Med passet i tassen

Ida Kjellin är manussförfattare och skribent. Foto: Martin Genberg

Dela artikeln:


Någon har hittats påkörd på motorvägen, en annan med sina valpsyskon i en kartong, en tredje är räddad från ett av de fasansfulla ”dödshägnen”. Ida Kjellin skriver om de oönskade hemlösa rumänska hundarna och hur de förtjänar en andra chans.

Det känns som att jag känner dem. Diutza, Liana, Nero, Nemo. Varje dag går jag in och läser om dem. De hemlösa hundarna. De finns flera organisationer som jobbar med olika länders hemlösa hundar och ordnar med adoption: Hundrondellen för hundar i Spanien, Hundar utan Hem på Irland, Hundstallet här hemma – men själv har jag fastnat för Hundhjälpens rumänska hundar.

Och jag vet – Rumänien är fruktansvärt fattigt. Det känner vi till nu mer än någonsin då misär tvingar folk att lämna familj och barn för att tigga på Sveriges gator och torg. Jag känner med människorna också, det går ju att känna solidaritet med djur och människor samtidigt, till skillnad från vad många verkar tro. (”Jag väljer faktiskt alltid människor före djur!” som vissa känner ett behov av att slänga i ansiktet på djurvänner, som om djur i allmänhet är kända för att leva ett glammigt liv i lyx.)

Diutza, Liana, Nero, Nemo… alla hundar presenteras på Hundhjälpens sida med sin egen bakgrundshistoria. De är olika men sorgligt lika – någon har hittats påkörd på motorvägen, en annan med sina valpsyskon i en kartong, en tredje är räddad från ett av de fasansfulla ”dödshägnen”. Alla är de oönskade.

Min egen hund är en bedlington terrier från kennel. Han fattar (såklart) inte hur bra han har det. Ibland blir jag nästan arg när han rynkar på nosen åt sin dyra mat och vill hålla ett sådant där uppsträckande tal för honom som jag själv fick höra som matkräset barn: ”tänk på barnen i Afrika!” fast ett ”tänk på hundarna i Rumänien!”

Det finns några meningar som biter sig fast i Hundhjälpens beskrivningar av sina hundar. En av dem som jämt får mig att bli gråtfärdig är ”nu sitter han med passet i tassen…”

Ååhhh! Med passet i tassen! Nu vet jag ju att hundarna inte är medvetna om att det finns andra sätt att leva, att de inte känner till den sortens hundliv med egen familj, soffgos, godis och långpromenader i skogen. Men samtidigt ser jag bara en av de där vovvarna med en liten packad resväska, redo med passet i sin lurviga tass och längtansfulla ögon…

Då och då kommer det böner om hjälp från organisationen. Kan vi tänka oss att bidra med maskmedel? En slant så de kan köpa små plaskpooler till hundarna i den rumänska hettan? Men framför ber de oss att ta hand om de hundar som väntat längst. Som Maria. Maria har svart päls, och det finns något som heter ”Black dog Syndrome” – med det menas att svarta hundar av någon anledning alltid väljs bort. Maria med sin fina svarta päls sitter med resväskan packad och passet i tassen. Ge henne en envägsbiljett hem till dig!

 

 

Elsa Frizell

Redaktör för Tidningen Djurskyddet.
Det här inlägget publicerades i Gästen. Bokmärk permalänken.