TEMA. Vid djuravdelningen på fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap i Uppsala pågår djurförsök. Vi besökte mössen i ett av djurrummen. Föreståndare Gunilla och försöksdjurskoordinator Katarina Cvek visade runt.
Ett klapprande ljud fyller rummet. Det uppstår när kulorna i vattenflaskorna slår mot metallnippeln varje gång någon av de hundratals mössen härinne dricker. Vi är inne i Djurrum 3 vid veterinärmedicinska fakulteten på SLU i Uppsala.
På dörren hänger diarienumret till den etiska prövning som godkänt de försök som pågår härinne. För att komma in hit måste besökaren byta om till sterila kläder, sprita händerna, sätta upp håret i nät och slutligen passera en luftdusch. Föreståndaren Gunilla utför denna procedur varje dag.
– Ingen smitta ska komma in. Det kan äventyra år av forskning, säger hon. Omgivna av det trummande rytmiska ljudet berättar Gunilla och Katarina Cvek, koordinator för hela SLU:s försöksdjursverksamhet, om burarna som hänger i långa rader från golv till tak.
De kallas IVC-burar, Individualy Ventilated Cage. På baksidan av varje bur finns två ventiler som kopplas till ett rör på väggen. En för inblås av frisk luft och en för utsug. I varje bur lever max fem vuxna möss tillsammans. Sammanlagt finns närmare 800 möss i rummet.
– Det här är en liten avdelning, säger Gunilla.
Burarna är 37 cm långa, 18 cm breda och på högsta stället 17 cm. Asp-spån täcker golvet. Hus av papper och remsor av cellstoff ligger i varje. Det kallas miljöberikningsmaterial. Här på SLU är alla burar berikade. Det är galler i taket och i några burar har mössen klättrat upp dit. Alla försöksdjur ska ha en miljö anpassad efter sin arts beteendebehov.
För möss gäller att de ska ”ha tillgång till lämpligt bäddmaterial samt lämpliga och för djuren attraktiva vilo- och sovplatser i sådan mängd att alla djur kan vila och sova samtidigt. Under fortplantningsperioden ska djuren dessutom ha tillgång till lämpligt bomaterial och boplatser”, som kapitel 15 paragraf 16 i föreskrifterna om försöksdjur säger. En del av taket består av en nedsänkt foderhäck, från burgolvet är det 13 cm upp dit.
– Ofta bygger de bo under foderhäcken. Det blir varmt och tryggt, säger Gunilla och
pekar på en bur där en hanmus plötsligt reser sig från ett hörn.
Under honom ligger små nakna ungar tät ihop med remsor omkring sig. De är fem dygn gamla och i buren finns även musmodern.
– Vissa möss går inte in i försök utan används för att få fram nya kullar. Aveln sker här inne i rummet, vi sätter ner hanen och honan i samma bur. Varje hona får max ha fem kullar.
Den yttersta bur-radens möss ingår i ett djurförsök, som handlar om forskning kring bröstcancer. De flesta mössen i dessa burar är livliga, en sitter lutad mot burväggen och putsar morrhåren medan några andra klättrar i taket.
– Just den här stammen är ovanligt nyfikna. Olika stammar får olika egenskaper, säger Gunilla. Hon och hennes kollegor tittar till varje mus varje dag. Tillsynen ska enligt föreskrifterna ske på ett ”betryggande sätt så att djuren störs så lite som möjligt. Skadade, sjuka eller möss som på annat sätt lider ska få hjälp att lindra lidandet.”
– Alla forskningsprojekt som rör djurförsök måste först genomgå en etisk prövning. I den finns avbrytningspunkter inskrivna. Avbrytningspunkten är den i förväg satta gränsen för ett djurs lidande, då djuret av djurskyddsskäl ska tas ur försöket. Vi som sköter den dagliga tillsynen är de som ser om punkten är nådd, säger Gunilla.
En mycket snabb viktnedgång kan vara en signal på att brytpunkten är nådd. En annan när tumören vuxit till en viss storlek. Då måste musens lidande avbrytas och den avlivas.
