De olika systemen har fördelar och nackdelar. Och ett system passar inte heller alla hönor. Vissa vill vara utomhus, andra föredrar inomhus. Men i slutändan handlar det om konsumentens värderingar, menar forskaren Linda Keeling.
För snart trettio år sedan fick författarinnan Astrid Lindgren en födelsedagspresent. Det var ett löfte om en ny djurskyddslag och kom ifrån dåvarande statsministern, Ingvar Carlsson. Året efter, 1988, trädde så den nya lagen i kraft. Den nya lagen innebar många stora förbättringar för djuren, inte minst för hönorna.
I den ursprungliga lagtexten förbjöds burhållning – alla landets värphönor skulle få gå fritt, och äggproducenterna fick tio år på sig att ställa om. De frigående systemen hade inte testats i någon större skala förutom i Schweiz. Därför avsattes pengar för att pröva ut alternativ till burarna. Dödligheten och hälsoproblemen visade sig vara hög i de frigående systemen, och luftkvaliteten sämre än i bursystem.
Politikerna drog tillbaka burförbudet, och kompromissen blev de modifierade burar som nu används. Dessa har bland annat värprede, sittpinne och en kombinerad sprättyta och sandbad, som sades tillgodose hönornas naturliga behov. Stor rörelseyta ansågs inte vara ett kritiskt behov.
I efterhand hittades brister i de system som testades, menar Djurens Rätt i en rapport om värphönsens villkor – bland annat användes höns som vuxit upp i burhönssystem och som fick en stor omställning, vilket kan ha lett till ökad kannibalism och hackning.
Från och med 2012 är de gamla burarna totalförbjudna. Idag lever ungefär en tredjedel av landets drygt sju miljoner värphöns i de nya modifierade och inredda burarna. Enligt Djurens Rätt, som gjort en sammanställning över värphönans möjligheter att få utlopp för naturliga beteenden, är det bara ett enda som tillgodoses tillräckligt bra i en inredd bur – att leva i en naturlig flockstorlek. Att sprätta och söka efter föda, att sitta högt och sova, rörelsebehov, att flyga, att dra sig undan aggressiva individer, att värpa avskiljt, med flera, går inte att utföra i en bur – men däremot i ett frigående system, menar Djurens Rätt. Allra bäst är om hönsen får gå ut, menar organisationen. Förespråkare för burhönssystemet har å andra sidan lyft fram djurens fysiska hälsa – burhöns har bland annat lägre dödlighet än frigående och är mindre utsatta för olika smittor och parasiter – och luftkvaliteten. De frigående flockarna rör upp stora mängder damm, och ammoniakhalten är mycket högre än i burar.
Värphönsens välfärd har studerats av forskare. Enligt Linda Keeling, professor i djurskydd med specialområdet etologi vid SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet, är det en fråga om fördelar och nackdelar i de olika systemen. Framförallt när det gäller möjlighet att utföra naturliga beteenden och frihet från smittor och parasiter.
– Om man har en liten modifierad bur – även om du har en sittpinne och ett värprede – är det svårt för hönorna att i ett så begränsat utrymme visa vissa beteenden. De kan inte springa, de kan inte flyga. Det är en rent fysisk begränsning. De beteendena blir alltmer möjliga när man går över till stora burar och är lättast att göra i de frigående systemen. Så man har en slags glidande skala, ju större det är, desto mer kan de visa olika beteenden. Man har en skala åt andra hållet när det gäller möjligheten att separera djuren från sin avföring, för att få miljön ren och hygienisk, säger hon.
I väntan på ett perfekt system handlar det om personliga värderingar, menar Linda Keeling.
– Även om vi alla erkänner att både hälsa och beteende är viktiga, så tycker vissa personer att hälsa är viktigare och andra tycker att beteenden är viktigare, andra tycker att gå utomhus är viktigare.
Men vad tycker hönsen själva? Det varierar – hönsen är individer, och kan precis som människor gilla olika saker, menar Linda Keeling. Det gäller många olika områden, till exempel utevistelse för ekologiska värphöns.
– Vissa individer går ute och tillbringar en mycket stor del av sin tid ute. Vissa höns, trots att dom har möjligheten att gå ut, går aldrig ut. Och sen finns alla varianter där emellan.
Hon får medhåll av Ragnar Tauson, husdjursagronom och professor i fjäderfäproduktion vid SLU, som forskat om inhysningssystem för värphöns.
– Många tror att 10 000 höns i en flock är likadana, men dom har olika behov, säger han.
