Kan katten fylla år?


Dela artikeln:


När hankatten fyllde sju år gav vi honom extra fin mat och ställde fram en liten svensk flagga vid hans matskål. Eller rättare sagt, min fru och min dotter gjorde det, för just den dagen var jag bortrest. Men hade jag varit hemma skulle också jag självklart ha deltagit i firandet.

Kan en katt ha födelsedagsfest? Kanske inte. Jag tror i vart fall inte att katten Gustav tyckte det var något särskilt med den här dagen. Men vad är det egentligen vi gör gentemot husdjuren – eller djur i allmänhet – när vi betraktar dem som näst intill människor? Förmänskligar vi dem på ett otillbörligt sätt, disneyfierar dem, så att vi till slut inte förstår vad de är för varelser och rentav blir upprörda när de tar en flugsnappare eller en näbbmus? Ibland brukar jag bråka litet med min tonåriga dotter om det där, när jag i anfall av plötslig zoologisk baksmälla börjar oroa mig för att vi förmänskligar våra katter eller vår hund. Hennes ilskna svar är då: och vad gör det? Till saken hör att min dotter är kunnig om olika djur, vet vad de behöver äta och hur de lever. Djurrätt är självklart för henne. Ändå insisterar hon: Vad är det för fel med att förmänskliga djuren?

Jag börjar grubbla på det. Kanske finns det grovt sett två olika sätt att förmänskliga arterna omkring oss. Det ena, och sämre sättet, innebär att man sätter rosetter i öronen på hundar eller – i alla fall förr – kuperar svansar eller gör andra fruktansvärda ingrepp. Ibland beundras gamla tiders sätt att fostra hundar; det var osentimentalt, kan det heta. Men när en hundvalp som skulle lära sig att inte kissa inomhus fick sin nos nedtryckt i kissfläcken för att lära sig veta hut – då var även det ett dystert uttryck för ett förmänskligande. Ungefär så betedde sig ju vuxna mot sina egna barn.

Det andra sättet att förmänskliga innebär, i bästa fall, att istället låta hundar, katter och andra djur vara något som räknas i vår moraliska världsbild. Det betyder att empatins cirklar har vidgats så mycket att vi kan känna också med andra arter än vår egen. När jag, min fru eller min dotter pratar med våra husdjur som om de vore små barn, kort sagt gullegullar med dem, betyder det bara att det bästa i oss, det mest omtänksamma, utsträcks till att omfatta djuren. Så har människor antagligen gjort i alla tider, ända sedan grisar och hundar och kor slog följe med oss.

För något år sedan sköts en varg illegalt, en händelse som tyvärr inte är ovanlig, men den här gången stannade övergreppet i mitt och mångas minne. Det var hanen i ett par som sköts. Och efteråt kunde den sörjande honans klagande ylande höras över kalhyggena. Det där grep många, inklusive mig. Jag skrev en artikel där jag frågade mig hur jägaren kände det när han hörde om den kvarvarande honans ändlösa sorg. Han kanske var av hårt virke, men det skulle ändå inte förvåna mig om han trots allt förnam ett sting av skam och ruelse. För alla människor kan identifiera sig med ett hjälplöst, sörjande medvetande. Förmänskligandet av vargen blev helt enkelt ett sätt att kliva ut ur sin egen art och känna för en annan. Vargen är ett skoningslöst rovdjur (som också vi kan vara) och inget att leka med, men vårt förmänskligande av vargen binder oss ändå till den.

Vi kommer att fortsätta att fira katternas födelsedagar.

Birgitta Wiberg

Jobbar som vikarierande redaktör på Tidningen Djurskyddet.
Det här inlägget publicerades i Gästen. Bokmärk permalänken.