Hej Tora!


Dela artikeln:


Just nu ligger du utsträckt i sängen, jämte mig. Jag blir fortfarande förvånad över hur lång du kan bli! Då och då slänger du upp en tass som landar på min mage, eller på tangentbordet. Det är om dig jag skriver. Och även om jag förstås vet att du aldrig kommer att kunna ta del av den här texten, så känns det mest naturligt att jag vänder mig till dig direkt.

Av naturliga orsaker har jag inte kunnat berätta för dig hur det kom sig att du hamnade i vår familj. Inte för att du är typen som grunnar över sånt men ändå. Minns du den där dagen för drygt två år sen, när du fick vara ensam i ditt dåvarande hem så länge? Två promenader ställdes in utan förklaring, ingen kvällsmat serverades och trots att det var mitt i sommaren hann det bli mörkt ute innan du hörde en nyckel i låset. Det var jag som kom. Din människa hade varit med om en bilolycka. Människan i fråga är min mamma, och det föll på min lott att hämta dig.

Det stod snart klart att mamma aldrig mer skulle orka med en så stor hund som du. Under tiden vi letade efter ett nytt hem åt dig fick du bo hos mig, min man och våra tre barn. Jag säger ”under tiden”, och nu är jag glad att du inte på riktigt kommer att läsa det här, för jag hade faktiskt inte tänkt behålla dig först. Jag tänkte att det skulle bli som att ha ett fjärde barn och det orkade jag inte.

Vi kände förstås varandra sen tidigare eftersom du bott hos min mamma. Ändå höll jag dig lite på avstånd nu. Det var såklart ett skydd för att orka med avskedet som jag visste skulle komma. Men du hade inga såna reservationer. Vi gick långa promenader i skogen, även på kvällar och nätter. Det hade jag aldrig vågat utan din backning. Du var i ateljén när jag jobbade. Du la dig bredvid barnen och lät dem bädda in sina händer och fötter i din lockiga päls. Ja du var nästan alltid med.

Så efter en månad ringde mamma och sa att hon äntligen hittat någon som kunde ta över dig.

– Jaha, sa jag och blev förvånad över hur tvär jag lät. Jag som borde vara lättad, hos oss kunde du ju inte stanna. Jag sneglade på dig där du låg i ditt favo­rithörn i soffan, bästa platsen för att hålla koll på dörren. Jag såg hur din mjuka kropp följde soffryggen och din långa nos som vilade på armstödet. I den stunden förstod jag det som du redan hade bestämt, att du var vår och vi var dina. Så jag sa till mamma att det går inte. Tora stannar.

Nu har du ju alltid varit här. Och det blev inte alls som att ta hand om ett till barn. Du har istället blivit min kompanjon och bästis. Och fast du inte behärskar människospråket så är du mästare på kommunikation. Som till exempel din första nyårsafton hos oss, när minsta barnet blev livrädd för alla smällare och fyrverkerier.

– Kommer huset rasa? frågade han förtvivlat.

Jag försökte försäkra honom, med ord, att det inte var farligt. Men du (som lyckligtvis inte är skotträdd själv), du hoppade helt sonika upp i sängen och la dig tätt runt hans kropp, som en räv som rullat ihop sig. Barnet förstod och somnade. Ett tydligare sätt att säga att nu är du trygg, finns inte.

Eller vid mindre dramatiska tillfällen, som när du och jag bara sitter bredvid varandra, i sko­gen till exempel. Vi behöver inte ha ögonkontakt men vi delar stunden, på riktigt. Den här känslan har jag svårt att förklara men det är en stark upplevelse av att du och jag hör ihop, med varandra men också med allt runtomkring.

Sen finns det saker som jag inte lyckats förmedla till dig. Som att du skulle få vara lös mer om du inte jagade ekorrar och katter. Eller att när jag plågat dig med krage och mediciner så är det för att du ska bli frisk. Men Tora, att jag tycker att du är bäst, det är jag ganska säker på att du vet.

Din människa, för alltid.

Nina

Nina Hemmingsson är konstnär, författare och serie-tecknare. I år kom hennes senaste bok ”Min kompis Gunnar”.

 

Det här inlägget publicerades i Gästen, Okategoriserade och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.