Ragnar Tauson var involverad i utvecklingen av de inredda burarna, och menar att burhönsen får utlopp för sina viktigaste naturliga beteenden.
– De två viktigaste, definitivt, och liknande de som är i ett lösgående system, och det är att lägga ägg i redet. De får stressymptom om de inte kan lägga sitt ägg i ett rede . Klart mer än 90 procent av alla ägg läggs också i redet i inredda burar. Sittpinne är också jätteviktigt. Det är ett gammalt och socialt beteende djuren har, att sitta ihop på en pinne, de kryper ju nära varandra.
När det gäller beteendet att bada i sandbadet har det visat sig att en tredjedel av hönorna inte använder det utrymmet i burarna, och istället utför sandbadningsbeteende ”på tomgång” på burgolvet. Men enligt Ragnar Tauson handlar detta i hög grad också om att olika hönor har olika behov, än att sprättytan/sandbadet skulle vara felaktigt utformat. Vissa hönor går aldrig in i sandbadet utan att visa något tomgångsbeteende på golvet.
Linda Keeling har bland annat forskat på olika gruppstorlekar för höns. Även här skiljer sig hönorna åt. Den optimala gruppstorleken är förmodligen inte densamma för en högrankad och en lågrankad höna, säger Linda Keeling. Det handlar bland annat om hur de passar in i sociala grupper och hur de konkurrerar om mat och om sittpinnar.
Idag finns det en maxgräns på 16 höns per bur i Sverige. Det finns forskning på större burar med fler hönor i.
– Då har du potentialen att ha fördelarna från båda systemen. Det är lättare att kontrollera, och de har mer
beteendefrihet. Men du har också potentiellt nackdelarna från båda systemen. Så det är inte självklart att de är bättre, man måste undersöka det, säger Linda Keeling.
Hönornas statusstege gör det svårt att avgöra en optimal burstorlek, menar hon. Dynamiken blir olika beroende på hur många höns som utgör flocken. I mellanstora burar, med kanske 40 höns i varje, kan kaxiga hönor dominera fler ranglåga, och det blir fler hierarkiproblem än i små burar. En ranglåg höna i ett frigående system kan däremot fly iväg i den anonyma massan. Därför är det inte så enkelt som att göra burarna större och ge burhönsen mer rörelsefrihet.
Oavsett hur harmonisk hackordning hönsen skapar finns det en individ som kan både hjälpa eller stjälpa. Och det är hönsbonden själv. Större frihet för hönsen ställer större krav på lantbrukaren, menar Linda Keeling. Det gäller speciellt när hönsen går utomhus – då är friheterna som störst, men också riskerna. Och när något går snett i ett frigående system, finns risken att många fler hönor drabbas än i ett bursystem.
– I ett bursystem finns det kanske mindre möjligheter till förbättring, men risken att det går illa och att det blir jättedåligt är mindre också. Alla hönor vill vara i ett system som ger mest frihet och fungerar väl – men ingen höna vill vara i ett system som har alla friheter men där det blir problem av någon anledning, då vill de hellre vara i en bur.
Linda Keeling anser ändå att system med frigående hönor – både de som får gå ut och de som inte får – har mest potential att utvecklas i framtiden. Lösningarna finns, men de kräver mycket arbete och kan vara svåra att implementera.
– Man kan göra hur mycket man vill med att modifiera ett bursystem, men ganska snart når det sitt tak. Det kan inte vara bättre än till en viss gräns. Men om du jobbar för att förbättra ett frigående system för att minska eventuella problem som kan uppstå, då har du långsiktigt en bättre potential i de systemen. Man behöver jobba på många fronter, med hygien så att man inte får in smittorisken och den störning som utgör de här hälsoproblemen, parasiter eller vad det är.
Ragnar Tauson påpekar att bursystemet forfarande är nytt och att det fortfarande utvecklas.
– Det gäller framförallt redesutformning, ströbadsutformning, gruppstorlekar och sittpinnar och så vidare. Jag tror att potentialen för förbättring och utveckling, den ligger fortfarande hos inredda burar.
Men till syvende och sist är det inte hönsens hälsa som avgör, förutspår Linda Keeling. Utan konsumenternas val. De ägg som används som ingredienser i färdiga varor kommer vara de billigaste som går att producera, menar hon. Men när det gäller hela ägg är det svårt att komma runt samhällets syn på burar, även om dessa skulle vara större än dagens bur för 16 hönor.
– Jag tror inte att man kommer runt att i publikens ögon så är en bur alltid en bur. I slutändan, vilket system har mest framtidsutsikter? Det är den som man kan sälja ägg från.
