Många kommer utan fjädrar på delar av kroppen. De trasiga själarna från värphönsindustrin. I Åsas Hönsfristad får hönorna som av näringen betraktats som uttjänta nya liv.
– Jag vill ge dem frihet deras sista år i livet. Friheten betyder allt och tillhör oss alla.
Orden är Åsa Anderssons och vi sitter i bilen på väg till hennes hönsfristad några kilometer utanför Västerås. Här har hundratals hönor efter hårda år i värpindustrin fått en ny chans. Ofta anländer de med blek slokande kam och ryckiga rörelser.
– De har varit instängda i mörka stall för att inte hacka på varandra. Deras enda uppgift var att lägga ägg. Efter att pressats att värpa hundratals ägg klarar de inte mer. Då stoppas de ner i lådor, trycks ihop, många skadar sina vingar och kläms. Det är fruktansvärt, säger hon.
Därefter körs de till slakteriet, hängs fast i metallbyglar i fötterna för att elbedövas innan en roterande kniv skär halsen av dem. Så slutar livet för de flesta värphöns, vissa avlivas på gården med gas.
För tretton år sedan började Åsa Andersson hjälpa värphöns. Tidigare var hon engagerad i olika katthem, och när hon träffade fågelkunniga Eva Söderberg, vice ordförande för Djurskyddet Mariefred, väcktes intresset för fåglar.
– Eva betydde väldigt mycket för mig. En inspiration!
När Åsa en tid senare flyttade ut till landet ringde hon upp ett burhönseri och frågade om det var okej att hon tog hand om några av hönorna samma dag de skulle gå till slakt. Det gick bra.
– För hönserierna är de inte värda något längre när äggproduktionen minskar. Av en del kan man få ut några hönor innan de skickas till slakt. Jag brukar försöka att få byta hönorna mot veganskt fikabröd till personalen. Jag vill inte att de ska få tjäna pengar på det djurplågeri som jag anser att hönorna utsätts för.
I den tidigare ljudstudion som Åsa byggt om till hönshus doftar det friskt av kutterspån på golvet. Färska grönkålsblad sticker fram mellan spånen. Just nu är här sexton hönor. Hilda, Idun och Altea kom senast.
– Hilda slet sig loss så fort hon kom! Men vi lyckades leta upp henne.
Hönorna reagerar olika när de kommer.
– En del är modiga och vill gå ut på en gång, andra går inte ut på flera dagar. Vissa hoppar direkt upp på de tjocka grenarna de har som sittpinnar och några verkar inte veta alls hur de ska bete sig. I värpstallarna har de suttit så nära varandra och trängts på liten yta att det kan ta ett tag innan de inser att här kan de gå runt hur de vill.
Ett kluckande sorl stiger ur deras näbbar inne i hönshuset. En höna sitter i fönstret och tittar ut på den stora hönsgården med nättak, för att skydda mot hökar, som omgärdar hönshuset. Här under granarna och björkarna sandbadar, pickar och pratar de med varandra ljumma sommardagar.
– De vaknar när dagsljuset faller in genom fönstret. När jag kommer ner på morgonen för att städa har de stigit ner från sina sittpinnar och står tillsammans i en grupp och putsar sig.
På vintern efter att fröer och grönsaker serverats går de ut eller sandbadar i kutterspånen. Så fort vädret blir mildare är de utomhus största delen av dagen.
– När det blir mörkt går de in och lägger sig. Jag använder inget artificiellt ljus. De får följa det naturliga ljuset. Hon umgås med dem flera timmar varje dag och känner igen dem på deras beteende.
Lika till utseendet, olika till sättet. Tolv av dem var tidigare burhöns och flera är nu över åtta år. Alla är vita, utom Florence, hon är brun. Det är ledaren.
– Jonna är den mest framfusiga. Hon får tillsägelser av Florence när det går för långt! Lina är lugn och Lillan är snällast.
Luckan ut till hönsgården är öppen, men den februarikyliga dagen lockar inte. Åsa häller ut lite majskorn i snön och plötsligt stiger en av dem ut. Florence, Agda, Lina och Althea följer efter. De pickar i sig några korn men bestämmer sig snart för att hönshuset är bättre en kall dag som denna. På rad går de in igen.
– Att låta dem få känna den fuktiga jorden under sina fötter i stället för ett golv av galler, att se dem möta solen, känna vinden i sina vingar för första gången är värt allt. Här får de ett så naturligt hönsliv, som det bara är möjligt. Jag har varit inne på gårdar med tiotusentals hönor. Oljudet, stanken, flera hade hackningsskador, äggledarinflammationer och saknade fjädrar. Att se dessa trasiga själar…
Meningen dör ut. Hundratals sargade hönssjälar har fått läka här i hennes hönsfristad och än fler har hon hjälpt genom att adoptera ut.
