Är en katt värd mer än en ko?

Föreningen har ingen bortre gräns för vad sjukvården för de hemlösa katterna få kosta säger Helena Jonsson. Foto: Elsa Frizell

Dela artikeln:


Kan man rädda katter och äta kossor? Tidningen Djurskyddet åkte till Djurskyddet Bollnäs-Ovanåker och pratade om katter, köttätande och om att förändringar tar tid.

Djurskyddet Bollnäs-Ovanåker står det på vägskylten där vi svänger in. Monica Lagerholm, vice ordförande i föreningen, har hämtat mig på stationen, nu rullar vi upp mot ett stort rött gammalt hus.
– Det är en gammal gård som kommunen äger. Vi får vara här mot att vi står för alla omkostnader berättar Monika.
På gårdsplanen ligger också ett mindre hus som visar sig vara föreningens loppis och café.

Amanda Sigvardsson, som jobbar som volontär och Helena Jonsson, föreningens ordförande, möter oss i köket och visar runt i de tre rummen som har stora, höga burar med nätväggar. De flesta burdörrar är öppna och från hyllor och gömslen kikar katterna på mig, men kanske framförallt, på den stora kameran som låter konstigt. Ut kan de gå till den stora verandan som är ombyggd till rastgård med nätväggar.
Till djurhemmet är alla katter välkomna, även de förvildade och skygga. Inga friska katter avlivas, de får stanna tills de får ett nytt hem. Ibland tar det några månader, ibland flera år. Katten Elsa är född ute och kom till djurhemmet när hon var åtta månader tillsammans med sin mamma och syster. Det var för två år sedan. Missan har varit på djurhemmet i tre år.
– Varför skulle jag avliva en frisk katt som mår bra, som vi kastrerat, märkt och vaccinerat, bara för att den varit på djurhemmet lång tid?, undrar Helena.

Finns det katter som inte får hjälp därför att ni får fullt på djurhemmet?
– Då försöker vi fixa det, men kö har vi alltid, säger Helena.
– På något sätt lyckas Helena lösa allt, hon trollar med knäna, säger Monica.
– Man kan ju inte ge upp. Vi har jourhem och vi kan be dem som hittar den hemlösa katten att mata den och kanske ge den tak över huvudet ett tag tills vi hittat en lösning, säger Helena.
En bortre gräns för vad sjukvården för de hemlösa katterna får kosta, det har föreningen inte.
– Kostnaderna ser vi inte till, utan vi ser till veterinärens ord. Om han säger att katten är sjuk och inte kommer att ha en chans trots behandling och om han anser att det mest humana för katten är att få somna in. Då litar vi på honom, för vi har samarbetat i många år. Om han säger att den här katten kommer att bli bra, då ser vi inte till kostnaderna, säger Monica.
Pengarna kommer från kommunens bidrag, loppisarna och gåvor från allmänheten.
Vi går tillbaka till köket, Monica har köpt med stekt strömming med potatismos. Katten Gustav gör oss strax sällskap vid bordet. Han tassar mellan glasen utan att putta omkull dem trots en rejäl rondör på magen.

Skulle ni göra samma sak för andra djur?
– Alla djur har rätt att få leva. Ska man göra slut på dem så ska det vara på ett värdigt sätt. Jag har svårt när det jagas noshörning, likaså elefanter och de metoderna som används. Användning av fällor för att döda, man vet inte hur länge de har kämpat innan någon kommer och avlivar dem, säger Monica.
Monika äter kött, men det blir också mycket vegetariskt.

Hur går tankarna när du köper kött i affären?
– Jag ser de här grisarna som knappt kan stå, utan får ligga där med sina små kultingar och kommer de upp så trampar de ihjäl sina egna ungar och sådana saker, man stympar djur av olika anledningar, klipper knorrar av dem, höns som står i för trånga burar. När jag är i affären då får jag den här bilden framför mig och jag tänker, är det värt det?
Ibland händer det att hon inte köper köttet.
– Och ibland åker det bara ner i vagnen och sådär, säger Monica.
– Jag äter kött bara någon gång i veckan eller månaden. Jag tycker om djur alldeles för mycket, så jag klarar inte av att se den där köttbiten ligga framför mig. Förut åt jag kött men det blir och mer att man avstår från det, säger Amanda.
– Att äta kött kväljer mig, för att jag vet att det är djur. Men fisk äter jag. Jag började med att försöka köpa det bästa köttet men nu vill jag inte ens göra iordning det, säger Helena.

