Den 1 maj i år trädde en ny konsumentköplag, KKL, (2022:260) i kraft. Köp av levande djur har fått särregler. Här förklarar juristen Helena Striwing varför och vad särreglerna innebär.
Avsikten med KKL är att följderna av fel i vara ska fördelas mellan näringsidkare och konsument. När ”varan” är ett levande djur gavs medlemsstaterna genom artikel 3.5 i EU:s varudirektiv en möjlighet att i sin nationella reglering helt eller delvis undanta försäljning av levande djur till konsument. Sverige valde att införa särregler i 18-20 §§ 4 kap. KKL.
I definitionen av näringsidkare framgår att denne kan vara fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten medan konsument är en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.
KKL är en tvingande lag med vissa dispositiva regler och bygger på en kompromiss mellan näringsidkarnas intressen och gott konsumentskydd samt, när det gäller handel med levande djur, god djurvälfärd och en respekt för djuren.
Begreppet djur täcker en svårbeskriven mångfald alltifrån insekter, livsformer och utvecklingsstadier, som inte omfattas av djurskyddslagstiftningen, till högt stående djur som på många sätt liknar oss människor. I två rättsfall, NJA 2001 sidan 65 I och II har Högsta domstolen, HD, slagit fast att det finns ett känslomässigt band mellan människa och djur som saknar motsvarighet i andra varor. Fallen gällde katt och hund och skadevållarna dömdes att utge skadestånd med belopp som vida översteg djurens ekonomiska värde. Viss ledning ifråga om vilka djur som faller under djurskyddslagen framgår av för vilka djur etiskt tillstånd krävs för att de ska få användas i djurförsök. Det gäller djurklasserna däggdjur, fåglar, kräldjur, groddjur, fiskar, rundmunnar och bläckfiskar (7 kap. 2 § djurskyddslagen 2018:1192) DL, och tidigare utvecklingsstadier av dessa. DL gäller även för viltlevande djur som används i djurförsök.
Att undvika processer är en bärande tanke. Så till exempel har en presumtionsregel införts med omkastad bevisbörda av innebörd att näringsidkaren ansvarar för sådana fel som ger sig tillkänna inom sex månader från det att djuret avlämnades till konsumenten. Felet ska anses ha funnits redan före avlämnandet. Man behöver alltså inte tvista om vem som bär ansvaret för felet utan kan fokusera på hur situationen ska lösas och konsumenten kompenseras. Utan denna regel hade det ålegat konsumenten att styrka att felet varit ursprungligt och inte uppstått hos konsumenten.
Sexmånadersfristen är kortare än vad som gäller andra varor och beror på insikten om att djur är påverkbara, komplexa varelser där fysik och psyke samverkar, föränderliga över tid vilket innebär att den framtida utvecklingen av ett djur är betydligt mer svårbedömd än andra varors fysiska utveckling. Detta kan inverka på bedömningen av vad som kan anses vara ett fel. Ett djurs behov av omvårdnad och veterinärvård kan medföra att felets avhjälpande leder till högre kostnader än för andra varor.
En vktig distinktion görs mellan vad som anses vara ”dyrare” djur och andra. Gränsen har dragits med hjälp av prisbasbeloppet, PBB, som används i socialförsäkringsbalken. Detta belopp är 48 300 kronor för 2022 och ett dyrare djur är ett djur vars värde överstiger en tiondel av PBB, med andra ord mer än 4 830 kronor. Vid köp av sådana djur har regeln om sexmånadersfristen gjorts dispositiv och medför att näringsidkare och konsument kan komma överens om att fristen inte alls ska gälla, vara ännu kortare eller något annat. Om parterna avtalat bort fristen innebär det att konsumenten har bevisbördan för att ett fel som visar sig under de första sex månadena från avlämnandet är ett fel som näringsidkaren ansvarar för. Vidare slås fast att en konsument som erbjudits undersöka djuret före köp, som undersökt djuret eller undandragit sig detta, inte får som fel åberopa vad han/hon borde ha upptäckt vid undersökningen, detta helt i linje med vad som redan gällde enligt 20 § 1 stycket Köplagen. Enda undantaget härifrån är om näringsidkaren betett sig grovt vårdlöst eller i strid mot tro och heder.
Flera remissinstanser motsatte sig de särskilda reglerna med olika motiv sinsemellan. Företrädare för näringsidkarna ansåg att reglerna kunde avvaras och hänvisade till den helt igenom dispositiva köplagen. När köparen är konsument har KKL företräde. Sveriges Veterinärförbund, SVF, framhöll svårigheterna med att applicera felbegreppet på djur och ansåg att veterinärer drogs in i undersökningar vars resultat ingendera parten uppskattade.
Försäkringsbolag kräver normalt för att försäkra ett djur att det ska vara röntgat och många näringsidkare tar initiativ till röntgen av de djur som är avsedda att säljas och använder resultatet av röntgenundersökningen som ett säljargument och tillåter konsumenten, köparen, att använda dokumentationen i försäkringsärendet. Är djuret inte röntgat lär konsumenten knappast kunna undvika åtgärden och kostnaden om avsikten är att försäkra djuret. Regeringen uttalar i prop. 2021/22:85 sidan 230 att näringsidkarnas ställning stärkts något på bekostnad av konsumenternas. Ett djur som friröntgats kan ha andra fel, till exempel lynnesfel eller någon avvikelse som medför att det inte kan användas för det ändamål köparen tänkt sig och klart redovisat för näringsidkaren. Avvikelser som visserligen kan påvisas men som inte har negativa effekter behöver därför inte anses vara fel som ska kompenseras. Parterna kan överenskomma om vad besiktning och undersökning av djuret ska omfatta.
För djur som säljs på offentlig auktion (inte digitalt) anges ofta att de säljs ”i befintligt skick”, en långtgående och allmän friskrivningsklausul. Även i ett sådant fall kan djuret enligt 13 § 4 kap. anses behäftat med fel om det är i sämre skick än konsumenten med fog kunnat förutsätta med hänsyn till utropspris och övriga omständigheter. Enligt 6 § 4 kap. finns en möjlighet att avtala om lägre standard än vad som anges i 2-4 §§, men det förutsätter att säljaren är tydlig med vad som utgör avvikelsen och att köparen godkänner den, en separat handling krävs inte, men på ett sätt som klart visar att den av näringsidkaren redovisade avvikelsen godtas.
I 20 § 4 kap. KKL föreskrivs vikten av att djurskyddslagstiftningen efterlevs och regeringen understryker att det är fråga om djurvälfärd och inte enbart att lidande ska förebyggas, vilket är otillräckligt. Det är straffsanktionerat att överge djur, ägarens kunskaper om djurslaget är viktigt, djuret ska ges möjlighet att utföra sådant som det är starkt motiverat för. Om parterna accepterar hur reglerna utformats behöver djuret inte påverkas negativt av att parterna förhandlar om följderna av ett fel. Antingen kvarblir djuret i konsumentens vård, eller så återtar näringsidkaren det. Oavsett vem som disponerar över djuret ska dess välfärd tryggas, vilket fastslås klart i 20 § 4 kap. KKL.
