En efter en väljer de stora matkedjorna att sluta sälja burägg. Lobbyorganisationen Moderna Ägg, som består av buräggsproducenter, gillar inte utvecklingen. De menar att ett hönsliv i bur är bättre ur djurskyddsynpunkt. Tidningen Djurskyddet har besökt en av deras medlemmar.
Hygienkraven är stenhårda. Jag får instruktioner om att duscha hemma innan besöket. Inga kläder eller skor som befunnit sig nära fåglar. På med skyddskläder – först blå arbetsoverall, sedan vit engångsoverall, skoskydd i plast, och ett munskydd.
Men munskyddet är för min egen skull – stanken och dammet från nästan 40 000 djur gör luften ganska mustig, för att uttrycka det milt. Och kacklandet är öronbedövande.
Vi befinner oss på Aniagra utanför Helsingborg, en av landets största äggproducenter. Bara det här stallet, med frigående höns, producerar 37 000 ägg. Om dagen. Det är så långt ifrån gårdsidyll man kan komma – det här är en äggfabrik. Thomas Karlsson, VD på företaget, berättar att Aniagra startades på 60-talet som ett svar på att landets husmödrar krävde billig mat.
– Den lilla flocken som man hade på bondgården på Astrid Lindgrens tid, visst ser det trevligt ut och är trevligt, men det är ingen som kan leva på det idag, säger han.
Thomas Karlsson tar med oss på en tur genom de evighetslånga gångarna som flankeras av metallställningar där hönsen värper, sover, dricker, äter och uträttar sina behov – kort sagt lever sina liv. Allt är automatiserat. Äggen värps i ”reden” bakom röda plastdukar, för att snabbt och smidigt åka ut ur stallet på löpande band. Maten skickas in via en foderränna, skiten åker ut via ett annat löpande band under varje våning. Det är trångt på golvet – maxgränsen är 9 hönor per kvadratmeter, men då räknar man med både golvyta och ytan på metallställningarna.
– De starkaste hönsen vill vara högst upp. En svag höna har det riktigt tufft här medan en höna som är stark och bestämmer gör lite som dom vill, berättar Thomas Karlsson.
Golvet, som först varit proppfullt av höns, töms undan för undan för varje steg vi tar. Hönsen är nervösa, och med jämna mellanrum – och varje gång jag tar ett foto med blixt – går chockvågor genom jätteflocken, som får mängder av höns att ta till luften.
– Blir det panik i en sån här flock så trycker de ihop sig i en ände och kan kväva varandra. Paniken kan utlösas av åska, strömavbrott, eller helt oförklarligt, eller om man går in oförsiktigt, berättar Thomas Karlsson.
Det är en effektfull syn. Och det är meningen. Thomas Karlsson, och kollegan Örian Wedekull som följer med, är båda styrelseledamöter i Moderna Ägg, en lobbyorganisation som vill höja statusen på svenska burägg. Landets konsumenter köper mer och mer frigående och ekologiska ägg, och många handlare tar inte ens in burägg längre. Nyss meddelade livsmedelsjättarna Coop och Willys att de säger nej till burägg. Lidl, PrisXtra och Hemköp har redan slutat sälja burägg.
Moderna Ägg har bjudit in Tidningen Djurskyddet för att förklara sin syn på äggproduktion, och vill först visa hur ett system med frigående ser ut. En stressig och ohälsosam miljö för både djuren och de människor som arbetar där, menar de.
– Jag tror att många konsumenter tror att om det är frigående eller ekologiskt så är det en garant för att djuren mår bra. Det är lätt att tro, det hade jag också trott om jag var konsument, om jag inte jobbat med det, säger Örian Wedekull, som själv har 90 000 burhöns i sitt hönseri på andra sidan Skåne.
Aniagra är snäppet större, med 12 stallar och tillstånd för 232 000 djur. Ungefär två tredjedelar är burhöns, resten är frigående. Thomas Karlsson berättar att de gärna skulle ha bara burhöns, men att efterfrågan är för låg för att det ska vara möjligt.
Vi går ut mot utgången. Jag ska få se burhönsen istället. Thomas Karlsson hittar en död höna som han tar med ut. Djurskötare plockar några döda hönor varje dag.
Ut ur stallet, av med den vita skyddsoverallen. På med nya skoskydd. Men i burhönsstallet räcker det med den blå overallen. Frigående höns är mer utsatta för smitta, som kan sprida sig som en löpeld genom flocken.
Korridorerna i burhönsstallet är lika långa, och tre våningar med hönsburar sträcker sig längs gångarna. Men trots att stallet innehåller 12 000 höns verkar här nästan ödsligt jämfört med det förra stallet. Takbelysningen har en ljusnivå som för en människa skulle klassas som mysbelysning. Den är noga inställd enligt instruktioner från företaget som avlat fram värphönan, och ljusprogrammet håller hönorna lugna och får dem att värpa maximalt.
– Har du för starkt ljus får du hackning, berättar Thomas Karlsson.
Det gäller både de frigående och burhönsstallen. Den riktiga solen eller naturen ser hönorna inte en skymt av under sina 60 veckor på anläggningen, dit de kommer 16 veckor gamla. Sedan är det dags för slakt och en ny kull hönor kommer in.
