Större risker med friare hönsliv


Dela artikeln:


Tuppkycklingarna gasas ihjäl – oavsett produktionsform

Alla värphöns börjar sina liv som kycklingar på något av landets kläckerier. Inom det första dygnet undersöks och könssorteras de på ett löpande band, och alla hankycklingar slängs direkt i en tratt som leder till en gaskammare med koldioxid. Tidigare maldes de ner levande.

Ungefär sju miljoner tuppkycklingar dödas på detta sätt varje år, och här görs ingen skillnad mellan burhöns, frigående eller ekologiska höns – tuppkycklingarna dödas oavsett vilket system det gäller. Det är inte tillräckligt lönsamt att föda upp dem för köttproduktion.

En tysk delstat förbjöd nyligen dödandet av tuppkycklingar på detta sätt. I Sverige finns inga planer på ett liknande förbud.

Ekologiska ägg säljer bättre än någonsin. Sanda Hönseri utanför Stockholm satsar på småskaligt och närproducerat. Ett ”riktigt liv” är påfrestande för hönsen men ändå ett självklart val, menar ägarna. Här kan hönsen gå in och ut som de vill, året om.

Bruna leråkrar breder ut sig åt alla håll. Jag hade ingen aning om att vischan låg så nära inpå storstan. Bara en kort bussresa från pendeltågstationen i södra Stockholm ligger Sanda Hönseri, mitt bland några majestätiska träd som säkert är vackra sommartid.
Jag hinner knappt innanför dörren och hälsa på Peter Jonsson, en av ägarna, innan två kunder knackar på. De är inköpare från Menigo, en restauranggrossist, och är där för att köpa primörägg – lite mindre ägg som nya värphöns lägger i början av sin äggläggningskarriär. De är bättre lämpade för förrätter, då ett vanligt ägg är lite väl stort, berättar Peter Jonsson.

Tillsammans med sin fru Anna-Lena Karlsson och tre anställda – Bella, Jecca och Nette – driver han gården, som med sina 3000 höns och stadsnära läge har en stark ekologisk och närproducerad profil. Alla delar i kedjan, från foderproduktion till äggpaketering, sker i närområdet. Och det är här i södra Stockholm som kunderna finns – inga leveransbilar går norr om NK, det stora lyxvaruhuset i innerstaden.

– Det är lite ovanligt att man både producerar, packar, levererar och säljer alla äggen själva, där är vi lite unika, vi är några stycken i landet som gör det. Vi har ju valt vårat koncept, så att de inte ska sitta och köra till norra sidan av stan eller västra sidan av stan, säger Peter Jonsson.

Förutom restauranger och lokala matbutiker säljer de närproducerade ekoägg till Haninge och Tyresö, två kommuner i de sydöstra delarna av länet.

– Jag skulle önska att alla kommuner kunde värna om den lokala produktionen, istället för att ta det billigaste konceptet, där det kan vara producerat i utlandet på ett sätt som inte är tillåtet i Sverige. Vi lyckades få loss äggen som en egen kategori, för jag kan inte leverera potatis, grönsaker, you name it, som ett skolkök använder, utan det är bara äggen, säger Peter Jonsson.

I byggnaderna, som nu delas med ett gårdsmejeri, fanns förr i tiden burhöns med gamla, oinredda burar. Peter Jonsson och Anna-Lena Karlsson jobbade för de förra ägarna ett tag. När de ville sälja tog paret chansen att starta om verksamheten med ett annat fokus. Beslutet var lätt, menar Anna-Lena Karlsson.

– När dom la ner så sa vi att ska vi starta så ska vi ha hönsen ute. Precis då så startade man ekologisk produktion i Sverige så det var det vi ville ha. Vi ville ju ge hönorna ett bättre liv än bur. Där går gränsen, bur är inte trevligt, det tycker inte jag.

Peter Jonsson ger inte mycket för de inredda burarna heller.

– Bur som bur tycker jag personligen, oavsett om de är utformade med sittpinne.

Innemiljön för de 3000 hönorna påminner om de frigående hos Aniagra – men med några viktiga skillnader. Här är inte lika trångt – ”bara” 6 hönor per kvadratmeter. Och framförallt – flera luckor på markplan som öppnar upp till en utomhusinhägnad. Här kan hönorna gå ut och in som de vill under större delen av året. Bara då det är riktigt kallt stängs luckorna till.

– Det är skönt att ha dom ute för de får ju utlopp för sitt naturliga beteende. Man kan ju inte imitera en utevistelse inomhus, säger Peter Jonsson.

