Nästan en miljon minkar föds varje år upp i Sverige för sina pälsars skull. De lever i burar och får sin föda via gallrets tak. Pälsnäringen hävdar att minkarna har det bra. Kritikerna att de inte kan utöva sina naturliga beteenden. Temat är minkarna i pälsdjursuppfödningen. Läs den första av flera artiklar i Tidningen Djurskyddet idag!
Minkar är rovdjur. I dag lever de fritt i Nordamerika. Där rör de sig över upp till tre kilometer stora områden. Ofta tar de sig fram längs vatten. De äter fisk, ägg och annan proteinrik föda. I Sverige fanns för länge sedan en vild europeisk mink, men de som idag lever fritt i naturen har sitt ursprung i minkar som rymt ur burar.
– De är ferala, alltså förvildade husdjur. Av 100 utsläppta minkar överlever runt fem till tio, och på några generationer har de byggt upp en ny stam. De är aggressiva och utgör ett hot mot andra arter i naturen, säger professor Lena Lidfors, vid SLU.
I boken Hur mår maten? skriver Per Jensen, professor i etologi, att minkens beteende i naturen på flera punkter skiljer sig från de traditionella husdjurens:
”De är strikt ensamlevande och revirhävdande och hanar och honor träffas i princip bara under parningssäsongen. Domesticeringen av minkar har inte kommet särskilt långt, även om de hållits i fångenskap och avlats för mer attraktiv päls under ett hundratal generationer. Minkar som kommer ut från farmer har relativt lätt att etablera sig och överleva och de uppför sig i princip helt som sina vilda förfäder, de amerikanska minkarna.”
Minkuppfödning för pälsens skull startade i Kanada. De första minkarna för pälsuppfödning kom till Sverige 1928. Olika sätt att hålla dem provades, men burar blev den metod som pälsuppfödarna tyckte fungerade bäst.
I början av 2000-talet fanns 150 minkanläggningar, vilka tillsammans tog fram 1,3 miljoner skinn om året. I dag är de runt 70. Flest finns i Skaraborgs län, Västergötland och på Listerlandet i Blekinge.
Att hålla djur för deras pälsars skull är kontroversiellt. Fast från djurens perspektiv, konstaterar Per Jensen, sticker inte minkfarmarna ut anmärkningsvärt jämfört med många andra djur inom lantbruket.
”Minkarna är vanligtvis fysiskt friska, även om de kan drabbas av olika virus och bakterieinfektioner” skriver han och konstaterar att det är ”främst de bristande möjligheterna till naturligt beteende som uppmärksammats. De små stimulansfattiga burarna ger inte mycket utlopp för etologiska behov och trots att uppfödarna försöker berika dem med tunnlar, bollar och annat, utvecklar många minkar stereotypa beteenden”.
På 1970-talet föddes även räv och chinchilla upp för sina pälsars skull i Sverige. Men inte längre.
– När djurskyddslagen kom 1988 blev dåvarande Lantbruksstyrelsen JO-anmäld för att de inte genomfört djurskyddslagens paragrafer då det gäller rävhållning. JO gick på anmälarens linje. Därefter gjordes en större genomgång av rävhållningen, som landade i att regeringen meddelade nya krav i djurskyddsförordningen, berättar Roger Pettersson, generalsekreterare i World Animal Protection Sverige, och sakkunnig i 2003 års pälsdjursutredning.
Rävfarmarna blev inte längre lönsamma, när krav på att rävarna skulle kunna gräva och ha utrymme att röra sig kom. De stängdes 2001 och den sista chinchillafarmen försvann 2014.
– Minknäringen har varit en större stridsfråga, även om Svenska Veterinärsällskapet redan 1990 riktade kritik mot den och Jordbruksverket angav 1999 att nya hållningssystem borde utvecklas som tillgodosåg minkarnas behov av simvatten. Minknäringen är dessutom en större ekonomisk fråga än de övriga, vilket jag tror har bidragit till att de förslag som legat på bordet inte har genomförts, säger Roger Pettersson.
För förslag på en skärpt lagstiftning har varit uppe. Flera gånger. I början på 2000-talet avslöjades missförhållanden ute på gårdarna. Minkar med stereotypier hade filmats och minkar med bitmärken fotograferats. För att få en egen bild gjorde länsstyrelserna oanmälda djurskyddskontroller på runt 40 procent av landets minkuppfödningar. Året var 2010, kontrollerna pågick under några dagar och totalt fanns fler än 500 000 minkar på de inspekterade anläggningarna, skriver Jordbruksverket i sin konsekvensutredning.
