Djurskydd för gruppen, inte individen

Helena Röcklinsberg foto privatHelena Röcklinsberg, docent i etik, skriver om hur fokus inte ligger på hur individen mår.

Dela artikeln:


Hur individen mår är inte i fokus i branschorganisationernas kontrollprogram. Fokus ligger istället på om gruppen som helhet har bra djurskydd. Det skriver Helena Röcklinsberg, docent i etik och lektor i djuretik vid Institutionen för husdjurens miljö och hälsa, SLU/Sveriges lantbruksuniversitet.

Utredningen av en ny djurskyddslag var ett gott initiativ som dock inte lett till de skarpa politiska åtgärder som många av oss önskat, och det är tacknämligt att Djurskyddet startat en namninsamling. Mest känt bland utredningens förslag är kanske märkning av katter. Utredaren anser även att djur har egenvärde, att de är skyddsvärda som individer. Ett djur är alltid något mer än ett instrument för vår skull – mer än sällskap, mjölkproducent eller äggmaskin.

De som håller djur har skyldighet att följa lagens miniminivåer, men det står dem förstås fritt att göra mer än så. Inom lantbruket har en rad branschorganisationer skapat egna så kallade djuromsorgsprogram eller kontrollprogram, bland annat Svensk Fågel, Svenskt Sigill och KRAV. Den gård som är ansluten till ett program kontrolleras med jämna interavall så att konsumenterna kan lita på att reglerna följs. Men, vilka konsumenter vet att det är möjligt att få lättnader gentemot vissa av lagstiftningens regler, om ett antal punkter i programmet följs?  Till exempel får de som är anslutna till Svensk Fågels program, vilket över 97 procent av Sveriges matfågelproducenter är, ha en högre beläggningsgrad än annars, förutsatt att företagaren uppfyller ett antal skötsel- och inhysningskrav och kan visa på goda resultat vad gäller fothälsan. OM så är fallet, får de hålla upp till 36 kg per kvadratmeter, istället för 20 kg per kvadratmeter (EU tillåter max 42 kg per kvadratmeter). Det är alltså inte individen som är i fokus. Avgörande är istället att företaget är med i programmet, och kan uppvisa en låg nivå på förekomsten av fotskador hos kycklingarna som grupp. Då får de hålla fler individer, nej kg var det visst, på samma yta.

Ett annat exempel är Svenskt Sigill, som anger att djuren ska vara friska, rena och vid gott hull. Gott så. Men, om en kontrollant upptäcker motsatsen räcker det inte med att ett djur är skadat eller ordentligt smutsigt för att göra en anmärkning. Istället krävs att det en viss andel av djuren är sjuka eller på annat sätt avviker från grundläggande bestämmelser. Åter igen – det är inte individen som är i fokus för programmet, utan flocken, eller gruppen. Men, för en ko med klövproblem och en kyckling med fotskador spelar just detta roll, även om det inte noteras i kontrollantens protokoll.

Kontrollprogrammen utmanar idén om djurskydd på individnivå, vilket är ett steg bort från utredningens skrivningar om djurs egenvärde. Frågan är därför vart en ny djurskyddslag skulle leda – till ökad hänsyn till djurindividerna, eller till större frihet att formulera denna typ av omsorgs- eller kontrollprogram som tillåter avsteg från lagens nuvarande fokus på individen. En fundering under tiden – vad vet matkonsumenterna om innehållet i djuromsorgsprogrammen?

Elsa Frizell

Redaktör för Tidningen Djurskyddet.
Det här inlägget publicerades i Gästen. Bokmärk permalänken.