Alla hönor blir veterinärundersökta när de kommer hit. Åsa har fint samarbete med några veterinärer som sätter in suprelorinimplantat på hönsen en gång i halvåret. Implantatet gör äggledaren inaktiv, den får vila och inflammationen kan läka.
– Många har äggledarinflammationer när de kommer. Flera blir direkt hjälpta av implantatet.
Fast en del är så medtagna efter den hårda tillvaron inom äggproduktionen att de inte kan få långa liv, trots all omsorg.
– Men då har jag i alla fall gett dem frihet deras sista tid i livet.
När tiden är inne låter Åsa sin hönor avlivas hos veterinär. De får först lugnande medel innan de somnar in. Sedan kremeras de.
– Askan sprider jag i en djurminneslund.
Via sin Facebooksida möter hon många som vill hjälpa de hönor som näringen betraktar som uttjänta. Nyligen tog de emot 800 från ett hönseri som gick med på att skänka hönsen i stället för att skicka dem till slakt. Alla har hittat nya hem.
– Jag är så otroligt tacksam. Jag måste se positivt på framtiden. Trots allt. Det finns så många som vill hönor väl och ge dem allt de förtjänar.
Samtidigt krävs mycket tid, arbete och det kan vara tungt att bevittna hur hönorna ser ut när de lämnat hönseriet, betonar Åsa, som tycker det är bäst att nya höns kommer på våren, när de kan vara ute direkt.
– Fjäderhackning är en beteendestörning en del kan ha med sig. Är de ute och får något annat att pyssla med undviks det lättare. Men det gäller att ha stenkoll och sära på dem om minsta blödande sår uppstår.
En av hönorna är större än de andra. Sahara. Sina första fem veckor föddes hon upp för att slaktas.
– Men samma dag som hon skulle dö fick jag med henne ut från slakteriet.
Då var hon fem veckor. Nu är Sahara sju år.
– Hon är mitt allt. Hon pratar jämt, visar vad hon vill och älskar att sitta i soffan bredvid mig och titta på tv.
Hönsflocken träffar Sahara varje dag. Men det märks att andra gener tickar i Sahara. Hon är avlad för att växa. I början var Åsa orolig för hur det skulle gå med hennes hjärta och leder. Veterinärbesöken blev många.
– Hon vägde runt två kilo när hon kom, nu väger hon 3,36 kilo, läser Åsa ur sin bok där hon noterar allt om sina hönor.
– Det är viktigt att hon håller vikten. Hon rör sig mycket och har muskler.
Åsa portionerar ut maten i små portioner regelbundet under dagen.
– Hon får ofta en morot, hon tycker det är kul när den rullar och hon får jaga efter.
När hon äter inomhus gömmer jag hennes foder i filtar och överallt i hela huset så får hon utlopp för sitt födosöksbehov. Utomhus får hon dessutom äta det mesta av det hon själv hittar.
Tidigare deltog Åsa i aktioner.
– Jag har dömts till böter och villkorligt en gång för flera år sedan efter att räddat höns på en gård. Den hade inga anmärkningar hos länsstyrelsen, ändå satt hönsen där utan fjädrar på stora delar av kroppen, många uppenbart sjuka. På burgolvet låg döda hönor och en hängde död i gallret.
Nu har hon hönsen i fristaden att ta hand om och de tusentals hönor hon hjälpt från hönserierna har kommit på laglig väg.
Djurskyddslagen säger att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom.
– Men jag anser inte att de har behandlats väl. Deras lidande är oftast uppenbart och alltid helt onödigt.
Vad känner du inför näringen?
– Maktlöshet. De flesta vet i dag hur djuren har det i industrin, men det blundar de gärna för. Efterfrågan styr. Jag kan inte tycka mer illa om den som kör slaktbilen, än den som köper äggen och kycklingen i affären.
Text Katarina Hörlin
Foto Katarina Hörlin & Åsa Andersson
Fotnot: Sedan reportaget skrevs har dessvärre Florence gått bort efter att fått äggledarcancer som spridit sig till bukhålan. Hon blev över åtta år.
Denna artikel är ett av flera reportage i Tidningen Djurskyddets temanummer 1, 2026: Ofri som en fågel. Fler artiklar kommer att publiceras på webbtidningen under våren.
