Djurskyddet Flyingebygdens ordförande: ”Asta är den första katten vi hjälpte”

Djurskyddet Flyingebygden startade i fjol och har redan hunnit bli en självklar del av byn.
– Jag tror det är viktigt att på en så här liten ort snabbt skapa samarbeten, säger föreningens ordförande Linnea Stålhandske. Följ med till Flyinge!

– Det här första året har varit intensivt. Vi har arbetat oss fram månad för månad. Både intaget av katter och intresset för att köpa katter från oss har varierat väldigt över året, berättar Linnea Stålhandske, ordförande i Djurskyddet Flyingebygden.

Föreningen fick i starten efterlysa katter att ta hand om. Katten Asta blev den första. Hon hittades i en trädgård med sina kattungar.
– De fick bo hos mig. Efter två dagar visade det sig att Asta var heltam, helt plötsligt kom hon bara fram och strök sig mot mig. Eftersom hon var kelig gick det snabbt för Asta att få ett nytt hem. Men hon lämnades tillbaka.

– Efter detta har vi lärt oss att vara mycket tydligare med att kontrollera att vi och den som ska adoptera katten menar samma sak. För oss är en kelig katt en katt som inte är skygg. En katt som kommer fram och låter sig klappas ibland. Men paret som adopterade henne trodde att hon skulle sova på deras huvudkuddar och gilla att bäras runt. De blev så besvikna att de lämnade tillbaka henne. ”Det här är inte en kelkatt!” Va? Vi blev alldeles ställda. Men där lärde jag mig att jag måste säga: ”Hon är kelig, men hon är också självständig. Hon är en katt. Hon bestämmer när hon ska bli klappad.”

En annan lärdom är att styrelsen behövde bli dubbelt så stor.
– Vi styrelseledamöter är kontaktpersoner till jourhemmen. Om man arbetar heltid klarar man att vara kontaktperson till två–tre stycken. Vi ger fullservice till våra jourhem, om de vill så levererar vi hem foder till dem, vi hämtar och lämnar katten. Vi rycker ut om katten behöver veterinär och de kan alltid ringa oss om de har frågor. Vi vill ge dem det stödet. Det förtjänar de. Men det kräver mycket av oss.

Därtill innebär styrelsearbetet möten, att ansvara för sociala medier, planera framåt, ta bilder på katter och lägga ut fotografier på katter som ska hitta nya för-evigt-hem.
– Det blir för mycket om ett fåtal personer ska hålla i allt. Vi pratar nu om att kanske försöka specialisera oss i styrelsen så att någon bara sysslar med sociala medier, till exempel. För det ska vara roligt att vara ideellt verksam i en djurskyddsförening, säger Linnea Stålhandske.

Sociala medier är en viktig del av arbetet i föreningen, Facebook uppdateras ofta.

Vid jul märkte de att alla i styrelsen tappade orken efter att ha kört på hela året.
– Allt det extra som hör julen till för oss som privatpersoner gjorde att det blev för mycket att också gå på möten, dela ut lappar, efterlysa nya jourhem. Det blev så tydligt under julen att vi måste vara fler i styrelsen.

På årsmötet i februari dubblerade de antalet ledamöter. Nu är de tio.
– Jag tror att det blir mycket bättre. Men trots slitet i slutet av 2022 har det ju ändå varit ett fantastiskt första år. Vi har hunnit hjälpa ett femtiotal katter. Vi räknade med trettio. Ekonomin har vi klarat. Målet är att ha lika mycket pengar kvar som summan vi fick i verksamhetsbidrag så att vi håller oss flytande. När det kommer in katter som kräver extra veterinärinsatser har vi samlat in pengar via sociala medier. Vi säljer armband, kalendrar och ekonomin har gått ihop. Men vi skulle behöva en buffert med större kapital som vi kan luta oss tillbaka på när de skadade katterna kommer in, så att vi klarar enstaka veterinärräkningar på 15 000 kronor. Innan föreningen startade frågade de runt i byn hur många som skulle vilja bli medlemmar. Omkring tjugo personer sa att de ville.

– Nu är vi sextio medlemmar! Det fortsätter att trilla in nya och vi får så mycket hjälp när vi går ut och ber om stöd. Det kan vara alltifrån att hjälpa till att skänka pengar till en enskild katt eller att ställa upp med annan praktisk hjälp.

Vad har överraskat dig mest?
– Det var ännu mer krävande än jag kunde föreställa mig. Det är så mycket kontakter vi i styrelsen måste hålla i: med alla jourhem, med veterinärer, och med alla som berättar att de har hittat en katt. Vi håller på att ta fram en matris för hur vi ska prioritera vilka katter som ska gå först.

