Ett fyrtionde år med hund

Programledare och radioprofil Martina Thun undrar hur det är att vakna upp utan hund.

Dela artikeln:


Ingen svans som trummar glatt mot korgen när man kommer ner från trappan på morgonen, ingen som tittar menande på ostmackan när man äter sin frukost, ingen att ta promenaden med på morgonen. Hur det är att vakna upp utan hund när man levt med en så länge, undrar Martina Thun som kanske är på väg att göra sitt livs misstag.

Jag sitter i en bil med en liten hundvalp i famnen och en stor klump i magen. Vi har svängt av från den spikraka vägen mellan Falun och Rättvik, åkt rakt ut i skogen till ett ensligt hus vid en sjö och köpt hunden av ett par som föder upp Chihuahua, Lhasa Apso och Shi Tzu-blandningar. Hon är den minsta tiken i kullen. Mitt hjärta smälter när jag ser henne, men klumpen i mitt bröst växer sig starkare. Vad har jag gjort? Och vad ska han säga?

Tre månader tidigare har mina föräldrars Hamiltonstövare Driva dött. Hon är 13 år och dör av ålder efter att ha levt ett fantastiskt liv med jakt i fjällen i norra Dalarna och en pension på duntäcke vid pappas fötter i vardagsrummet. Hon lämnar ett enormt hål efter sig, inte bara för att hon varit mina föräldrars sällskap i över ett decennium, utan även för att när hon går bort är det första gången min mamma och pappa är utan hund på 39 år! Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vakna upp utan hund när man levt med en så länge! Ingen svans som trummar glatt mot korgen när man kommer ner från trappan på morgonen, ingen som tittar menande på ostmackan när man äter sin frukost, ingen att ta promenaden med på morgonen.Dom ställer ändå in sig på ett hundlöst liv och ger bort hundmaten och slänger ut hundkorgen.

Jag kan inte släppa tanken på att dom inte måste genomlida den där tomheten. Det är klart att man behöver en sorgperiod men jag tänker att efter det, då är tiden nog ändå kommen för en ny hund! En liten en. En som inte kräver timslånga promenader eller att man jagar in den. En som mest bara vill leka med tuggleksaker och ligga i knät och bli klappad.

Jag börjar leta hundannonser på nätet, ja jävlar. Nu ska man ju inte överraska folk med husdjur, så jag kollar med mamma vad hon tycker. Hon vet inte hur pappa skulle reagera, men hennes ögon lyser vid blotta tanken på små tassar mot parkettgolvet igen. Så jag bestämmer mig.

Och nu sitter jag i bilen med den där lilla, lilla valpen sovandes mot min hals och med en klump i magen. Tänk om pappa verkligen inte vill ha fler hundar? Om han är färdig med husdjur och ber mig lämna tillbaka den lilla tiken? Jag inser att jag kan vara på väg att göra mitt livs misstag.

Men det gör jag inte.

När min dotter skriker VI HAR EN HUND TILL ER när hon rusar in i mina föräldrars kök ser pappa ut som ett frågetecken. Men när jag lägger valpen i hans famn lyser han upp i ett leende som säger mer än alla ord i världen. Och han påbörjar sitt 40:e år tillsammans med hund.

 

Elsa Frizell

Redaktör för Tidningen Djurskyddet.
Det här inlägget publicerades i Gästen. Bokmärk permalänken.