Äntligen! Djurskyddet Vilsna Tassar har fått sitt djurhem. Vi for till Grythyttan och möttes av fågelkvitter, brinnande engagemang och fick en dansk skalle av Miss Li. Häng med!
En doft av friskt trä slår emot den som stiger in i den ljusa källaren i trevåningshuset på Prästgatan 17 i Grythyttan. På gräsmattan utanför står en stor skylt med överskriften Djurskyddet Vilsna Tassar så det är ingen tvekan om att man hamnat rätt.
– Kom in! hälsar Viktoria Carlsson, vice ordförande, som tar emot vid dörren.
Vi stiger in i en liten hall, där vi byter om till innetofflor, en nätad grind med svarta smideshandtag öppnas och så är vi inne i katthemmet.
Fem stora burar har byggts upp längs med väggarna, tre av dem kan kopplas ihop till en enda gemensam bur om det skulle behövas. Alla burutrymmen utom ett har fönster. Det är ljust, fräscht och ett stort lugn ligger över rummen. Det enda som hörs är diskreta fågelkvitter, från youtubefilmen som katten Garbo ligger och tittar på uppe i sitt katt-träd.
– Vi fick tips om att skygga katter kan lockas fram med hjälp av filmer som filmats vid fågelbord. De blir intresserade när de ser och hör fåglarna. Garbo som varit väldigt skygg har nu klättrat ner från översta platån där hon legat gömd till den näst översta, säger Viktoria, som lagt Ipaden med fågelfilmen på den tredje översta.
Fönsterna i kattutrymmena är förstärkta med plexiglas.
– Om någon skulle få för sig att slå in dem så ska aldrig katterna riskera att bli skadade av glassplitter, säger David Ohlsjö, ordförande i Djurskyddet Vilsna Tassar.
Just nu är fem katter här. Varje vecka har de fått tacka nej, eftersom jourhemmen är fulla.
– De blir som karantänstationer, där katterna får vara innan de kommer hit. Under tiden i jourhemmet blir de vaccinerade, kastrerade, id-märkta och registrerade. När andra vaccindosen är klar kan de komma hit.
Davids mamma är jourhem åt en katt just nu, både han och Viktoria har varit jourhem en gång vardera, och i Viktorias fall slutade det med att hon adopterade katten.
– Vi söker ständigt nya jourhem. Just eftersom många jourhem blir så fästa vid sin katt att de adopterar den så måste vi också hitta nya hem, eftersom det inte är säkert att en ny katt fungerar med en annan.
– Jag skulle väldigt gärna adoptera Garbo men hon kräver en helt annan uppmärksamhet än vad jag kan erbjuda. Det är viktigt att man inser vad katten behöver och vad man själv klarar av att ge, just nu utifrån hur ens liv är, säger David Ohlsjö, som har två katter hemma, arbetar heltid på en skola och tillbringar i princip all övrig tid på katthemmet.
Viktoria Carlsson visar fågelfilm.
Katten Garbo är en skygg katt som liksom Chippo varit hemlös. Miss Li kom hit efter att ägarna gått bort och förtvivlade anhöriga hörde av sig. Dottie och Torres kom efter att ägarna flyttat till annat boende där de inte trivdes. De är keliga och stryker sig mot våra vader när vi sitter vid det lilla bordet vid köksvrån. I går var de hos veterinären och fick behandling för sina tandinflammationer.
– Det kostade 15 000 kronor. Behandlingarna måste göras, men innebär samtidigt att vi har ett stort behov av att få in pengar. Vi har fått in pengar genom loppis i Bergslagen, bidrag från Djurskyddet Sverige och de tidigare ägarna har skjutit till.
Långt ifrån alltid har katterna något känt namn när de kommer till Djurkyddet Vilsna Tassar. Oftast får katterna nya namn i jourhemmen.
– En gång bad vi våra instagramföljare att föreslå tema, det stod mellan Disney och glassar.
– Nästa gång ska jag försöka få temat Mötley Crue, säger Viktoria Carlsson och ler.
Grythyttan ligger en mil från Hällefors. Det var inte självklart att djurhemmet skulle ligga just här.
– Vi var runt och tittade på väldigt många olika, och fastnade för det här eftersom det ligger bra till, lätt att parkera, och fina möjligheter att få ett bra ställe för katterna. Tidigare var PRO i lokalen.
– Det är så många personer som varit involverade i arbetet och vi känner en enorm tacksamhet mot alla.
Från de som efterlyst saker vi behöver till de som kommit hit och hjälpt till att måla eller montera upp dörrar. Det har verkligen varit ett lagarbete.
Kattstretching.
Ett litet pentry, toalett och bokhyllor med informationsmaterial finns också i lokalen.
– Att ha ett eget djurhem betyder förutom att vi nu kan ta emot fler katter väldigt mycket för föreningen. Nu har vi en högborg! En fast punkt att samlas på. Tidigare har vi setts hemma hos varandra eller haft webbmöten. Det har fungerat, men nu blir det tydligare att vi har en verksamhet.
På bordet ligger pärmen med schemat över när de, just nu nio, volontärerna ska bemanna katthemmet. De pass som ingen annan kan tar David och Viktoria.
– Jag arbetar på en skola strax bredvid och det händer ju mer än en dag i veckan att jag kikar in hit på vägen, för att se hur det är, och för att jag är så nyfiken på vad katterna gör. Inte för att jag misstror de som är på plats, säger David Ohlsjö och ler.
