Den vi älskar accepterar vi

OLYMPUS DIGITAL CAMERAKerstin Malm tillsammans med Holly, en fantastisk läromästare i konsten att acceptera sig själv och därmed andra.

Dela artikeln:


”Under alla år som min man och jag har levt med olika hundar har det förvånat mig att han klarar dem bättre i svåra situationer än vad jag gör. Det trots att han inte har någon som helst hundutbildning, faktiskt inte ens något intresse av hundträning eller hundvärldens alla tankar och metoder”, skriver gästkrönikören Kerstin Malm.

Visst, skomakarens barn går i trasiga skor och bagarens barn äter gammalt bröd – det har vi hört och skrattat åt. Men vad skulle det i så fall bero på i vårt fall? Jag har tänkt på en massa möjliga orsaker, till exempel att min man är lugn i alla lägen, att han inte bryr sig särskilt mycket om vad andra tänker, att han genom sin styrka bättre klarar av att hejda ett plötsligt utfall eller att han inte är lika känslomässigt engagerad som jag.

Sakta tror jag att jag nu börjar närma mig svaret på frågan. Min man accepterar automatiskt våra hundar som de är och han har aldrig en agenda för hur han ska jobba för att förändra dem. Med accepterandet följer en kärlek som är villkorslös och som i sig förändrar både individer och relationer.

Men visst älskar väl vi hundaktiva våra hundar och accepterar dem som de är? Det är lätt att tro att vi gör det, men det finns en hake. Hela hundvärlden bygger på att vi ska forma och träna en hund till att bli ”problemfri” eller till det vi vill ha. Det blir i sig ett moment 22 för det försvårar situationer som skulle kunna förändras av sig själva om vi kunde acceptera och låta saker få ha sin tid.

En ständig känsla av att någon försöker förändra en skapar ett motstånd. Det gör det betydligt svårare att påverka någon annan. Vi jobbar mot ett mål för en annan varelse, vilket gör den andre till föremål för vår prestation. För en hund kan själva känslan av att vi jobbar mot att förändra den leda till frustration och en låsning. När vi istället kan känna och acceptera hundens känslor av bristande tillit, rädsla eller obehag när den känner sig tvingad, har vi kommit långt.

När vi själva blir oroliga, frustrerade eller irriterade över hundens beteende är det tecken på att vi har svårt att acceptera. Men vi ska inte anklaga oss själva för vi gör oftast allt vi förmår för att det ska bli bra. Kanske kämpar vi för mycket, vi har inte bara svårt att acceptera vår hund som den är, vi har svårt att inse våra egna begränsningar. Begränsningar som ofta handlar om vår oro och våra starka känslor för hunden.

Kanske är det där vi behöver börja – att acceptera oss själva som vi är och se allt vi gör av kärlek till vår hund. Att börja med att se på oss själva med medkänsla. Innan vi är redo, hjälper vi vår hund och oss själva bäst genom att inte försätta oss i alltför jobbiga situationer. Det är också en form av accepterande – innan vi är mogna att klara en situation kan det vara bättre att förebygga eller undvika den.

Holly, som jag nu lever med, är den första hund som jag kan acceptera som hon är. Plötsligt ser jag skillnaden mot min tidigare attityd mot hundar. Jag ser hur det påverkar Hollys beteende och vår relation. När jag blivit medveten ser jag också att Holly är en fantastisk läromästare. Jag kan allt lättare känna om jag går över hennes gräns för vad hon känner är okej. När jag låter bli att gå över den gränsen, utvecklas hos henne en annan kärlek och trygghet med mig. Mest fascinerande är att vår samvaro då också blir mer självklar och de svåra situationerna enklare.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Kerstin Malm
Författare, filosofie doktor i etologi
med lång erfarenhet av praktiskt
arbete med hundar och hundägare.
Nu aktuell med boken ”Tänk om jag
kunde lyssna”.

Det här inlägget publicerades i Gästen och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.