Alla är överens om en sak: Det har blivit dyrare att gå till veterinären. Mycket dyrare. Men vad det egentligen är som kostar har jag inte kunnat få fram uppgifter om. Jag har också försökt jämföra veterinärkostnader med läkarvård för människor, men även här har det varit förbluffande svårt att få fram prislappar för vad humanvården kostar. När vi själva går till läkaren så ser vi ju aldrig den faktiska kostnaden för besöket men djursjukvården är inte skattefinansierad, där måste allt från veterinärens lön till hyran och telefonräkningen betalas av djurägaren.
När riskkapitalbolagen klev in i branschen för snart tre år sedan skapade det därför stor oro bland djurägare. Skulle man nu också bli tvungen att betala för bolagens vinster? Priserna har gått upp de senaste tre åren men få bedömer att det har att göra med uppköpen av veterinärkliniker. Snarare att veterinärvården har blivit mer avancerad. Man kan helt enkelt göra mer. Djurägarna vill också ha mer vård för sina djur. Det paradoxala är att de positiva framstegen ger en baksida av att de ökande kostnaderna också tvingar försäkringsbolagen att följa efter. ”Min hund kostar lika mycket att försäkra som bilen, jag betalar gärna men det känns galet”. Så sa en djurägare jag mötte. Vad händer när djurägare slutar försäkra sina djur för att det är för dyrt?
Få djurägare låter dock kostnaden för en behandling avgöra om den blir av eller inte. De flesta gör allt de kan för sina älskade djur. Men det väcker andra frågeställningar. Vad händer när alltmer avancerad vård gör att avlivning sällan blir ett alternativ? Hur mycket lidande för djuret är acceptabelt under en behandling som på sikt gör djuret bra? Det gäller att vara mycket ärlig med vad man gör för sin egen skull och vad man gör för djurets.
