Hundar verkar inte gå och älta i onödan. De löser sina konflikter och går sedan vidare. Hur gör vi människor frågar sig den mentala tränaren Olof Röhlander. Tittar vi framåt eller har vi fastnat i hur det var förr?
Jag öppnar ytterdörren en fredag kväll efter en vecka på resande fot, fylld av föreläsningar och möten. Det som därefter händer är alltför intressant för att inte berätta för er. Låt mig dock först berätta om vad som normalt sker när jag kommer hem innan jag förtäljer det som särskiljer just det här tillfället från de andra. Det normala hos oss är att det kommer en borderterrier vid namn Malte springandes, i full galopp, mot husse när han hör att dörren öppnas. Malte har det där speciella hälsningssättet som många hundägare kan känna igen sig i när jag säger att han liksom kommer slingrandes, som ett s. Han är så glad att kroppen inte riktigt hänger med i svängarna. Nästa steg i hälsandet handlar om att han snabbt som ögat springer och hämtar en boll eller annat som kan åstadkomma en dragkamp mellan Malte och husse. Steg tre är själva morrandet, när jag ska spela rädd men samtidigt dra i bollen eller försöka ta den ifrån honom. Efter de här tre stegen brukar han lugna ned sig en aning och återgå till normalt tillstånd, vilket är allmänt glad och kärleksfull.
Men den här specifika kvällen blir annorlunda. Malte kommer nämligen inte och hälsar när husse öppnar dörren. Första tanken är: kan det ha hänt något? Jag vet ju nämligen att både min hustru Anna och hunden Malte är hemma. Sedan inser jag att inget har hänt, bortsett från att Anna har dragit på högsta volym på TVn med anledning av att hennes favoritlåt spelas. Jag förstår i samma sekund att detta är anledningen till att ingen kommer och hälsar; de har inte hört att husse är hemma! Detta spelar mig rätt i händerna då jag kände hur spjuvern i mig fick en möjlighet att komma fram. Jag tar upp en av Maltes bollar och smyger sakteliga in i vardagsrummet och sneglar försiktigt in. Mycket riktigt. Där ligger Malte i sin säng och Anna sitter i soffan med ett glas rött i handen. Allt är frid och fröjd, med den enda lilla skillnaden att jag står i dörröppningen till vardagsrummet med Maltes boll i handen och tänker: Vad händer om jag skulle rulla in den här bollen, förbi dem två, med tanke på att jag inte är hemma, så att säga?
Sagt och gjort. Jag tar Maltes boll och svingar den med ett distinkt bowlingkast förbi dem. Hur tror du att Malte reagerar? Han följer bollen, som om att han tänker: Vart är den bollen på väg? Sedan sticker han efter bollen. Hur tror du att Anna reagerade på samma boll? Hon tänkte: Var kom den bollen ifrån? Visst är det intressant! En hund tittar på var saker är på väg. En människa vill ofta hellre veta var saker kommer ifrån.
När jag föreläser finns det ett uttryck jag gärna talar om, som heter framrutan ska 
vara större än backspegeln. Det var bland annat Malte som lärde mig och Anna det. Tittar vi framåt eller har vi fastnat i hur det var förr? Vi behöver både framruta och backspegel för att fungera som människor, men de står i proportion till varandra. Vissa människor verkar ha för stor backspegel. Hundar verkar inte gå och älta i onödan. De löser sina konflikter och sedan går de vidare. En hund är vår vän på så många plan. Den där fredagen var Malte dessutom min och Annas läromästare.
PS. Till Annas försvar; det hade förvisso varit rätt konstigt om hon satt ensam hemma och så kom det en boll farandes och hon skulle fråga sig var den bollen är på väg, om hon inte visste var den kom ifrån.
