Jag vill att både mina och andras barn ska få skolmat som kommer från djur som har behandlats bra. Jag vill att mat som köps för mina skattepengar ska vara etisk. Och åtminstone ska den inte komma från djur som levt under sämre förhållanden än den miniminivå som den svenska lagen anger.
Tack och lov finns den politiska viljan. Över hälften av landets kommuner har krävt att mat till skola och omsorg ska komma från djur som inte transporterats i mer än åtta timmar, som inte slaktats utan bedövning eller fått antibiotika om de inte är sjuka. Men där har det för de flesta blivit stopp.
Grossisterna har systematiskt dragit kommunerna inför rätta. Trots att EU:s upphandlingsdirektiv tydligt ger utrymme för kommuner att ställa krav, har de flesta domar varit fällande för kommunerna. Men inte alla. Därför spretar rättspraxis, men någon vägledning från Högsta Förvaltningsdomstolen blir det inte, det meddelades under våren.
Men så här kan det ju inte vara tänker du kanske nu? Så har i alla fall jag tänkt när jag frustrerat läst domar, pratat med kommuner, jurister och grossister. Det måste ju gå att hitta en lösning, det är ju inga orimliga krav som ställs. Och hopp finns. Även om det är fortsatt osäkert om kommuner får ställa krav på djurskydd i sin upphandling så finns det en rykande färsk EU-dom i ett Holländskt upphandlingsfall som ger stöd för kommuner att ställa höga krav. Tidningen Djurskyddet fortsätter bevaka denna djurskyddsfråga som så lätt hamnar i skymundan men som påverkar livet för väldigt många djur.
