Man kan väl inte bara stå och tugga och glo bara för att man är en ko. I Jujja och Tomas Wieslanders böcker återkommer Mamma Mu till påståendet när hon har hittat på oko-nventionella aktiviteter som att cykla, gunga och simma. Kanske ligger det mer i Mamma Mu än vad vi egentligen vill veta?
Forskning har visat att kor gillar omväxling, att leka, att de har starka familjeband och till och med bästisar. Den traditionella bilden av en uppbunden ko i ladugården ter sig, i den kontrasten, svårsmält. Ändå står nästan hälften av alla kor fortfarande uppbundna även om allt fler går i lösdrift inomhus.
Lagen sätter gränserna för när djurens behov anses tillräckligt tillgodosedda, inte kanske djurets verkliga behov. Gränser som grundar sig i hur olika vi ser på djur beroende på var de finns i samhället. Vi äter grisabacon och inte hundbacon (om du äter kött förstås) och vi äter nötstek men inte lika gärna hästkött. Men så är det inte överallt i världen, på många ställen i Asien äter man som bekant hundar, i Indien är korna heliga och i Peru är marsvin en delikatess.
Experter jag intervjuat säger alla samma sak. Att nej, djur vänjer sig inte vid torftiga miljöer, nej det spelar ingen roll att de aldrig har sett något annat. De har ändå behov av att böka, sandbada, sprätta, hoppa och så vidare. Med
andra ord, en gris är inte mer van att leva i slaktsvinsstallar än vad en hund är. Så, varför blir vissa djur kött och
andra kompisar? Varför dras gränsen just här mellan de djur som äts och de som älskas? Förklaringar kräver en djupdykning i mänskliga psyket, tradition och kultur. Med temat kött eller kompis ger sig Tidningen Djurskyddet ut på ett område laddat med känslor.
Nytta går före behov
