När barnbarnen ser tillbaka

Hanna_Hellquist_2008-08-15 foto wikimedia commons Caroline Andersson, BonnierHanna Hellqvist, programledare och författare frågar sig vad våra barnbarn kommer att tycka. Foto: Caroline Andersson, Bonnier

Dela artikeln:


Vad kommer det stå om oss i historieböckerna? Hanna Hellquist ser likheter mellan dagens djurindustri och slaveriet i Nordamerika. Men trots övertygelsen kan det ibland vara svårt att leva som man lär.

Det var någon gång i november som jag bestämde mig för att bli vegetarian. Jag blev ivrigt påhejad av min vän Charlotte, som slutade äta kött för för mer än tio år sen. Sedan några månader tillbaka är hon även vegan. Det går upp och ner med min övertygelse för vegetarianismen. Eller så här: jag tycker inte det finns någon riktigt bra anledning att äta kött. Och det försöker jag påminna mig själv om så fort det suger i magen, för jag tycker tyvärr fortfarande att det är så jävla gott. Jag har tyvärr inte kommit så långt i min moraliska diet att det för mig är otänkbart att slita sönder muskelfibrer med tänderna. Tvärtom. Jag längtar efter det.

En dag efter jobbet gick jag och Charlotte och satte oss på en uteservering och beställde var sitt glas vin. Det var soligt och varmt och världen kändes som en vänlig plats. Vi satt mitt på Odenplan och fantiserade om hur det såg ut här för hundra år sen – folk som gick omkring i långa kjolar och höga hattar, hästdroskor, hästskit på gatorna, barn med rosetter i håret, pipor, bröstsocker. Ingen asfalt, inga bilar. En annan värld nästan. Jag beställde in en chevre chaud, och Charlotte började prata om slaveriet i Nordamerika.
– Tänk hur det måste varit när ungarna började läsa om slaveriet i skolan, och frågade sina mor- och farför­äldrar om de hade gjort något för att förändra saker och ting. Om de hade gjort något motstånd? Och snälla mormor och morfar hade inget annat svar än att alla gjorde så på den tiden. Det var inget konstigt att använda sig av slavar, det var inte konstigt att se på andra människor som en kugge i en industri. Alla gjorde ju det.

Och sen började vi prata om en äggbonde som varit gäst i vårt program i veckan som gått. Eftersom svensk­arna äter sex miljoner ägg under några timmar på påskafton så tyckte vi att det var intressant att veta mer om varifrån de här äggen kommer. Bonden var en trevlig man som verkade gilla höns, men han berättade att när hönorna började rugga så var det inte lönsamt längre och då kokade man buljong på dem. Ruggningen är en helt naturlig del i hönornas liv, men medan hönsen ruggar så lägger de inga ägg och då blir det inga pengar och då blir de buljong. Det är inga konstigheter. Deras liv är en kugge i en industri.

När Charlotte för en stund tillåter sig att se ljust på framtiden så funderar hon över sina egna barnbarn, som om sextio år kanske kommer sitta i skolbänken och läsa om hur vi behandlade djur år 2014. Att vi klämde in höns och grisar och kor i små skitiga utrymmen och bokstavligen mjölkade ur dem allt vi kunde innan vi skickade iväg dem till slakt. Att deras existensberättigande var helt avhängigt av hur mycket de kunde ge oss. Och barnbarnen kommer att vara helt häpna och tänka att någon måste väl tänkt att det var fel, någon måste väl ha gjort något som helst motstånd?
”Åt du kött mormor? Det gjorde du väl inte. Du sa väl ifrån?!”Puff_startsida_Hanna Hellquist Och Charlotte vet att hon sover bättre om nätterna eftersom hon någon gång i framtiden kommer att kunna säga ”Nej, jag åt inte kött. Jag gjorde något.”

Det är en ganska spännande tanke, tycker jag. Att ens barnbarn kommer kunna vara stolt över en. Om man nu inte känner tillräckligt för värphönan så kan man i alla fall vara lite lagom rädd för de kommande genera­tionernas dom över våra liv.

Sara Frick

Jobbar som informatör, webbredaktör och insamlingsansvarig på Djurskyddet Sverige.
Det här inlägget publicerades i Gästen. Bokmärk permalänken.