger Helena Röcklinsberg som är docent i etik och lektor i djuretik vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Trots att djuren har lika behov så behandlar vi dem olika. Det korta svaret på varför, är helt enkelt att vi gör som vi brukar göra, menar Helena Röcklinsberg.
– Det är mycket i samhället som inte är helt etiskt genomtänkt. I mångt och mycket tänker vi på och benämner djuren i relation till deras funktion: produktionsdjur, sällskapsdjur, försöksdjur. Men det speglar inte djurets biologiska behov, utan det är vi som sätter gränser för vad vi tycker är tillräckligt bra djurhållning beroende på funktionen.
Helena förklarar att vi gör detta av gammal vana och därför blir det också lite provocerande när man som etiker kommer och ställer frågan om det är det rimligt att göra på ett visst sätt? Är det rimligt att en 4H-gris har mycket större utrymme än en så kallad produktionsgris?
– En del tycker att det är rimligt och en del tycker inte att de är det, och det är där den etiska diskussionen tar vid.
Varför blir man provocerad av att vanan ifrågasätts?
– Därför att man vill göra som man alltid har gjort. Om du får höra att minkar, kycklingar och kor har väldigt torftiga liv för att vi ska kunna köpa päls, kött eller mejeriprodukter så billigt som möjligt, och man inser att den personen har rätt så blir det ett ifrågasättande av hela ens tidigare praxis. Man kanske inte är så sugen på att ändra sig, och då är det lättare att bli arg på brevbäraren än att fundera över sin egen roll.
Djur i vårt samhälle finns närvarande på många olika sätt, som älskade sällskapsdjur, i sagor när vi är små, och som korv på tallriken. För att klara av den konflikten menar Helena att vi måste avskärma oss från det man faktiskt vet om lidande, man kopplar bort sin empati med vissa djurslag för att man tycker att det är så gott att äta eller för att man inte vill bryta med sina traditioner.
– Emil i Lönneberga gjorde en hund av sin gris, han behandlade den som en hund och det gick alldeles utmärkt att lära den tricks och få den att följa med på promenad. Men man vill inte se att det finns en hund i varje gris, utan hellre att det finns en kotlett i varje gris, eftersom man är van vid det.
Är det en av etikens uppgifter, att utmana traditionen?
– Ja, det är det väl, lyfta diskussionen av traditionen. Det är särskilt viktigt att man gör det på de områden där man ser att någon far illa, barn, äldre, djur, där det finns en svag part som inte kan försvara sig själv. Då har man som rationellt tänkande ansvarstagande människa ansvar att reflektera över sitt handlande och hur det påverkar andra. Vad har man för rätt att göra det som skadar någon annan, när man är i den priviligierade situation att man kan välja? Man har ett ansvar att välja och att tänka på dem som inte kan föra sin talan.
Hon lyfter förbudet av barnaga som exempel. Många protesterade mot det och tyckte att barn behövde kunna daskas till för att lära sig vad som gäller.
– Men det har visat sig att barn inte lär sig av aga och inte mår bra av det, och med tiden har samhället övertygats och de allra flesta tänker att ett förbud är rimligt. Men, enbart de vetenskapliga studierna kan inte övertyga någon, alla beslut baseras också på värderingar.
Men även om man har vissa värderingar är det inte säkert att man agerar efter dem. Man slutar kanske inte köpa korv fastän man vet att djuren inte mått så bra under produktionen och man köper bomullskläder fastän de kan vara producerade med barnarbete. Varför är det så?
– En teori är att man som konsument och medborgare ingår i något slags tyst kontrakt med producenterna. Om de säljer det och jag köper det, då låtsas både de och jag att det är okej. De vet att det inte är okej, återförsäljaren borde inte sälja det och jag borde inte köpa det, men vi är alla med på att vi blundar och kör. Och då är man själv inte sämre än handlaren och inte sämre än producenten. Jag tror dessutom att många i Sverige tänker att den mat som säljs i butiken måste vara producerad under godtagbara former, för annars får det väl inte säljas. Men det funkar inte riktigt så på marknaden. Det kanske inte är så att allt som ligger på hyllan är producerat på ett sätt som man själv tycker är bra, eller för den delen, enligt lagen.
Men att leva etiskt och vara konsekvent är inte så lätt i vårt samhälle, menar
Helena.
– Den som vill leva ett liv utan att belasta någon annan eller miljön mer än absolut nödvändigt får svårt att leva ett standardliv: det blir inte falukorv och pulvermos till middag, inga billiga bomullskläder eller plastprylar, inga fossila bränslen. Man blir lite av en outsider.
Det kan man inte avkräva människor, tycker Helena. Eftersom världen är så långt ifrån idealet får var och en göra det man orkar och kan. Men, vi måste vara medvetna om att vi inte orkar göra allt, inte låtsas att man gör mer än man gör, eller intala sig att något är bättre än det är, bara för att döva samvetet menar Helena.
– Människor har sin vardag, sitt jobb, sina barn. Kanske har man snöat in på att man inte vill köpa bomull som är producerat med barnarbete men man orkar inte satsa på maten, eller så satsar man på maten men struntar i kläderna. Man kanske inte kan vara påläst på allting. Det är fullt mänskligt och normalt.
Helena uppfattar att det finns en större medvetenhet för djur i samhällsdebatten jämfört med för tio år sedan. Samtidigt tycker hon att det finns motstridiga
signaler.
– När en debatt pågår, så tror man
kanske att det också nästan automatiskt sker förbättringar, men så är det tyvärr inte, och jag kan inte säga att det verkar som att djurskyddet går framåt, inte just nu.
Behövs etiken i politiken?
– Ja, det behövs ju. Där tänker jag att det handlar mycket om hur man är som politiker, att man vågar stå för saker så att det kan bli en förändring. Många tänker säkert nyttoetiskt, att man ska uppnå största möjliga nytta till största möjliga antal och de flesta tänker då att djuren inte inkluderas.
Helena efterlyser fler principiella diskussioner. Vad vill vi ha för samhälle och hur når vi det?
– Vill vi ha ett samhälle utan antibiotikaresistens? Om svaret är ja, hur ska vi nå dit? Då kanske man måste göra något som är sämre marknadsmässigt just nu men nödvändigt. Att föra diskussionen om det principiella, om vad vi vill och varför vi vill det. Där tänker jag mig att etiken har ett viktigt bidrag.