Mellan åtta och tio hönor trängs i varje bur, och stämningen verkar vara betydligt lugnare. Eller mer apatisk, beroende på vilken åsikt man har om hönsburar. På ena kortsidan i varje bur finns två små ”våningar”. Den övre våningen är ströfylld och ska bland annat tillfredsställa hönornas naturliga behov av att sprätta. Den undre våningen är värpredet, dolt bakom en röd plastduk.
– De har en matta som de värper äggen på under den här duken, det är värpredet där. Där går de in, man ser att äggen samlas, och de rullar ut på det här bandet sen, visar Thomas Karlsson.
Resten av buren består av gallergolv, för att gödslet ska trilla rakt ned på ett löpande band, och sittpinnar som är några centimeter ovanför gallret. En foderränna går utanför buren.
– Foder får de upp till fem gånger per dygn, det följer hur mycket de äter och i förhållande till vad de producerar, så att de inte ska vara för kraftiga och inte för undernärda, berättar Thomas Karlsson.
Det är trångt i burarna. På en yta som är mindre än en kvadratmeter – buren är cirka 60 gånger 120 centimeter stor – lever tio hönor sina liv. Om man delar upp det per höna blir det 600 kvadratcentimeter, mindre än en A4-sida, plus 150 kvadratcentimeter i värprede och ett lika stort kombinerat sprätt- och sandbadsutrymme. Burhöjden är 45 centimeter, men begränsas ytterligare av att sittpinnarna sitter sju centimeter ovanför gallergolvet. Utrymmesbristen gör det helt omöjligt att flyga eller röra sig särskilt långt.
– Fördelarna med att ha hönsen frigående är att de får större rörelseyta, de har möjlighet att kunna flaxa, de har lättare att utföra sina naturliga beteenden eftersom de har större rörelsefrihet. Men det finns många nackdelar som man inte kan se såhär, säger Örian Wedekull.
Han påpekar att hönsen i de frigående flockarna inte har nån hierarki att förhålla sig till – de träffar nya hönor hela tiden i de jättestora flockarna. Beteenden som hackning och kannibalism får mycket större spridning i frigående system.
Men den stora skillnaden gäller djurhälsan, menar han. Parasiter som spolmask, som hönsen får i sig via kontakt med gödsel, förekommer i princip inte hos burhöns – men hos höns i lösdrift kan parasiter finnas hos så mycket som 40-50 procent av djuren. De frigående hönsen bajsar på stallgolvet, och får i sig gödsel och spolmaskägg när de pickar. Burhöns kommer inte i kontakt med gödseln på samma sätt – den trillar rakt ned genom burgolvet och transporteras bort på ett löpande band. En flock med spolmask måste man medicinera var tredje månad, berättar Thomas Karlsson.
– På något sätt är det fel, att behöva ge dem medicin för att klara det här systemet, när du inte behöver, genom att då hålla dem skilda från gödslet, säger han.
Men kan man verkligen ställa djurens hälsa mot deras naturliga beteende på det här sättet?
– Det är egentligen en filosofisk fråga. Det är vad vi människor tror är bäst för hönan. Många gånger kanske inte hönan vet vad som är bäst, hon kanske inte vet om att pickar hon i sig gödsel så kan hon bli sjuk. Med tanke på djurens hälsa får man ju hjälpa hönan och anpassa systemet därefter, säger Örian Wedekull.
De båda hönsbönderna håller med om att burarna har brister, till exempel att sprättytan/sandbadet inte fungerar riktigt som det är tänkt – undersökningar visar att det ratas av en tredjedel av hönorna – och att det är svårt för hönsen att få tid att ligga kvar i redet före och efter värpning. Men framförallt är det burstorleken som bör ändras, anser Örian Wedekull. Med uppemot 40 höns i varje bur skulle hönan få lite större rörelseutrymme men fortfarande vara åtskilda från gödseln och smitta, menar han.
– Men lagstiftningen säger stopp, max 16 hönor per bur.
Både Thomas Karlsson och Örian Wedekull hävdar – tvärtemot mot vad Djurens Rätt, som förra året gick i polemik med Moderna Ägg, anser – att det inte ligger någon ekonomisk vinning i att propagera för burhöns. Båda hönsbönderna menar att det istället handlar om att de inte vill ställa om till ett system som de tycker är sämre – och en rädsla för att förlora konkurrenskraft mot billiga importägg ifall Sverige skulle ställa om helt till frigående.
Produktionskostnaden är lägre för burägg, och det som gör att det idag är en förlustaffär jämfört med frigående beror på efterfrågan – butikerna betalar mer för frigående, och den skillnaden är större än skillnaden i produktionskostnad mellan metoderna.
Många buräggsproducenter har redan ställt om till frigående system. Men Örian Wedekull hoppas att trenden ska svänga, att konsumenterna ska få upp ögonen för burägg och att de butiker som bojkottat dem ska börja ta in dem igen. Han menar att inredda burarna med sittpinne, värprede och ströbad, som ersatte de gamla burarna utan inredning, dras med ett oförtjänt dåligt rykte.
– Jag tycker det är väldigt olyckligt att man kallade det för bur när man ställde om. Okej, det är ju trots allt en bur, visst är det det, men det är så mycket negativ laddning i bur.
Vad skulle du kalla det i stället?
– ”Höns i små grupper” har vi suttit och filosoferat om. Men det är ju lagstiftning, det är inte så lätt att ändra på det.
