Vad är egentligen en djurvän? Hur beter sig en djurälskare? Är det inte självklart för oss att respektera liv? Inget djur vill bli en ”spicy salami”, skriver Kitty Jutbring.
Jag känner inga djur, har ingen katt som bor hemma hos mig, ingen hund och ingen hamster. Jag har aldrig ridit, inte bott på bondgård eller gått på cirkus. Jag är nämligen allergisk. Pälsdjursintolerant. Det är precis så hemskt som det låter. När en fin hund nyfiket kommer fram måste jag backa undan och dissa hela inviten. Annars överreagerar mitt immunförsvar och jag får utslag och astma.
Trots detta älskar jag djur. Jag skulle kunna titulera mig både ”djurvän” och ”djurälskare”. Och såna är världen full av. Nätet och tv-utbudet svämmar över av roliga, gulliga djur och deras mattar och hussar som är både djurvänner och djurälskare. Men är dom verkligen det? På riktigt? Är du djurälskare om du går på zoo, cirkus och delfinshow? Tycker du verkligen att dom du älskar ska leva inhägnat, långt från sitt naturliga sammanhang för att roa dig? Tycker du att dom du är vän med ska vistas 20 på två kvadratmeter, bli dödade på löpande band, ligga styckade i din frys, på din macka, på din grill? Vill du se dina älskade vänner fräsa i trendiga tv-shower? Är det så vi behandlar nån vi älskar?
Djur kan inte prata, inte göra sina röster hörda, dom kan inte skjuta tillbaks på jägarna, inte berätta för slaktare och tv-kockar att dom vill leva, men borde det egentligen behövas? Det blir liksom lite skrattretande och komiskt, tänk dig en ullig varelse som sekunden före slaktögonblicket säger: ”Hallå där slaktarn, det har nog skett ett missförstånd, jag vill nämligen inte alls dö eller bli mat, jag vill hellre springa fritt med mina polare och leva mitt liv, om det är ok?” Och om slaktaren då lägger ner kniven och svarar: ”Nejmenoj! Ja, snacka om missförstånd! Ojoj, tur att du sa ifrån. Ut och lek med dig nu!” Som om vi går runt och låtsas att djur egentligen är lite sugna på att dö till förmån för en ”spicy salami” eller nåt annat modernt. Är det inte egentligen nåt självklart för oss så kallade civiliserade människor att respektera liv? Alla liv? Liv som liv, själ som själ.
En schimpans, en gris, en hund, alla kan jämföras med en fyraåring. Att djur har nerver, endorfiner, känslor, tankar, ja allt är bevisat. Men varför ska en forskare behöva bevisa det? Jag bara undrar, för jag får inte ihop detta med djurvänner och djurälskare riktigt. Paul McCartney och hans (nu avlidna) fru Linda satt en dag i sitt hus på landet och kollade ut över ängarna och sin boskap. Plötsligt säger Paul ”dom där är ju våra vänner, vi kan ju inte äta våra vänner!” Sen den dagen åt dom bara vego. Det där uppvaknandet önskar jag alla er djurälskande djurvänner.
