På hennes konstutställningar är hundar välkomna. Läs konstnären Katarina Wolfs krönika där hon berättar om hur hon också lånar inspiration, lekfullhet och tröst av sina katter.
Jag är född den 16:e januari 1964 på Karolinska sjukhuset i Solna. Har sedan 2008 arbetat med skräp i konstform. Självlärd plockar jag upp det som är kastat, samlar ihop det som gått sönder och sammanfogar det till något nytt. Ibland slår jag sönder glas eller kakel och pusslar med skärvorna.
Människor kommer till mig med allt från torra granbarr till harpsträngar. Dekonstruktion och rekonstruktion är min melodi. Det trasiga blir helt och nytt: Återfödelse och upprättelse!
På mina utställningar är hundar alltid välkomna. Jag vill ha dem där för att de är så entusiastiska och opretentiösa i sitt förhållningssätt till verken. De förstår att Konsten handlar om glädje, samhörighet – och om att få sig lite godis.
Men tre katter är de viktigaste djuren i mitt liv (ja, förutom tarmbakterierna förstås som i allt fler studier visar sig vara oerhört betydelsefulla). Med tre helt olika temperament och
begåvningsprofiler, hjälper katterna mig utöva mina yrken som präst och konstnär.
Misha (13 år, fader Devon rex, moder Brittisk korthår) arbetar som Konstnärlig
Ledare och Mamma. I djup meditation håller hon till i utkanten av ateljén. Likt
en skicklig servitris är hon knappt märkbar men helt närvarande. Hennes ande är
väldig och varm och ligger som en skyddande päls runt den kreativa processen.
När jag misströstar, tröstar hon mig som en mor tröstar sitt barn. Denna vederkvickelse
kan komma i form av ett oändligt ömsint ögonkast ur djupet av hennes
lindblomsgrön-maskrosgul-spräckliga ögon.
Mysko (11år, fader okänd, moder bosatt hos helnykterister på en gård utanför
Vingåker) har isblå ögon som slår lite i sidled, s.k. nystagmus. Kanske har hon
någon gammal hjärnskada? Jag tror att hon ser dåligt också. Och hör illa. Och
hon kan inte jaga, kommer aldrig hem med något byte. Men hon tycker om att
då och då springa efter små röda juldekorationer som jag slänger längs golvet
så att dammråttorna rullar in under den sönderklösta soffan. Myskos själ är inte alls moderlig som Mishas. Den är en sårbar clowns, barnslig och lite desorienterad. Hon är i
sin ständiga förvåning och förvirring en varelse som alltid gör allting nytt.
Hon är alltid nyfödd till sinnet och skänker en lekfull lyster
åt sin omgivning. Hon är anställd som hovnarr. Det är ett mycket viktigt arbete –
som hon inte ens vet att hon har. Jag älskar henne djupt.
Sist men inte minst Musan (2 år, fader okänd, moder Maine Coon) fick livet i
en stuga söder om Stockholm av en mamma som inte orkade dia sin kull. Kattmor
reste sig upp och vandrade ut i skogen. Så Musan är uppfödd på flaska.
Detta har gjort henne stark och känslig. Hennes anställning hos mig är som
andlig vägledare och inspiratör. Hon är ofta delaktig när jag skriver predikan,
dop- och griftetal. Hon vet hur livet kan vara. Hon vet hur man överlever – trots
motvind och moderslöshet. Hon är silvergrå, silkesmjuk och blixtsnabb. Hundar
hon möter ute på gården, går hon gärna fram till för att prata om livet. Hundarna
brukar tveka. Men hon har en god vän i terriern Ture vars matte råkat ut för en hjärnblödning.
Musan, Misha och Mysko! Med detta öppna brev vill jag tacka er och önska att ni
aldrig säger upp er från era viktiga tillsvidareanställningar.
Text: Katarina Wolf, konstnär och präst.