– Fast en avbrytningspunkt innebär inte alltid avlivning. I ett försök här på SLU skulle forskarna undersöka hur hästar bäst återvätskades i varm omgivningstemperatur. Hästarna fick springa på rullband, avbrytningspunkten var satt till när hästen kommit upp i en viss temperatur. När hästen nått den temperaturen svalkades den ner i vatten, säger Katarina Cvek och tillägger:
– Jag vill gärna visa bredden i djurförsöken. Allt handlar inte om liv och död. Det finns så många olika former av försök. Här på VH-fakulteten fokuserar de flesta djurförsöken på olika aspekter av hälsa och välfärd hos produktions- och sällskapsdjur.
Om mössen i den yttersta bur-raden når avbrytningspunkten kommer den antingen att inträffa när de är för magra eller om tumören blivit för stor. Gunilla lyfter fram en av burarna. Vita möss springer in och ut ur ett rör. Deras försök har pågått i tre månader. En av dem har utvecklat en knöl vid bogen. Ännu är knölen ganska liten, säger Gunilla medan musen rör sig fort över spånet.
– Om tumören vuxit sig större avlivas musen. Forskaren obducerar och tar vävnads- och andra prover. En del används i forskningsprojektet, medan andra sparas, säger Katarina Cvek.
De sparade biopsierna är ett led i strävandet att minska antal djur som används i försök. Vävnaderna och andra prover, som blodprover, förvaras i stora frysar som tillhör den helt nya biobanken på SLU. Arbetet med att bygga upp ett databasregister över dem är i full gång.
– Forskare från hela världen ska kunna söka i varandras register för att se om exakt den typ av vävnad de behöver redan finns. På så sätt slipper nya djur användas i försöken. Utvecklingen har gått framåt, understryker Katarina Cvek.
År 1985 knackade hon på hos Mikrobiologiska centrallaboratoriet på Vasagatan i Stockholm för att höra om hon kunde få arbeta med djuren.
– Jag anställdes direkt. Där kunde forskare komma in, utan några smittskyddsprocedurer och tappa kaniner på blod. Hygienförhållandena har utvecklats väldigt. Precis som smärtlindringen för djuren. Vår syn på dem är bättre, även om jag är den första att påpeka att fortfarande kan mycket förbättras, inte minst för råttorna. Men då kunde djuren lämnas ensamma en hel helg. De fick mat på fredagskvällen och på måndagsmorgon kom personalen dit igen.
Möss är de vanligaste däggdjuren i djurförsök. Hundratusentals möss används varje år, bara i Sverige. Även om antalet har sjunkit de senaste fem åren har samtidigt användandet av genmodifierade möss ökat.
– Man ser inte på musen om den är genmodifierad. Basbehoven är absolut desamma. Musens gener har ändrats så att den utvecklar en sjukdom. Ibland är det först när man ger musen ett visst ämne som egenskapen utlöses. Ämnet kan man tillföra i vattnet, säger Katarina Cvek.
När musen utvecklat en specifik sjukdom har forskaren fått fram en
”djurmodell”, som kan användas för försöken. Det kan vara att pröva ett läkemedel eller hitta en ny operationsmetod. Alla som vill utföra djurförsök måste få tillstånd.
En djurförsöksetisk nämnd kräver att forskaren preciserar vad hen vill undersöka, hur många djur som ska ingå, när varje enskilt försök lett till så pass mycket lidande för djuret att försöket måste avbrytas, samt berätta vilka alternativa metoder som finns. Nämnden ställer lidandet djuren utsätts för mot värdet av undersökningen.
– När jag arbetade som ansvarig föreståndare och skulle skriva under de etiska ansökningarna ifrågasatte jag ofta det forskaren skrivit. Djurens välfärd är det viktigaste – det är vårt ansvar, säger Katarina Cvek.
Vissa forskare ser till mössen varje dag, andra mer sällan. Det samlade ansvaret för mössen delas av föreståndaren, veterinären, forskaren och djurteknikerna.
