Det är en ynnest att få dela några år av sitt liv tillsammans med kanske den häftigaste varelsen som finns – hunden.
Det är inte lätt det där med att vara djurvän. Inte nog med att man skall diskutera både kött, fiskhantering samt sojaodlingars vara eller inte vara, skall man också lyssna på andras försvarstal om att de minsann inte äter så mycket kött längre. Är man dessutom djurvän med hund, eller kanske till och med lever som en del av mina väninnor, som ensamstående kvinna med två eller tre hundar, ja då är det fritt fram att spekulera ”är det inte lite sjukt med alla de där hundarna, de är ju nästan som hennes barn?” En man som lever ensam med en hund är däremot värsta ”pappakapet” och aldrig skulle väl någon fråga honom om han vet att det faktiskt är skillnad mellan hund och barn.
Och so what? Tänk om det är så hemskt att man faktiskt ibland älskar sin hund mer än människor, att man faktiskt sköter den som om den vore ett barn. Öppnar sitt hjärta och ger allt för ett djur. Kan det skada oss? Jag tror inte det och jag vet att det är något med det där djuret som attraherar människan. Även de som inte är ett dugg intresserade av hundar kan sitta och se när Ceasar Milan snabbfixar en arg pitbullblandning och ingen tröttnar på reportaget om servicehunden som i förväg kan känna på sig ett epilepsianfall.
När jag åker spårvagn med min hund, och han sitter där mellan mina ben och gungar med i morgontrafiken så brukar jag titta runt på passagerarna. Några är rädda, andra lite nyfikna, men de allra flesta bara ler. De lägger huvuden på sned, stannar och klappar, pratar lite med ljusa bebisröster och jag tänker att det är något med hundar som funkar så rätt in i människan. Kanske är det känslan av att mitt i morgonstressen få lov att vara snäll, få smeka pälsen på en varelse som alltid har siktet inställt på vänlighet. För det har dom om man sköter dom rätt. Dessa små själavårdare, med fokus inställt på oss. Hela tiden oss. Dom kan ligga ihoprullade i sin korg och sova tungt, men vakna lika fort när dom hör att man drar den där djupa” jag- är- helt- värdelössucken”. När jag låter så där tungt, så störtar min hund Frasse ur sin korg och stirrar på mig med stora svarta frågeteckenögon. Svansen vaggar tveksamt först, sedan fortare och fortare. ”Bli glad igen, bli glad igen!” Det är sådana egenskaper som gör att man inte får vara taskig mot en hund. Man får inte vara elak mot någon, men man får bara inte medvetet missförstå en hund. För det är rätt lätt att glömma bort att där, i korgen ligger ett djur med ett tryck på nästan 800 kilo i käkarna, som rent rimligen skulle kunna bita ihjäl oss på några sekunder om den ville. Det gör den sällan.
Och när vi har gäster hemma och vi skrattar och kanske sjunger en stump då kommer 
Frasse rusande och rundar bordet flera varv och liksom firar det enkla faktum att livet är kul. Så i dessa tider när man visar tv-program där familjer jagar den ”perfekta” hunden så kanske man skall komma ihåg att man skaffar inte bara en hund. Man får något väldigt dyrbart. Ynnesten att få dela några år i sitt liv, tillsammans med kanske den häftigaste varelsen som finns.