Geografisk närhet, kattens hälsoläge – skadade och magra katter prioriteras – och att kattungar samt dräktiga katthonor alltid ska tas in först.
– Det innebär att på sommaren får hankatterna vänta, om de inte är skadade. Vi har fått utarbeta en plan, det går inte att ta emot alla.

Ett nära samarbete hålls med Distriktsveterinärerna i Flyinge.
– Det handlar inte om ekonomiska bidrag, utan om att vi har ett ömsesidigt förtroende. De vet hur vi arbetar och uppskattar oss. Vi litar på dem när de råder oss om hur vi ska göra med de svårt sjuka katterna.

Samverkan med flera andra skånska djurskyddsföreningar har vuxit fram, både kring veterinärkostnader och praktiska tips. Nu hoppas de hitta ett mottagningsstall, som fungerar som karantän.

– Det hade räckt med fyra platser. Katterna hade kunnat sitta i karantänsförvaring i två veckor medan vi bedömer psyke och hälsa. Ge dem som behöver avmaskningsmedel, behandla skabb och sedan sätta dem i rätt jourhem. Så att man inte sätter en stressad katt i en barnfamilj. Som det är nu när vi får in ett nödrop kan vi inte ta in katten direkt till ett jourhem som redan har katter, utan måste antingen hitta ett nytt jourhem och i panik skriva kontrakt eller ta in katten i våra badrum och hålla dem i karantän där. Eller säga nej.

Kommunen har inte möjlighet att sponsra dem med lokal. De har ännu inte hittat något privat företag som kan hjälpa.
– Vi letar vidare. I första hand arbetar vi med att få upp ekonomin så att vi kan betala för det. Hade någon låtit oss hyr billigt eller gratis mot att vi betalar för elen så hade vi säkert kunnat lösa det med riktade insamlingar som gick just till det. Kanske med plakat som visade vilka som sponsrade oss på dörren. Vi har massor med olika tankar kring hur det kunnat lösas.

Stressen för styrelseledamöterna hade reducerats radikalt om de haft en karantänslokal.
– Ibland kan ett jourhem märka att det inte kan fortsatta ta hand om den katt de tagit emot. Då vill vi inte be dem vänta, utan tar såklart hand om situationen direkt. Vi vill verkligen att våra jourhem ska känna att de har fullservice från oss. Man ska aldrig känna sig övergiven när man ställer upp för hemlösa katter. Vi som djurskyddsförening ska ge dem all support. Men det ställer också ibland mycket tuffa krav på oss.

En annan fördel med karantänslokal är att föreningen hade haft en plats dit alla de engagerade kattvänner, som redan frikostigt ger donationer men som inte kan ta emot en katt i sina egna hem, kunnat gå och hjälpa katterna.
– Det vet vi att många hade velat. Så en karantän hade kunnat bli en mötespunkt i byn, som förenat oss ännu mer. Föreningen har redan fått flera sponsorer runt om i trakten. Livsmedelsbutiker, byggvaruhus, frisören, bryggeriet – alla hjälper de till på olika sätt.

– Flera säljer våra kalendrar och armband eller bidrar med priser till våra lotterier. Vi har omkring åtta samarbeten. Alla drar nytta av det. Vi får in medel att hjälpa katterna med och företagen får sina namn delade när vi tipsar om var man kan köpa våra kalendrar. Alla gynnas. I en liten by tror jag att det är viktigt att jobba nära företagen och snabbt bli en del av samhället, säger Linnea Stålhandske, som nu återigen har katten Asta boende hos sig i väntan på sitt nya för-evigt-hem. Den här gången blir det hos en av Linnea Stålhandskes tidigare kollegor och hon vet exakt vad det innebär att vara en kelig katt.

– När Asta kom tillbaka var hon skygg. Hoppade undan när vi möttes i hallen. Så vi fick börja om igen och låta henne inse att all närhet sker på hennes villkor. Nu ställer hon sig på en fönsterbräda när hon vill kela. När hon är färdigklappad hoppar hon ner. Sen går det några timmar innan hon står där igen. Allt sker på hennes villkor. Som det ska vara för alla katter.

Billy stretchar ut utan pansarpälsen. Foto Privat


En annan av alla de speciella katter som fått hjälp genom föreningen är Billy. En kvinna hade sett honom vid ett stall. Rödaktig med lång päls hade den hållit till där i flera månader och såg inte ut att må bra.Hon hade matat den sedan i somras. Den verkade rätt tam, men pälsen var tovig och ena ögat kladdigt. Tiden gick och Djurskyddet Flyingebygden bad om hjälp att hålla koll vid stallet för att få in katten. Han hade inte synts till på flera veckor när han en fredagskväll i januari plötsligt dök upp.
– En dam for dit med en box och fick till slut in honom. En stor lättnad. Eftersom det var fullt i våra jourhem fick han komma hem till mig. Han landade i badrummet, säger Kristin Borggren, föreningens kassör.