– Vi har alltid möten där alla samlas och går igenom allt som rör försöket innan det börjar. Men den dagliga skötseln står föreståndaren och djurteknikerna för, säger Katarina Cvek.
År 2013 infördes ett EU-direktiv som rör försöksdjur i alla medlemsländer. En punkt i direktivet sa att alla forskare som använder försöksdjur måste gå en utbildning i att hantera just det djurslag hen tänker använda. SLU är just nu tillsammans med flera svenska universitet igång att bygga upp en webb-baserad utbildning.
– Hanteringen av möss har varit ett underbeforskat område. Professor Jane Hurst vid universitetet i Liverpool är en av dem som höjt kunskapen. Vi vet nu hur viktigt det är att lyfta musen på rätt sätt. Tidigare var det kutym att lyfta den i svansen, nu ska lyften ske genom att musen skopas upp i händerna eller tas upp när den är inne i röret, som ligger i buren, säger Katarina Cvek.
Det är runt 20 grader varmt inne i djurrummet. Luftfuktigheten är 60 procent.
– Så länge vi har djur i djurförsök är det vårt ansvar att se till att de har det bra. När man som jag är hos möss- en varje dag utvecklar man känslomässiga band till dem. Jag tillåter mig inte att bli lika fäst vid dem som vid mina sällskapsdjur hemma. Men det kan göra ont att komma hit och se att just en speciell mus blivit sämre, säger Gunilla.
Katarina Cvek nickar och säger att synen på att arbeta med försöksdjur har ändrats.
– I början var jag så less på att försvara mig inför oförstående människor. ”Hur kan du?! Stackars djur!” sa de. Jag svarade: ”Det är väl bättre att sådana som jag som bryr oss om djuren ser till att de mår så bra som möjligt?” Det florerar så många gamla bilder och konstiga föreställningar i samhället. Men många försöksdjur – i alla fall de vi har här – har det bättre än vissa sällskapsdjur.
Vilka sällskapsdjur?
– Jag har mött marsvin med så långa klor att de knappt kunnat gå, sett katter så överviktiga att de inte kunnat röra sig. Det finns så mycket lidande där ute. Här ser vi dagligen till mössen. Vid minsta misstanke om att något inte står rätt till ringer vi in
försöksdjursveterinären, som alltid finns knuten till varje verksamhet med försöksdjur. Jag önskar att fler människor kunde se hur det är, säger Katarina Cvek och tystnar snabbt innan hon fortsätter:
– Jag tycker det är väldigt bra med målsättningen att reducera, förbättra och ersätta djurförsöken, alltså hela idén bakom det som kallas 3R. Det arbetet pågår ständigt. Men till den dagen djurförsöken är ersatta med andra metoder måste vi göra allt vi kan för att arbeta för försöksdjurens djurskydd.
Vi lämnar Djurrum 3 och uppe på Katarina Cveks arbetsrum bläddrar vi bland bilder på den uppsjö av utrustning till försöksdjur, som de senaste åren vuxit till en miljonindustri.
– Utvecklingen av utrustning har gått fort. Burar, berikningsmaterial, stoft till att bygga bo – you name it! Allt finns. Jag skulle säga att möss som används i djurförsök i Sverige ofta har möjlighet att få utlopp för sina naturliga beteende. Råttorna har det mycket värre.
Framförallt är det burhöjden som är problemet. Råttans mest naturliga beteende är att stå upp på bakbenen med nosen i luften. En stående råtta är ofta högre än 20 cm. EU-direktivet behöll minimigränsen på 18 cm i burhöjd för råttor.
– Vilket gör det omöjligt för dem att ställa sig upp. Det är en allvarlig inskränkning. Jag har varit med och byggt om gamla kaninburar och satt in klätterramper på sidorna. Det blev väldigt bra. För råttorna. Men burarna blev större och mindre behändiga för personalen. Det är ett ständigt dilemma. Råttornas situation måste förbättras. Det är nästa stora utmaning.
Text: Katarina Hörlin
Foto: Privat, och Katarina Cvek
