”Mina grabbar” brukar jag kalla dem. ”Mina Rospiggar” också. Ett litet gäng bestående av tolv tassar, sex öron, tre nosar, tre glada svansar, levande päls och värme, glädje och förtröstan och allt det största som finns här i världen: förtroende och kärlek.
Gränslös oändlig kärlek.
Jag är lycklig lottad. För någonstans i den här märkliga världen som vi kallar vår, korsades mina spår med några unika individer och tillsammans har vi skapat kärlek och värme – till varandra. Jag är aldrig någonsin ensam. Det finns alltid någon som gillar mig – hemma.
Mina hittekatter har gett mig allt, som en människa kan ha förmånen att få, och jag förundras varje dag hur de kan känna en sådan kärlek, när de en gång blev svikna så grymt av oss människor. Att de är så villiga att ge oss en andra chans.
I vårt hem finns Fräs, Charlie och Svans. Ingen katt har jag valt själv. De kom till mig och jag kunde inte gå förbi, jag kunde inte lämna dem kvar när jag insåg att här fanns en själ som saknade allt. Som av någon anledning korsade mitt liv.
Fräs var fjorton dagar från döden när jag såg honom vid en övergiven sommarstuga: full av mask, skabb, löss och med en öron- och maginfektion som tog lång tid att läka. I två år hade han gått där ute utan att någon reagerat. Charlie hade blivit så svårt slagen att det har tagit tre år av oändlig kärlek att få honom att känna förtröstan igen. Svans sprang omkring och försökte hitta en öppen dörr, en bit mat och lite värme. Men ingen ville ha honom. Vi stänger dörren för snabbt ibland, vi människor. Det är inte mindre kärlek världen behöver – det är mer.
I dag är det roligaste som finns för det här lilla kattgänget att sova med oss i dubbelsängen, att hoppa upp i tv-soffan och trycka sig riktigt, riktigt nära under tiden matte och husse tittar på film. De älskar oss och de visar det. Varje dag.
Mina hittekatter har varit och är mina vänner: Strix som var övergiven i -26 grader i en förort till Stockholm, älskade tussegumsan Mimi som trodde att en äppelskrott var en bit mat när jag hittade henne och som blev min bästis i sexton år. De två sover nu under äppelträdet i Roslagen och jag älskade dem. Och saknar dem varje dag.
Mina djur har fått mig att bli en bättre människa. De har gjort att mitt hjärta är öppnare för andra som har det svårt. Och det är stort. Antagligen tycker en del att man är en stor fjant som tänker så, men det struntar jag i. Kärleken som ges och fås är viktigare än allt annat.
”Vem du älskar spelar ingen roll, huvudsaken är ATT du älskar” sa en gång den kloke journalisten Lars Ulvenstam. Så sant.
Varför uppskattar vi inte katten mer? Varför ska den vara utanför, kastas ut utan chans att klara sig, ses ned på: de som förr i bondesamhällets Sverige hade sin naturliga plats i varje hushåll och som var omtyckta och i de flesta fall respekterade. Varför handskas man så lätt med katters liv idag? Annonser om ”fem kronor tassen” är ett hån.
När blev Sverige ett land av likgiltighet? Och vad behövs för att ändra det? Inte bara för katterna utan för alla djur? För alla som har det svårt? Borde vi inte ha kommit längre år 2011? Vill vi vakna upp en vår utan koltrastsången? Och istället vada i ett berg av lattemuggar? Vad är viktigast? Vad mår vi bäst av?
För mig som djurvän skär det i hjärtat på mig när jag tänker på den lilla kattjejen som tiggde mat utanför restaurang Flustret i Uppsala i somras. Vad hände med henne? Vad händer med alla dem därute som söker ett hem?
Vill vi inte se och inte veta?
Ge djuren den respekt de ska ha, både när det gäller husdjuren och djuren i naturen. Ge äntligen katten en bättre status. Inse att jorden är till för ALLA individer. Vi har två val som människor på den här planeten: Antingen kämpar man för en bättre värld – eller inte.
Och för mig är det valet mycket enkelt…
