Att bli uppfiskad av människan är den vanligaste dödsorsaken för de arter som räknas som matfiskar. Att leva ett fritt liv innan fångst och slakt är bättre för djuret än att födas upp i industriliknande villkor. Men det storskaliga fisket som vi har idag är ohållbart – både ur artskyddsynpunkt och ur djurskyddsynpunkt.
Vilda fiskar är i princip helt rättslösa. Svenska fiskare behöver inte ta någon hänsyn alls till djurskyddet vid fångst och slakt. En fisk som fångas med en trål löper risk att bli krossad i trålen, för att sedan kvävas till döds på däck. Det kan jämföras med om vi skulle ”skörda” våra nötkreatur genom att brutalt samla ihop dem och knuffa ned dem i en damm där de fick drunkna – helt utan att bryta mot lagen. Vem som helst inser det absurda i situationen.
Vem som helst förutom lagstiftarna, det vill säga. Medan djurskyddsfrågor för odlad fisk börjar komma upp på agendan, ser de vilda fiskarnas situation fortsatt mörk ut. När det gäller jakt på vilda landdjur måste fällor godkännas av Naturvårdsverket. Men inga djurskyddskrav ställs på fiskeredskap. Odlad fisk räknas som ”hållen av människan” och åtnjuter skyddet från den svenska djurskyddslagen. Men trots att vilda fiskar lider precis lika mycket vid slakt som odlad fisk, och trots att vild fisk på ett sätt hålls av människan – fisken kan tillbringa timmar i en trål eller snörpvad innan de dras upp – så skyddas de inte av djurskyddslagen.
Att det görs skillnad på djur och djur är ingen hemlighet. Ingenstans blir detta mer tydligt än när det gäller fisk. Kalla, slemmiga, stirrande varelser som dessutom lever långt borta, under ytan i världshaven – det är svårt att tänka på fisk som levande, kännande varelser. Men det är precis vad de är. Rapporten ”Kan fiskar känna smärta och/eller lidande?” från Nationellt centrum för djurvälfärd slår fast att det finns överväldigande bevis för att de kan känna smärta, och att deras ”fysiologiska kapacitet” liknar den hos däggdjur. Ännu ett område där lagstiftningen inte följer forskningen.
