Hilda, Vera, Ester, Boris, Gottfrid, Sten och Rut är några av Eva Magnussons tolv grisar. Tolv individer med egna personligheter, berättar Eva som föder upp minigrisar sedan 20 år. Hon älskar sina minigrisar men äter också fläskkotlett, men bara från grisar hon inte känner.
Att ligga i en solig hage och gosa med sina grisar är bland det bästa Eva vet, eller att lära dem saker.
– De älskar problemlösning och allt du kan lära en hund, kan du lära en gris, bara det att grisen kommer att lära sig snabbare.
Grisen är ett av de smartaste djuren i världen menar Eva och berättar om när hon försökte hindra katten att putta upp luckan till sophinken under diskbänken.
– Jag satte en spärr genom handtagen
så att katten inte kunde öppna. Men grisen visste ju att det fanns godsaker därinne så han lyfte helt enkelt av gångjärnen.
Eva kör agility, dans och apport med sina grisar. Och så går de på äventyr i skogen. De vet alla sina namn och kommer när hon ropar. Eva är en del i deras flock förklarar hon och de känner igen dofter, rörelser och röster och kan bli misstänksamma när det kommer främlingar. Pratar gör de både med varandra och Eva.
– Grisar är väldigt verbala, vi kan ha långa konversationer. De nöffar på olika sätt, tror de har ungefär 35 olika slags ljud.
Grisarna vill ha närhet och ligger ofta tätt intill varandra eller Eva om hon är där.
– Sitter jag i soffan och grisen hoppar upp, då vill den helst lägga sig över mina ben eller bakom ryggen och de älskar att bli kliade på magen.
Det är ingen skillnad på sällskapsgrisar eller produktionsgrisar menar Eva.
– Nej det är fortfarande en gris, fortfarande samma djur med samma behov. Stora grisar kan bli hur sällskapliga och gosiga som helst. Jag har haft två linderödsvin som jag har gått promenader med men det är mer praktiskt att ha en liten gris till sällskap, säger hon.
Hon äter kött, även griskött, men försöker vara noga med vad hon köper.
– Jag väljer att äta köttet från lyckliga djur. Först och främst köper jag alltid svenskt kött. Det är en bra bit på väg, gärna ekologiskt och gärna närproducerat. Finns det kött från utegrisar då tar jag det, då spelar det ingen roll vad prislappen säger.
Hon tycker att alla grisar ska få leva utomhus och tycker synd om slaktsvin i det hon kallar köttfabriker.
– De får inte gå ut och de kan inte böka och det är det största behovet grisar har. Och de får inte använda sin intelligens. Ändå har jag en viss förståelse för produktionen, jag äter ju kött, där är jag lite tvetydig. Jag föder upp den ena till sällskap och äter den andra.
Minigrisarna skulle hon aldrig äta. Men Berta och Filippa, Evas två stora suggor, ska hon ge avkommer som ska gå till kött.
– Det är för att jag vill ha eget lyckligt kött. Men Berta och Filippa de är ju mina bäbisar, så är det ju.
Hur kommer det kännas att slakta grisarna?
– Jag kommer naturligtvis inte göra det själv men när väl kroppen är död, då har jag inga bekymmer. Men jag skulle inte kunna slakta och äta upp någon av mina avelssuggor för dem har jag alldeles för nära relation till. Det blir alldeles för personligt, jag kan inte äta upp Filippa, det går inte. Och jag får försöka låta bli att engagera mig personligen i deras kultingar.
Eva kommer inte att namnge kultingarna som ska bli kött och hon kommer inte att lära dem saker.
Skulle du kunna tänka dig att äta hund?
– Jag tror inte att jag skulle kunna äta hund, tror det har mycket att göra med vår kultur. Men egentligen, så länge djur som ska födas upp till mat, bor under drägliga förhållanden, så varför inte?
