Det finns alltid hopp!


Dela artikeln:


Känslan av samhörighet och samspel var fantastiskt att uppleva, skriver Lili Päivärinta. I sitt arbete med Djurens ö fick hon chansen att hjälpa vilda djur som råkat illa ut.

Djur är något som engagerar många. Jag har själv jobbat ideellt med att ta hand om vilda djur över tio år tillsammans med Mog Grudd på ute på Djurens ö, mitt lilla viltsjukhus. Det är så många händelser och starka upplevelser jag fått äran att vara med om och jag tänkte helt enkelt berätta om ett av mina äventyr…

Vi hade redan haft tre utryckningar den dagen och var trötta, jourtelefonen ringde återigen och vi möttes av en mycket engagerad man i andra änden. Han hade fångat in en rovfågel som troligtvis var trafikskadad, hon hade hoppat omkring på ett ben på ett fält då han fick syn på henne. Hon var i dåligt skick eftersom hon inte orkade flyga eller kanske inte kunde. Trafikskador är det vanligaste våra vilda djur råkar ut för och oftast de knepigaste fallen då det kan vara svåra frakturer och inre skador. När vi öppnade flyttlådan som hon transporterats i möttes vi av två skarpa pigga ögon med intensiv blick. Det var en ormvråkshona, och Garbo som vi snart döpte henne till var ett praktexemplar med perfekt fjäderskrud och otroligt vacker. Vid undersökningen upptäckte vi som befarat att ena benet var av och hon saknade gripförmåga. Om brottet ligger mitt i en led vilket detta tyvärr verkade som, är det dålig prognos och vi kontaktade vår veterinär för ett besök nästa dag.

Hon flaxade med sina stora vingar och protesterade vilt när vi flyttade henne till transportburen. Vilken tuffing! Väl på plats så blev vi oerhört besvikna när Garbos röntgenplåt blev synlig, frakturen såg ut att sitta mitt i leden eller väldigt nära, alltså ett förmodligen hopplöst fall. Veterinären bedömde att det vore bäst om hon fick avlivas, båda benen och gripförmågan måste fungera perfekt då de tar sina byten. Det kändes bara så totalt fel att släcka hennes liv då Garbo hade sådan livsvilja! Eftersom det fortfarande inte gick att bedöma helt om brottet låg i knäleden så fanns det ju en liten chans att hon skulle bli återställd. Vi övertalade vår veterinär. Benet lindades och vi kunde nu inte annat än vänta och hoppas. Garbo repade sig förbluffande fort, redan efter en vecka började hon gripa med det skadade benet och stödja på det, fantastiskt! Den dagen hennes klor från det skadade benet trängde in och igenom handsken vi hade på oss förstod vi att hon var redo för att släppas fri. Vi fick bända loss klorna, så starka var de.

I vanliga fall brukar våra patienter vid frisläppning glatt flyga eller kila i väg och vips så är de borta. Jag tittade in i Garbos ögon och önskade henne lycka till. Hon släppte min hand och flög majestätiskt upp mot himlen. Men plötsligt vände hon, dök nedåt åt vårt håll och skriade samtidigt. Väl ovanför oss tog hon nya vingtag och flög runt oss, igen och igen till en melodi av glädjeskrin! Vad var detta? Sa hon adjö? Tackade hon oss? Vi trodde knappt det var sant, och ett tag kändes det inte verkligt, hon fortsatte cirkla runt oss och jag befann mig i en annan värld. Känslan av samhörighet och samspel mellan oss var fantastiskt att uppleva. Till sist flög hon till en gran och satte sig, vi lämnade platsen med en klump i halsen, tårar i ögonen och ett äventyr som vi aldrig skulle glömma. Farväl Garbo!

Sara Frick

Jobbar som informatör, webbredaktör och insamlingsansvarig på Djurskyddet Sverige.
Det här inlägget publicerades i Gästen. Bokmärk permalänken.