Avlivning är aldrig ett första alternativ

Carolina Karlsson har arbetat på Kattfoten i snart tre år. Det bästa är att få kela med katter och träffa alla trevliga människor som vill skaffa katt. ”Att bara vara här är helt underbart”, säger hon och klappar blyga katten Alex. Foto: Christer Persson.

Dela artikeln:


Det har funnits i över tio år nu. Djurskyddets generalsekreterare Åsa Hagelstedt har besökt Djurskyddet Kattfotens katthem som helt utan stöd från Halmstad kommun räddar livet på fler än 400 katter om året.

På den halländska västkusten ligger sommarstaden Halmstad, känt för sina långa sandstränder och blomstrande turism. Några kilometer från sandstranden, i när-
heten av innerstadens lummiga oas med det passande namnet Norre katts park,
ligger Kattfotens katthem.

Kattfoten startades 2004 av Catarina Niklasson-Schöön, Maj Bengtsson och Lotta Alexander. Sedan några år tillbaka drivs det under Djurskyddets flagg och idag är också cirka 15 volontärer knutna till verksamheten. Under årens lopp har tusentals hemlösa katter passerat här. Katter som gått från ett liv i ovisshet, i vissa fall ren misär, till att bli välkomna familjemedlemmar i trygga hem.

– Vi placerar ut ungefär 450 katter om året till nya hem, en siffra som varit någorlunda konstant sedan vi startade verksamheten. Eftersom vi bara har tillstånd för att ha 40 katter i lokalerna så visar det på att vi är ganska effektiva. Vi vill inte att katterna ska sitta här för länge, ett katthem är bara en nödlösning, säger ordförande Catarina som visar runt bland burarna i de mysigt inredda lokalerna.

Idag är Djurskyddets generalsekreterare Åsa Hagelstedt på besök.
– Det är fantastiskt att träffa alla mysiga katter och få höra så många solskenshistorier om de som fått nya hem. Möten med djuren och alla engagerade människor ger mig energi inför det fortsatta arbetet i förbundet, förklarar hon.
– Jag hoppas att jag får möjlighet att vara ute ännu mer i verksamheterna framöver nu när vi organiserar om i verksamheten, säger hon samtidigt som hon kelar med en av Kattfotens inneboende.
– Problemet med sådana här besök är att jag alltid vill ta med mig flera djur hem efteråt, skämtar hon.

Åsa har många frågor till Kattfotens personal. En av dem är hur de arbetar för att marknadsföra sig och skaffa sponsorer. På andra djurhem som Åsa besökt har hon fått bilden bekräftad, att ekonomin är ett stort bekymmer.
– Men jag har också sett fina exempel på kreativa lösningar, säger hon och berättar om hur ett katthem startat kattpensionat vid sidan om den ordinarie verksamheten. Hon har också träffat några som satsat på så kallad bursponsring.
– Det är oftast enklare att få människor att sponsra konkreta grejer, till exempel en bur. Då ser man vad pengarna gått till, säger hon.

Halmstad kommun stödjer inte Kattfotens verksamhet ekonomiskt, beklagligt tycker Åsa. I synnerhet som Kattfoten tar emot katter från både polis och kommun. Även Länsstyrelsen i Halland och flera bostadsföreningar i trakten lämnar katter till Kattfoten.
– Trots det bidrar inte kommunen med en enda krona till verksamheten, förklarar Catarina.
– Kommunen upphörde med det ekonomiska stödet redan 2009, sedan dess har vi fått klara oss själva. Detta trots att vi också hjälpt personer i olika arbetsmarknadspolitiska program i vår verksamhet, förklarar hon.

Lokalerna, som tidigare fungerade som redskapsbodar för stadens parkarbetare, får Kattfotens katthem betala cirka 30 000 kronor om året för att få använda.
– Då tillkommer vatten och el, säger Catarina och suckar.
Så hur gör de för att få verksamheten att gå runt?
– Vi arrangerar loppisar och trycker en egen kalender varje år. Det gör att vi får in lite sponsorer till verksamheten.

Kattfoten får också en del donationer från företag och privatpersoner, bland annat från ortens superkändis, musikern Per Gessle. Men det räcker inte för att täcka lokalhyra och omkostnader för mat och veterinärvård.
– Därför söker vi hela tiden bidrag. Vid vissa akuta situationer, som till exempel när en katt behöver opereras, går vi ut på Facebook och söker pengar just för det ändamålet, förklarar Catarina.

Personalen på de flesta djurhem handskas ofta med svåra beslut kring veterinärvård. Då och då får de larm om katter som är så akut sjuka eller svårt skadade att de behöver vård innan de tas in på katthemmet. Catarina säger att Kattfotens policy är att avlivning aldrig ska vara det första alternativet.
– När en skadad eller sjuk katt kommer in ser vi alltid till att den direkt bedöms av en veterinär. Finns det hopp för katten att bli frisk inleder vi alltid behandling, i bland även operation.

Catarina Niklasson-Schöön berättar gärna solskenshistorier om hur Kattfotens arbetssätt gett sjuka katter en ny chans i livet. Som den om en hemlös vuxen hankatt som bara vägde 1,6 kilo när han fångades in.
– Blodvärdena var usla men veterinären rådde oss att ändå ge honom en chans. Några dagar senare hade hans blodvärden stigit och han började äta mer och mer. Idag är han en fullt frisk katt som bor i ett av våra jourhem.

Catarina och hennes medarbetare är väl medvetna om det begränsade ekonomiska utrymmet, det måste de förhålla sig till varje dag.
– Ekonomin tillåter ju tyvärr inte hur stora ingrepp som helst. En operation kan gå upp emot 30 000 kronor. Ibland måste vi tänka till och ställa oss frågan hur många friska katter vi kan hjälpa till priset av att rädda en sjuk. Det är jättetuffa beslut, säger hon.

När Åsa Hagelstedt lämnar Kattfoten gläds hon trots allt över alla de tusentals katter som tack vare Catarina och hennes medarbetare har hittat ett varmt och skönt hem. Och för er som undrar, Åsa tog inte med sig någon katt hem denna gång heller.

Text och foto: Christer Persson

Det här inlägget publicerades i Katt, Katter och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.