Kärleken till djuren är ofta stark. Men utan kunskap räcker den inte hela vägen, skriver Helena Kättström, djurskyddschef på Jordbruksverket.
Har djuren alltid det bra om deras ägare älskar dem? Då och då hör jag påstående om att djur som vi håller för att vi älskar dem som sällskapsdjur har ett gott liv, medan djurhållning som är kopplad till kommersiella intressen också alltid innebär att djur behandlas illa eller har en dålig välfärd. Jag tror inte att det är kärlek som är den avgörande faktorn hur våra djur har det, utan kunskap. Kärlek och intresse är en bra drivkraft för att skaffa sig kunskap, men är tyvärr ingen garanti. Faktiskt tror jag att nästan alla djurägare, oavsett skälet till djurägandet, vill att deras djur ska ha det bra. Det är andra saker än en god vilja som avgör hur det i slutändan blir.
Jag tänker på den äldre mannen som kom med sin hund till veterinärkliniken där jag arbetade. Hunden hade en okomplicerad öroninflammation, men var också kraftigt överviktig. Jag försökte förklara för ägaren vilka välfärds- och sjukdomsrisker som detta innebar, men möttes bara av det tydliga avfärdandet i orden:
– Hon ska ha det bra.
Detta betydde i detta fall fritt intag av kakor och mycket annat onyttigt. Några månader senare kom paret åter, och det visade sig då att hunden hade fått diabetes. Trots ambitiösa insatser och en fantastiskt god vilja gick det inte att rädda hunden. Det blev en dyrköpt erfarenhet för ägaren, men allra sämst drabbades hans älskade hund.
Jag vågar också påstå att det finns djur som får gå igenom omfattande behandlingar, som det är tveksamt om det gagnar djurets välfärd. Ägaren kan skjuta på ett smärtsamt avsked, men jag anser att detta inte får ske på djurets bekostnad. Kärleken får inte bli blind. Delvis är situationen liknande för många hästar idag. Älskade och påkostade, men står ensamma i sin box, och en stund om dagen i en liten rasthage med ett dyrt täcke. De kan ju skada sig om de får leka med andra hästar, tycker ägaren. Mystiska tillskott och 
mycket kraftfoder är också vanligt, trots att hästen mår bäst av stora grovfodergivor. Hästägaren kan sedan reagera mot hållande av pälsdjur i bur, och jag tror inte att de ens tänker på att hästen står ensam i en förhållandevis ännu mindre bur eller att beteendestörningar som krubbitning och vävning är jämförbart med minkars stereotypa beteenden.
Vi på Jordbruksverket arbetar ständigt med att förbättra reglerna för djurhållning, och vill göra dem enkla att följa och bra för djuren. Det är en bra och viktig grund, men det som verkligen gör skillnad är djurägare med god kunskap om sina djur och deras behov.