Hur tänker ni kring att vi gör skillnad på djur i vårt samhälle?
– Alla djur ska ha samma rättigheter, det tänker man ju på, varför är det inte så, man borde kämpa mer för det, men det är inte lätt att få folk med sig för det första, säger Helena.
Monica tycker att det är lättare att bry sig om vanliga sällskapsdjur.
– Även om alla djur har samma rätt till att få leva så känns sällskapsdjuren närmare. Man vill ju att kossorna ska må bra med det blir inte samma engagemang som man lägger på en katt, säger hon.

Varför är det så?
– Det är väl för att man har dem närmare sig, de är inte så många som har en gris hemma i lägenheten, just den här gosfaktorn, man gosar med en hund och katt. Det ligger närmare tillhands att känna för sällskapsdjuret.
Det är lättare att äta grisbacon än hundbacon?
– Ja. Jag har svårt när det pratas om att äta hundar och så som i Kina. För min del tror jag att det är för att jag gör skillnad på sällskapsdjuret och lantbruksdjuret.
– Ja det är ofattbart för en annan, säger Helena.

Hur skapas den där gränsen för vilka djur man äter och vilka man inte äter tror ni?
– Jag tror det styrs mycket från hur man växer upp. Föräldrar nuförtiden är mer experimentella, kanske influerar sina barn på ett annat sätt än vad vi fick med oss. Det kan betyda både att man blir mer upplyst och hittar andra alternativ så att man inte behöver äta djur eller att man äter för oss udda djur, säger Monica.
Samtidigt suckar hon och säger att det är så mycket man helst inte ska äta. Det ena skövlar regnskog, och sedan är något djur utrotningshotat. Så hur ska man tänka då undrar jag. Man får väl sluta äta, säger Helena och skrattar.
– Man måste använda lite sunt förnuft och äta med måtta, försöka äta varierat, då blir det kanske inte så ofta. Det går ju inte att bestämma vad folk ska äta men om det vore så att man hade en vegetarisk vecka så kanske man skulle komma en bit, säger Monica.

Helena håller med om att det är många saker som är inblandat i matvalet, som miljön. Samtidigt menar hon att man måste ta ställning, att man har ett sådant ansvar.
– Jag läste om kvinnor som fick vanskapta barn när de jobbade på bananplantage som besprutades. Nu när jag vet detta så vill jag påverka genom att köpa ekologiska bananer. Det är vad jag kan göra, man kan inte rädda hela världen.

Katten Gustav som under en lång stund sträckt ut sig rakt över köksbordet reser sig plötsligt. Han går fram till mig och nosar mig i ansiktet. Sedan trampar han runt på mitt skrivblock och lägger sig rakt över det med självklarhet.
– En del är bara sådana att de inte kan tänka sig att äta något annat än kött, säger Monica fundersamt. Talar man om för den personen att det inte är så bra att äta kött, då blir det helt bakut. Det kan vara provocerande. Kanske är det för att personen ifråga i grund och botten vet med sig att man inte borde äta kött, men så är man inte villig att sluta.

Hur kommer det sig att många som älskar sina sällskapsdjur inte funderar på vilket kött man äter?
– Jag tror att många skärmar av sig, de vill inte lyssna på den biten, det är ju så gott med kött, så det måste jag bara få äta. Och så skygglapparna på, jag hör ingenting, jag ser ingenting, jag måste ha den här köttbiten för att överleva, säger Monica.
Helena åt allt förr berättar hon, att hon inte reflekterade så mycket då. Men vartefter hon läste, såg och hörde om hur djur blir behandlade så tog hon ställning.
– Det bär mig emot att stoppa kött i mun. Fast jag skulle ha svårt att vara utan fisk. Ändå vet man ju idag att fiskar har ont, så det är ju lidande där med. Jag har inte kommit så långt där egentligen. Det kanske är detsamma för dem som äter kött. Jag tycker i alla fall att man kan ta sitt ansvar och köpa så bra råvaror som möjligt. Till exempel från gårdar där djuren blivit behandlad väl, säger Helena.
– Man måste någonstans börja, för mig är det viktigt att ta små steg och hinna landa i dem. Jag blir lite anti om det blir för mycket och någon kommer med pekpinnar, säger Monica.
– Men man kan dela med sig av kunskap, säger Helena. Men man kan inte förändra någon annan, man kan bara förändra sig själv. Det tar ju tid, både att påverka sig själv och andra.
Jo, det håller Monika med om. Att så ett frö som får växa till sig, det är bästa sättet att förändra människors inställning.

Det här inlägget publicerades i Katt, Lantbrukets djur/häst/. Bokmärk permalänken.