Så fort gräset har hunnit växa till sig på våren öppnar de upp hela hagen.

– Det bästa är sommaren, när man får gå ut i hagen och se hur dom faktiskt lever ett hönsliv. När man ser hur de liksom är helt uppslukade av att gräva i marken eller kommer springande med en mask i munnen. De får något annat att pyssla med. Det blir väldigt lite sysselsättning i ett burhönseri eller frigående där de inte får gå ut, säger Anna-Lena Karlsson.

Trots ekologisk produktion är det samma sorts höns, samma avelsmaterial, som i vanlig produktion. Rasen är högproducerande, och det ser man på att många hönor har bara rumpor och kala fläckar i fjäderskruden. All energi går åt till att producera nästan ett ägg om dagen. Hönsen slaktas innan de hinner ”rugga” – det vill säga göra ett uppehåll i värpningen för att bygga upp en ny fjäderdräkt.

Det är lönsammare att skaffa nya höns än att låta dem göra uppehåll i värpningen, och till påsk är det dags för slakt för de flesta av hönsen på Sanda Hönseri, även om Peter och Anna-Lena försöker sälja så många som möjligt till folk som vill ha några höns till sin gård. Peter Jonsson hoppas att avelsföretagen någon gång utvecklar en höna som är lönsam flera säsonger i rad.

– Jag kunde ju önska att man kunde hitta en fågel som kunde hålla längre, kanske tre år, eller att konsumenterna var villiga att betala mer för äggen så att vi har har råd att låta hönorna rugga.

Plötsligt hör jag ett högt ”kuckelikuu!!!” och får syn på en struttande viktigpetter med hög svansföring. De 15 tupparna hjälper till med rangordningen och skapar undergrupper, menar Anna-Lena Karlsson.

– Man behöver få undergrupper i flocken. Vi har 15-20 tuppar och det tycker vi är ganska bra för att få en bra rangordning. Men skulle vi hitta någon höna som inte får äta, svaga hönor eller hönor som inte mår hundra, då tar vi dem därifrån och så brukar vi ge bort dem, så då blir de hushållshöns.

Tupparna är viktiga när hönsen är ute, berättar Peter Jonsson.

– De håller ordning på tjejerna. De blir lugnare och det är ett bra skydd när man är ute med dem. De håller utkik efter hök och sånt där, hönorna de söker mer foder. Tuppen har mer tid att kolla och varna.

Just risken för hökattacker är en av nackdelarna med det fria livet. Höken brukar ta en del hönor, speciellt på hösten. Då brukar de stänga till den bortre delen av hagen. Trots det, och tupparnas hjälp, kan det hända att höken tar upp till 30 hönor per säsong. Men alternativet är att ha dem inomhus, säger Anna-Lena Karlsson.

Ekologiska höns utsätts för större smittorisk när de går utomhus, och de löper större risk för parasiter som spolmask än burhöns eftersom de har kontakt med gödseln på golvet. Anna-Lena Karlsson säger att det är svårt att undvika parasiten då hönsen går fritt, och att de har valt att inte medicinera för att undvika att det utvecklas resistenta parasiter. Om ekobönder medicinerar mot parasiter får inte äggen säljas som ekologiska under en karenstid, då hönorna har medicin i kroppen. Men spolmask i äggen är ytterst ovanligt och gallras bort när de genomlyses innan paketering, berättar Anna-Lena Karlsson.

Det speciella ekologiska fodret, som inte innehåller syntetiska aminosyror, har fått kritik för att bidra till beteendestörningar på grund av näringsbrist. Men det är inget som Anna-Lena Karlsson håller med om, utan påpekar att hönsen och fodret utvecklats på senare år. Hönsen behöver dock äta lite mer av det ekologiska fodret än vanligt foder för att få i sig allt de behöver.

Anna-Lena Karlsson medger att det är lite större risk att vara eko-höna, även om hon inte håller med om att man kan kalla det för sämre hälsa. Hon menar att det är mer värt att hönsen kan utföra sina naturliga beteenden.

– Det är inte så att de självklart har ett sämre hälsoläge, det skulle jag inte påstå. Dödligheten kan vara något högre i ekologisk produktion, men det är väl så att man lever ett mera… ett riktigt liv, och det är klart att det påfrestar hönsen. Det är ju som vi, vi kan ju sitta hemma och häcka hela livet och inte uppleva nånting, och det är ju ett säkert och tryggt liv, men hur kul är det?

Micke Hanås

Vikarierande redaktör för Tidningen Djurskyddet.
Det här inlägget publicerades i Fågel. Bokmärk permalänken.