Tid hos veterinär ordnades redan på måndagsmorgonen.
– Även om vi hade tur att få tid så fort kändes ändå väntan under hela helgen lång. Pälsen var så tovig att det hade bildats ett tjockt pansar från skinnet och flera centimeter ut. Jag försökte klippa honom. Det gick inte, så hårt var det. Men det var en väldigt kelig och tillgiven katt. Vi visste först inte om det var en hona eller hane, pälsen var så tovig att det inte gick att se om det var testiklar eller tovor.

För att skilja honom från familjens andra katter tillbringade Billy helgen i badrummet, med täta besök av Kristin och hennes man.
– Samtidigt som vi var glada över att han äntligen kommer att få hjälp var det frustrerande att se honom helt fångad i sina tovor. Det är, som Linnea skrev på vår Facebooksida, som att ha en tvångströja klistrad på huden. Det stramar, gör ont och hindrar katten från att röra sig naturligt. Ett stort lidande.

Tidigt på måndagsmorgon infann sig Billy hos Distriktsveterinärerna i Flyinge. Han sövdes. De tjocka pälstovorna rakades försiktigt bort. De satt som pansar över hela ryggen och på magen. Vid baken och runt halsen hade många hårt hoptvinnade tovor bildats.
– Han hade också skabb i öronen, men som tur var hade han inga skador under pälsen.

Innan han vaknade chipmärktes, kastrerades och vaccinerades han. Fortfarande slumrande efter sövningen fördes Billy hem till familjen Borggren igen. Badrummet var helt sanerat så att ingen ohyra som funnits i hans päls skulle vara kvar.
– Vi satt med honom i knäet tills han vaknade upp. Jag tror att det var bra att han fick vakna i en miljö som han kände igen. Vi höjde värmen på elementen, nu när han var helt renrakad på större delen av kroppen var det viktigt att han inte frös.

Solen sken in genom ett fönster. Det märktes att han ville upp dit, men musklerna bar inte honom att hoppa upp. Det var som att de försvagats av att ha gått runt med den här tvångströjan av igentovad päls under så lång tid. De bar upp honom i fönstret. Väl där kunde han inte sluta att sträcka ut sig
– Man riktigt kände hur han njöt av att åter känna sin fulla längd. Inget tog emot längre.
Billy fick ett tjockt täcke i sitt nya rum där han kunde bädda in sig.

– Vi har fäst oss väldigt mycket vid honom. Man önskar, precis som med andra hemlösa katter vi får in, att det gått att få reda på mer om Billys bakgrund. Han är väldigt kelen och tyr sig till människor. Samtidigt är han mycket rädd för olika ljud. När man flyttar en stol verkar det som att han uppfattar det skrapande ljudet som en explosion, så rädd blir han. Så på något sätt har han farit illa, säger Kristin Borggren, som på bilden nedan håller Billy i knäet.


Billy har nu bekantat sig med de fyra andra katterna i hemmet. En av dem är en helig birma, också det en långhårig ras.
– Som kattägare till långhåriga katter vet man hur mycket arbete som krävs för att hålla pälsen fri från tovor. Det är viktigt att kamma varje dag. Armhålorna tar jag extra noga, där är det lätt att det tovar sig.

Pengar samlades in för att täcka veterinärutgifterna. Nästan 3 000 kronor kom och i sitt tack skrev Djurskyddet Flyingebygden:

”Det är alltid nervöst när djur med så mycket tovor rakas ner. Under pälsen kan det dölja sig infektioner, svamp och sår. Om pälsen varit blöt länge, eller urin och avföring finns i den, så blir huden ofta mycket påverkad. Tovor är ett gissel! Att äga en långhårig katt är ett stort ansvar! Billys hud var dock fin under det tjocka lagret av tovad päls.”

– Det är en helt annan katt i dag. Öronen kliar inte, skabben är behandlad. Ögat har läkt. Nu när Billys päls börjar växa ut ser man vilken fantastisk rödaktig färg den har. Jag tror inte att han är en renrasig katt men han har säkert gener i sig från kanske en somali, det är som en abessinier fast långhårig. Pälsen glänser i rött och vi borstar den varje dag. Billy njuter.

Text Katarina Hörlin
Foto Niclas Tilosius