Allvarliga brister noterades: Hos 85 procent av de kontrollerade gårdarna saknades föreskriven miljöberikning. 28 procent av anläggningarna saknade tillstånd enligt §16 djurskyddslagen, vilken är nödvändig för att få bedriva verksamhet.
Men Jordbruksverkets bedömning var trots det att ”bilden av utbredd vanvård inte kunde bekräftas vid länsstyrelsernas oanmälda kontroller. Av rapporterna framkommer dock brister som visar på behovet av att utveckla föreskrifter” som utredningen slår fast.
År 2013 trädde så Pälsdjursföreskrifterna, L103, i kraft. De föreskrev etageburar, ligghylla, miljöberikning i burarna, obligatorisk utbildning för alla som sköter eller äger minkgårdar, regelbundna besök av veterinär och etolog på besättningen, samt förbud mot restriktiv utfodring.
– Det fanns en motvilja att ge avelsdjuren vad som upplevdes som för mycket mat under vintern, eftersom överviktiga minkar får sämre reproduktivitet. Men eftersom studier visat att stereotypt beteende är kopplat till födointag är det en mycket viktig föreskrift, säger Lena Lidfors, som hållit i utbildningarna för minkgårdspersonalen.
– Ofta tar sonen över gården från sin far, som tagit över den från sin. Mitt intryck är att många har en god kunskap om djurvälfärd, säger Lena Lidfors och berättar att ekonomin var en stor fråga under utbildningen, många hade fått göra stora ombyggnationer för att möta föreskrifternas krav på etageburar, när burarna blir högre har även skugghusens tak höjts.
I år ska etageburar finnas på alla gårdar. Fast flera experter på djurskydd anser inte att detta räcker. För två år sedan publicerade sex forskare, veterinärer och zoologer en debattartikel i Svenska Dagbladet, SvD. De skrev:
”Den så kallade miljöberikningen som infördes 2013 av Jordbruksverket och som ska finnas i dagens regelverk räcker inte för att förhindra stress hos minkarna. Leksaker i små burar ger inte minkarna tillräckligt utlopp för sina naturliga beteenden. Samma slutsats har nåtts i en europeisk expertrapport som konstaterat att berövandet av möjligheten att klättra, simma eller utföra andra viktiga behov orsakar omfattande djurskyddsproblem och beteendestörningar.”
Artikelns rubrik ”Regeringen bör hålla sitt löfte om minkarna” syftar på propositionen som dåvarande S-regeringen lämnade till riksdagen 2006. Den föreslog att lagen för uppfödning av minkar skärps så behovet att ”röra sig, klättra, utöva sitt jaktbeteende och ägna sig åt annan sysselsättning samt av att periodvis vara ensamma kan tillgodoses. Det anges dessutom att minkar skall ha tillgång till vatten att simma i”, som det står i sammanfattningen.
Propositionen lämnades till riksdagen den 16 mars 2006. Vid valet i september blev det regeringsskifte. En borgerlig regering tillträdde och den nye landsbygdsministern Eskil Erlandsson (C) sa senare i en intervju med Tidningen Djurskyddets Birgitta Wiberg att ”den här regeringen har inte för avsikt att införa förbud mot några näringar”.
Förslaget röstades ner i riksdagen och 2013 kom de skärpta föreskrifterna. Men deträcker inte, slog debattörerna fast i SvD:
”Forskning visar att simning kan ha ett stort värde för minken som en berikning av miljön. Tillgång till simvatten under uppväxtperioden leder till att minkvalparna utvecklar ett rikare lekbeteende. Det leder i sin tur till att minkarna som vuxna uppvisar färre beteendestörningar. Ett minimikrav vore att minkar fick leva i inhägnader med tillgång till simvatten.”
Vad har hänt sedan debattartikeln skrevs?
– Lagstiftningsmässigt har det inte hänt något. Förmodligen väntar Jordbruksverket på den nya djurskyddslagen som är kraftigt försenad, om de alls har några ambitioner att skärpa lagen, svarar Johan Beck-Friis, informationschef på Sveriges Veterinärförbund.
Text Katarina Hörlin
Foto Elsa Frizell
