Lär av de olydiga hundarna

Undrar hur det känns att vara föremål för någon annans idé om vem man ska bli och vara. Att styras och formas, utvecklas utifrån andras mål och värderas genom att spegla någon annans duglighet. Jag funderar ofta över hur det utan en fysisk bur ändå kan finnas en osynlig fångenskap. Kanske där vi minst anar det. Det skriver Karolina Lasses i sin krönika.

”Jag tror att vårt viktigaste jobb med berikning är att backa. Att sluta ignorera någon annans nyfikenhet och drömmar. Att släppa bilden av vem någon ska vara eller bli. Hunden vi lever med är redan någon. En person. Någon som inte alls behöver göras om. Någon som precis som du blir till i relationerna den har runt sig, i sammanhanget den lever, i miljön den befinner sig.

Vår relation med hunden, hur mycket och på vilket sätt vi tränar har stor påverkan. I relationer som präglas starkt av känslomässigt beroende kan en önskan att leva upp till förväntningar och vara till lags bli starkare än de egna behoven. Om det är bra att välja och ett misslyckande att välja bort så kommer det påverka hundens känsla av valfrihet. Här behöver vi människor jobba med våra egna känslor och behov. Kanske ska vi vara ännu stoltare när vi har djur som väljer bort. Eller väljer bort ofta.

Jag hoppas och tror att vi har lätt att se att den hund som lever under social stress och rädsla för straff har små möjligheter att bete sig utifrån sina behov. Däremot tror jag att många har svårare att se hur belöningsbaserad träning även den kan påverka en individs psykiska utrymme. Själv ser jag risker med en odelat positiv syn på en viss träningsform, speciellt när den lanseras som ett sätt att öka välfärd, att stärka djur och att ge dem valfrihet.

För vi styr fortfarande djurens beteenden, vi har en klar bild av hur någon ska vara, hur vi ska forma om någon, vilka val vi ser som okej och inte. Det blir en valfrihet som reduceras till att handla om att välja mellan A och B.

Ju effektivare tränare vi är desto större blir dessutom risken att vi skapar beroendesjukdom och djur som går över sina egna gränser. Speciellt om de förstärkare som används i träningen är viktiga funktioner för djuret. Så viktiga att de är beredda att jobba för att få tillgång till dem. Effektiv träning med positiv förstärkning innebär att hundens dopaminsystem är starkt påslaget.

Därför är berikning oerhört viktig för att ge hunden möjlighet att tillgodose behov på andra sätt än genom den stimulans och belöning som träningen ger. I mitt huvud eller kanske framför allt i mitt hjärta blir det obehagligt när vi använder kunskapen om djurens etologiska och känslomässiga behov för att få dem att göra det vi vill.

Viktiga funktioner, viktiga resurser och beteendebehov ska inte kräva motprestation för att tillgodoses. För då kommer ingen valfrihet att existera. Och existerar ingen valfrihet kan vi inte prata om berikning.

För att uppleva sig ha möjligheten att dyka in i det som intresserar, engagerar, som behöver utforskas, väljas eller väljas bort behöver vi befria hunden från osynlig fångenskap. Det psykiska utrymmet blir det viktigaste utrymmet om berikningen ska vara just berikning.

Lär av de olydiga hundarna. De som värnar sina egna behov och lyssnar lagom på omgivningens önskemål. De med nyfikna nosar som informerar sig om världen runt omkring dem. De som välter saker, bufflar och undersöker. Eller de som värdigt och allvarligt fattar beslut utefter högst personliga preferenser. De hundar som agerar utan en tanke på hur en ”bra hund” ska vara. För hur hamnade vi egentligen här? Hur kom den hund som är mest självutplånande att bli drömhunden? ”

Karolina Lasses

är kynolog med etologisk
inriktning. Hon arbetar som
nationellt pedagogikansvarig
på Hundstallet, Svenska
Hundskyddsföreningen.
På bilden med Stellan och Berit.
Läs hennes tidigare krönika här:
Hundars fysiska burar och osynliga fångenskap