– Samma här. Man tänker så mycket på katterna och det händer ofta att jag tittar in bara för att säga hej, säger Viktoria, och vi stannar till ett ögonblick när Garbo plötsligt kikat upp ur sin korg överst på kattställningen.
– Vi är ändå tre personer som sitter här och pratar, hon har varit väldigt tillbakadragen tidigare, så det här är ett stort framsteg!
David Ohlsjö och Dottie.
För både Viktoria och David har katter alltid varit en del av livet. Båda har egna. På baksidan av Viktorias t-shirt står ”Från skygga till trygga”.
– Det är vår slogan. Och det är ju målet för alla katterna. Sedan är det viktigt att man tar det i den takt som varje individ behöver. Processen kan ta olika tid och det handlar om att ha tålamod, aldrig jäkta fram någon som inte är redo. Men har man en gång fått uppleva hur en katt man aldrig trodde skulle kunna lita på människor igen plötsligt kommer ut och fram till en, då är det så stort att allt arbete varit värt det, säger Viktoria Carlsson.
Föreningen har funnits i tre år. Under dessa har 90 katter tagits emot, 77 har fått nya hem och två har fått avlivas av medicinska skäl.
– Ingen katt avlivas för att den är ”för skygg”. Vem kan säga när det är så? För som vi var inne på så handlar det om tid och att ha tålamod och vänta in katten. Vi har sett så många katter som varit väldigt skygga och där vi med tiden fått dem trygga. En katt som ligger intryckt mot väggen under sängen när den kommer behöver det, och ska få ligga där. Men det får aldrig bli så att de inte kommer ut alls. Det är inget värdigt liv för en katt. Vi har några olika sätt att locka fram dem. Samtidigt, vi är inte någon Jackson Galaxy som kan göra underverk.
Vem är nu Jackson Galaxy?
– Kattetologen som kommer hem och hjälper människor att få rätt på katter med beteendeproblem! Han finns på Youtube!
De två katter som fått avlivas på veterinärens inrådan var svårt sjuka. Medan Miss Li ömsom stryker sig mot våra anklar ömsom hoppar upp på bordet och stöter sin panna mot våra (”Hon älskar att ge oss en dansk skalle”, som Viktoria leende konstaterar) strömmar det diskreta fågelkvittret ut över rummet från Garbos upphöjda plats.
Garbo tittar på fågelfilm via Ipad
Lugnet är påtagligt och här vill man stanna länge. Viktoria och David berättar att de försöker hjälpa varandra att sätta gränser för hur mycket arbete de lägger på verksamheten.
– Detta ligger en så varmt om hjärtat att det är svårt att sätta gränser. Vi försöker styra det så att personer som ringer i stället ska mejla eller skicka meddelande på messenger. Då får vi bättre kontroll över vår tid och kan återkoppla när vi hinner.
– Samtidigt, säger David Ohlsjö, så är vi en djurskyddsförening och djurskyddsfrågorna har ju en enorm bredd.
Vi vill och ska informera och hjälpa allmänheten. Vi vill ju verkligen hjälpa dem som hör av sig så mycket det bara går. Men det råder en viss förvirring kring vad vi egentligen är. Många tror att vi är en myndighet som kan komma och hämta en specifik katt som de sett som verkar övergiven. Andra kan ringa och säga att de hittat en skadad rävunge. Eller en sjuk fiskmås i Örebro. Det är jättefint att de ringer men vi kan inte hjälpa till när det är så långt från oss och dessutom vilda djur. Här vill vi ju hjälpa till och googlar fram vart de ska vända sig. Men det kan ta tid och inträffa i princip närsomhelst.
– Vad vi ofta påpekar är att vi inte kan komma och hämta en katt någon sett, utan att katter som inte verkar skadade eller medtagna oftast har en ägare. Vi råder alltid att aldrig mata katter utan ta en bild och lägga ut på sociala medier och efterlysa ägaren.
Vad är svårast i föreningsarbetet?
– Att hantera den misär vi ser ibland när vi ska hämta en katt som farit illa. Vi har sagt att vi alltid ska behandla människor med respekt, vem som helst kan hamna i en svår situation och tappa greppet. Vilka är vi att döma? Men man mår ju dåligt när man ser det. Vi får ta hand om katten och försöka klara upp det på bästa sätt.
– Och att få fler aktiva volontärer! Men så är det för alla ideella föreningar.
Vad har varit roligast?
– Just att se hur skygga katter blivit trygga, och kunnat ge dem nya hem. Vad gäller arbetet med katthemmet är det att ha fått så mycket hjälp, ingen nämnd ingen glömd. Vi är så tacksamma för precis all hjälp! Jag har ju tagit hit mina elever från fritidshemmet på studiebesök, och det har varit väldigt givande.
Vad händer framåt?
– Vi fortsätter! Nu ska vi försöka få fler volontärer och jourhem. Vi hoppas mycket på den nya lagen om obligatorisk idmärkning och registrering av katter, men känner oss lite oroliga över att inte mer information från Jordbruksverket gått ut ännu om exempelvis hur de som kanske har sin katt id-märkt och registrerad hos Djur-ID ska göra. Måste de registrera om sin katt i något annat register? Eller sker det automatiskt? Det är viktigt nu att det inte blir otydligt så att lagen verkligen kan användas. Den träder ju i kraft 1 januari 2023.
Text & foto Katarina Hörlin
